Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.
Rebellerna i Tripoli erövrar nu kvarter för kvarter i staden. Det är nog första gången jag varit med om att på TV kolla direkt på något som påminner om Berlin maj-april 1945. Det är givetvis bara galna diktatorer som fortsätter slåss när fienden är bara några kilometer bort i landets huvudstad.
När en människa dör "slocknar ett universum".
För flera år sedan lånade jag på Malmö stadsbibliotek boken Stenar mot en hornuggla (1992) av Maarten 't Hart. En del av boken dröjer sig kvar. Huvudpersonen, en äldre bög i Nederländerna, kämpar för att hantera sin situation och få kontakt med andra män. I slutet av boken dör han, på sin säng. Och det konstateras att då "slocknar ett universum".
Först reagerade jag, är det inte något dramatiserat? Men sedan, är det egentligen inte sant? Forskare har skapat datorer, den ena bättre än den andra. Och vi ska använda tekniken. Men ännu har ingen uppfunnit något som är komplext som en människa, med känslor, styrkor, svagheter och nyanser. Varje människa är unik. Visst är det sant att varje gång en människa dör blir resultatet att även "ett universum dör".
Döden är digital.
Döden är digital. Antingen - eller. Etta eller nolla. Mycket som vi debatterar handlar om att något blir bättre - eller sämre. Folk blir sjuka - men friska igen. Eller i alla fall mindre sjuka och mer friska. Stater får bättre - eller sämre - ekonomi. Men när någon människa, eller något djur, dör blir det inte levande igen. Det är något som vi måste förhålla oss till. Trots att det är tragiskt. Att förhålla sig till det och trots det kunna glädja sig åt saker i ens vardag är att vara människa.
Trots att jag inte identifierar mig som kristen är kristendomen en del av vår kultur. I en av Ingmar Bergmans filmer är en bild av Jesus på korset central. Ingmar Bergman identifierade sig inte heller som kristen vad jag vet. Men bilden av Jesus på korset är där. Bland scenerna med människor återvänder ibland kameran till krucifixet. Som orsakat så mycket, både gott och ont, för Europa.
Jag får erkänna att det är en gåta vad som är syftet med att någon i Bibeln först dör - och sedan återuppstår. Det är ett brott mot varje naturlag. Man kan givetvis avfärda det med vidskeplighet. Och kanske det är sant.
Lit de parade av Army of lovers.
Eftersom jag inte identifierar mig som kristen hade jag väl lämnat det därhän. Om det inte varit för att jag för ca en månad sedan återigen kollat en DVD som jag köpte för några år sedan, videor med popgruppen Army of lovers. Där en av centralfigurerna är öppet bisexuelle Alexander Bard.
Lit de parade var inte en av gruppens största hits men låten är bra. Bäst i singelversionen men även alright i "video version". Videon på Youtube visar bandmedlemmarna i en scen som verkar vara utspelad i Medeltiden. "Riddaren" ligger i "Lit de parade" först smutsig i en kista. Paradoxen blir givetvis att "Lit de parade" idag främst kopplas till Lenin och kommunismen, den ideologi som orsakat flest mördade människor senaste århundrandet.
Men i slutet av videon lämnar "riddaren" kistan efter ett åsknedslag i en drake som nått honom. Det blir inte något "Frankenstein´s monster", det blir en riddare som rak i ryggen är tydlig. Jag tolkar inte honom som en riddare som försöker döda och plundra utan någon som kämpar för saker som är rätt. Som att skydda och värna om varje människas unika och okränkbara värde.
Liv och död är hopp och hopplöshet.
Och då, just då, fick jag en aha-känsla. Kanske Jesus i Bibeln och hans död och uppståndelse är symbolisk. Om att det egentligen handlar om hopp och hopplöshet. Riddaren i "Lit de parade" ger ett budskap av hopplöshet medan han senare rak i ryggen förmedlar ett hopp.
Kanske liv och död för Jesus, symboliskt, handlar om hopp och hopplöshet. Där en människa i Tripoli som, likt en "riddare", tar hand om skadade och vårdar vederbörande orsakar hopp. Och liv.
Och där vi, varje människa, har möjlighet att påverka. Inte för att rädda alla, det kan ingen. Men kanske att rädda någon. Det finns kanske en "riddare" i oss alla. Som kan orsaka hopp. Och liv.
Om än symboliskt. Kalla det återuppståndelse.
Rebellerna i Tripoli erövrar nu kvarter för kvarter i staden. Det är nog första gången jag varit med om att på TV kolla direkt på något som påminner om Berlin maj-april 1945. Det är givetvis bara galna diktatorer som fortsätter slåss när fienden är bara några kilometer bort i landets huvudstad.
När en människa dör "slocknar ett universum".
För flera år sedan lånade jag på Malmö stadsbibliotek boken Stenar mot en hornuggla (1992) av Maarten 't Hart. En del av boken dröjer sig kvar. Huvudpersonen, en äldre bög i Nederländerna, kämpar för att hantera sin situation och få kontakt med andra män. I slutet av boken dör han, på sin säng. Och det konstateras att då "slocknar ett universum".
Först reagerade jag, är det inte något dramatiserat? Men sedan, är det egentligen inte sant? Forskare har skapat datorer, den ena bättre än den andra. Och vi ska använda tekniken. Men ännu har ingen uppfunnit något som är komplext som en människa, med känslor, styrkor, svagheter och nyanser. Varje människa är unik. Visst är det sant att varje gång en människa dör blir resultatet att även "ett universum dör".
Döden är digital.
Döden är digital. Antingen - eller. Etta eller nolla. Mycket som vi debatterar handlar om att något blir bättre - eller sämre. Folk blir sjuka - men friska igen. Eller i alla fall mindre sjuka och mer friska. Stater får bättre - eller sämre - ekonomi. Men när någon människa, eller något djur, dör blir det inte levande igen. Det är något som vi måste förhålla oss till. Trots att det är tragiskt. Att förhålla sig till det och trots det kunna glädja sig åt saker i ens vardag är att vara människa.
Trots att jag inte identifierar mig som kristen är kristendomen en del av vår kultur. I en av Ingmar Bergmans filmer är en bild av Jesus på korset central. Ingmar Bergman identifierade sig inte heller som kristen vad jag vet. Men bilden av Jesus på korset är där. Bland scenerna med människor återvänder ibland kameran till krucifixet. Som orsakat så mycket, både gott och ont, för Europa.
Jag får erkänna att det är en gåta vad som är syftet med att någon i Bibeln först dör - och sedan återuppstår. Det är ett brott mot varje naturlag. Man kan givetvis avfärda det med vidskeplighet. Och kanske det är sant.
Lit de parade av Army of lovers.
Eftersom jag inte identifierar mig som kristen hade jag väl lämnat det därhän. Om det inte varit för att jag för ca en månad sedan återigen kollat en DVD som jag köpte för några år sedan, videor med popgruppen Army of lovers. Där en av centralfigurerna är öppet bisexuelle Alexander Bard.
Lit de parade var inte en av gruppens största hits men låten är bra. Bäst i singelversionen men även alright i "video version". Videon på Youtube visar bandmedlemmarna i en scen som verkar vara utspelad i Medeltiden. "Riddaren" ligger i "Lit de parade" först smutsig i en kista. Paradoxen blir givetvis att "Lit de parade" idag främst kopplas till Lenin och kommunismen, den ideologi som orsakat flest mördade människor senaste århundrandet.
Men i slutet av videon lämnar "riddaren" kistan efter ett åsknedslag i en drake som nått honom. Det blir inte något "Frankenstein´s monster", det blir en riddare som rak i ryggen är tydlig. Jag tolkar inte honom som en riddare som försöker döda och plundra utan någon som kämpar för saker som är rätt. Som att skydda och värna om varje människas unika och okränkbara värde.
Liv och död är hopp och hopplöshet.
Och då, just då, fick jag en aha-känsla. Kanske Jesus i Bibeln och hans död och uppståndelse är symbolisk. Om att det egentligen handlar om hopp och hopplöshet. Riddaren i "Lit de parade" ger ett budskap av hopplöshet medan han senare rak i ryggen förmedlar ett hopp.
Kanske liv och död för Jesus, symboliskt, handlar om hopp och hopplöshet. Där en människa i Tripoli som, likt en "riddare", tar hand om skadade och vårdar vederbörande orsakar hopp. Och liv.
Och där vi, varje människa, har möjlighet att påverka. Inte för att rädda alla, det kan ingen. Men kanske att rädda någon. Det finns kanske en "riddare" i oss alla. Som kan orsaka hopp. Och liv.
Om än symboliskt. Kalla det återuppståndelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar