2004.
När jag besökte Berlin 2004 hittade jag hos ett gay-café en broschyr från en vänster-HBT-förening med budskapet.
.... Socialismen är ännu en skinande diamant....
Budskapet var lätt provocerande. Det var alltså i en stad som mer än någon annan drabbats av den brutala diktaturen Östtyskland (DDR). Ett land som byggde en mur som obönhörligt hindrade människor att förenas - i samma stad. Många människor sköts ihjäl av DDR-soldater när de desperat försökte fly till Väst-Berlin. Kommunismen är en totalitär ideologi precis som fascismen och islamismen (politisk islam). De tre ideologierna sprider död och förstörelse varhelst de drar fram.
Men även om jag var och är liberal fattade jag det egentliga budskapet. När de skrev "ännu" var det en trotsig kommentar efter att alla planekonomiska diktaturer havererat, inklusive Kuba. Att den egentliga socialismen ännu inte var genomförd men något som vissa ville nå. Trots det måste man betrakta verkligheten. Alla planekonomiska experiment har misslyckats. Utan undantag. Samtliga har lett till diktatur och misär.
Men även om jag var och är liberal fattade jag det egentliga budskapet. När de skrev "ännu" var det en trotsig kommentar efter att alla planekonomiska diktaturer havererat, inklusive Kuba. Att den egentliga socialismen ännu inte var genomförd men något som vissa ville nå. Trots det måste man betrakta verkligheten. Alla planekonomiska experiment har misslyckats. Utan undantag. Samtliga har lett till diktatur och misär.
Men det handlar inte bara om kommunismen som är förfärlig. Den demokratiska socialismen i form av både planekonomi och parlamentarism (något som aldrig förverkligats) bör placeras där den hör hemma. På ett museum. En förvisso ibland vacker diamant. Men inte något som fungerar i verkligheten.
Till 2017.
Socialdemokraterna höll sin partikongress häromveckan. Den avslutades med Internationalen (Youtube). Där folk höll varandras händer i luften. Sången var medryckande. Det är lätt att kritisera Socialdemokraterna för hyckleri. Partiet har sedan 1950-talet blivit en del av svenska etablissemanget. Ett parti som oftare vill bevara system än förändra dem. Men det framfördes en del intressanta och indirekt kritiska kommentarer på kongressen. Som att Socialdemokraterna aldrig får vara nöjda utan alltid måste vara i opposition emot orättvisor. Att även om det ibland behövs kollektiva metoder handlar det om individens frigörelse.
Vänstern är generellt bättre inom kulturen än högern.
Vänstern generellt är betydligt bättre på kultur än högern. Där högern litar på rationella argument har vänstern fattat att det även handlar om känslor. Att musik och demonstrationer har betydelse. Precis som HBTQ-parader haft och har för HBTQ-rörelsen. Det finns en kraft i kulturen som borgerligheten (och sd och mp) ofta missar. Att vädja till folks känslor och inte bara till förnuftet. Att vänstern är på tillbakagång i Europa är trots dess kulturengagemang - inte på grund av det.
I Sverige betraktas fackföreningar ofta - ibland med rätta - som välavlönade pampar. Men internationellt förföljs fria fackliga aktivister i ungefär hälften av världens länder. Det är i auktoritära regimer från höger till vänster. När Sverige sluter frihandelsavtal ska man inte kräva minimilöner emot ett lands regerings vilja. Det riskerar att slå ut jobb där. Däremot bör man kräva att rätten att organisera sig fackligt ska respekteras.
Rätten att bilda fria fackföreningar är central.
I land efter land har det visat sig att rätten för anställda att bilda fackföreningar i kombination med marknadsekonomiska reformer lyfter folk från fattigdom. Att våra kläder är relativt billiga är därför att många i fattiga länder får usla löner. Med fackliga rättigheter blir säkert våra kläder något dyrare, men det kallas solidaritet med folk som har det svårare än vi har.
Rätten att bilda fackföreningar är viktig i många fattiga länder. Att folk som blir exploaterade får möjlighet att kräva sin rätt i förhandlingar. Ska den sociala marknadsekonomin få ökad trovärdighet är det ett måste.
Kalla det en skinande diamant.
Uppdatering 1.
Fackliga rättigheter är centrala inom EU.
När det gäller fackliga rättigheter inom EU kopplar nog de flesta det till debatten om det s.k. utstationerings-direktivet och "Laval-domen". D.v.s. att folk från andra länder ska få jobba i Sverige till lägre löner än kollektivavtal. I många länder i EU (precis som USA) finns minimilöner medan Sverige av tradition har löner som avgörs av kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter.
Det höjer generellt lägstalönerna (vilket är problematiskt i sig ibland för folk som inte kan konkurrera till kollektivavtalsenliga löner men det är en annan debatt) men gör också systemet mer sårbart för missbruk när det inte finns någon minimilön. Det pågår nu en debatt inom unionen om vilka regler som ska gälla.
Tyvärr är debatten polariserad höger-vänster när det gäller arbetsrätten inom EU.
Men det som lätt glöms bort i debatten, både från höger och vänster, är att varje land i unionen har en skyldighet att respektera bildande av fackföreningar. Inget land får vara med i EU utan att tillåta fria fackliga organisationer. Som liberal hävdar jag att ingen arbetsgivare någonsin ska vara tvungen att träffa kollektivavtal för att få driva verksamhet fritt inom EU. Däremot är det rimligt att kräva att löner och arbetsvillkor i övrigt i Sverige är i nivå med lägstalönerna i kollektivavtalen.
Det är beklagligt att Röd-gröna och Alliansen blivit så polariserade i den debatten och ofta bara framför argument som "löntagarfientligt" och "företagarfientligt". De borde försöka hitta en kompromiss som både säkrar fri rörlighet av arbetskraft (en central del av EU) även i praktiken och att det finns en miniminivå när det gäller löner och arbetsvillkor.
Regeringen och Alliansen bör träffa en kompromiss om arbetsrätten inom EU.
Alliansen är - med rätta - för EU. Men de borgerliga partierna bör konstatera att om den fria rörligheten av arbetskraft pressar lönerna för folk inom LO-yrken leder det till ökad skepsis emot EU som projekt. För Alliansen hade det varit en fördel att desarmera ett politiskt område som gör det svårare för borgerliga partier att nå folk i LO-gruppen.
S-mp-regeringen har förvisso fått stöd av sd och v för att stoppa "Laval-domen". Det finns formellt en majoritet i riksdagen. Men det får aldrig leda till dold protektionism med syfte att stänga ute utländsk arbetskraft. För regeringen hade det varit en fördel om den fått med sig hela riksdagen när den förhandlar i Bryssel. Att det finns en linje som håller oavsett vilken regering det blir efter riksdagsvalet 2018.
Därför borde en kompromiss träffas från Alliansen och s-mp-regeringen.
Till 2017.
Socialdemokraterna höll sin partikongress häromveckan. Den avslutades med Internationalen (Youtube). Där folk höll varandras händer i luften. Sången var medryckande. Det är lätt att kritisera Socialdemokraterna för hyckleri. Partiet har sedan 1950-talet blivit en del av svenska etablissemanget. Ett parti som oftare vill bevara system än förändra dem. Men det framfördes en del intressanta och indirekt kritiska kommentarer på kongressen. Som att Socialdemokraterna aldrig får vara nöjda utan alltid måste vara i opposition emot orättvisor. Att även om det ibland behövs kollektiva metoder handlar det om individens frigörelse.
Vänstern är generellt bättre inom kulturen än högern.
Vänstern generellt är betydligt bättre på kultur än högern. Där högern litar på rationella argument har vänstern fattat att det även handlar om känslor. Att musik och demonstrationer har betydelse. Precis som HBTQ-parader haft och har för HBTQ-rörelsen. Det finns en kraft i kulturen som borgerligheten (och sd och mp) ofta missar. Att vädja till folks känslor och inte bara till förnuftet. Att vänstern är på tillbakagång i Europa är trots dess kulturengagemang - inte på grund av det.
I Sverige betraktas fackföreningar ofta - ibland med rätta - som välavlönade pampar. Men internationellt förföljs fria fackliga aktivister i ungefär hälften av världens länder. Det är i auktoritära regimer från höger till vänster. När Sverige sluter frihandelsavtal ska man inte kräva minimilöner emot ett lands regerings vilja. Det riskerar att slå ut jobb där. Däremot bör man kräva att rätten att organisera sig fackligt ska respekteras.
Rätten att bilda fria fackföreningar är central.
I land efter land har det visat sig att rätten för anställda att bilda fackföreningar i kombination med marknadsekonomiska reformer lyfter folk från fattigdom. Att våra kläder är relativt billiga är därför att många i fattiga länder får usla löner. Med fackliga rättigheter blir säkert våra kläder något dyrare, men det kallas solidaritet med folk som har det svårare än vi har.
Rätten att bilda fackföreningar är viktig i många fattiga länder. Att folk som blir exploaterade får möjlighet att kräva sin rätt i förhandlingar. Ska den sociala marknadsekonomin få ökad trovärdighet är det ett måste.
Kalla det en skinande diamant.
Uppdatering 1.
Fackliga rättigheter är centrala inom EU.
När det gäller fackliga rättigheter inom EU kopplar nog de flesta det till debatten om det s.k. utstationerings-direktivet och "Laval-domen". D.v.s. att folk från andra länder ska få jobba i Sverige till lägre löner än kollektivavtal. I många länder i EU (precis som USA) finns minimilöner medan Sverige av tradition har löner som avgörs av kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter.
Det höjer generellt lägstalönerna (vilket är problematiskt i sig ibland för folk som inte kan konkurrera till kollektivavtalsenliga löner men det är en annan debatt) men gör också systemet mer sårbart för missbruk när det inte finns någon minimilön. Det pågår nu en debatt inom unionen om vilka regler som ska gälla.
Tyvärr är debatten polariserad höger-vänster när det gäller arbetsrätten inom EU.
Men det som lätt glöms bort i debatten, både från höger och vänster, är att varje land i unionen har en skyldighet att respektera bildande av fackföreningar. Inget land får vara med i EU utan att tillåta fria fackliga organisationer. Som liberal hävdar jag att ingen arbetsgivare någonsin ska vara tvungen att träffa kollektivavtal för att få driva verksamhet fritt inom EU. Däremot är det rimligt att kräva att löner och arbetsvillkor i övrigt i Sverige är i nivå med lägstalönerna i kollektivavtalen.
Det är beklagligt att Röd-gröna och Alliansen blivit så polariserade i den debatten och ofta bara framför argument som "löntagarfientligt" och "företagarfientligt". De borde försöka hitta en kompromiss som både säkrar fri rörlighet av arbetskraft (en central del av EU) även i praktiken och att det finns en miniminivå när det gäller löner och arbetsvillkor.
Regeringen och Alliansen bör träffa en kompromiss om arbetsrätten inom EU.
Alliansen är - med rätta - för EU. Men de borgerliga partierna bör konstatera att om den fria rörligheten av arbetskraft pressar lönerna för folk inom LO-yrken leder det till ökad skepsis emot EU som projekt. För Alliansen hade det varit en fördel att desarmera ett politiskt område som gör det svårare för borgerliga partier att nå folk i LO-gruppen.
S-mp-regeringen har förvisso fått stöd av sd och v för att stoppa "Laval-domen". Det finns formellt en majoritet i riksdagen. Men det får aldrig leda till dold protektionism med syfte att stänga ute utländsk arbetskraft. För regeringen hade det varit en fördel om den fått med sig hela riksdagen när den förhandlar i Bryssel. Att det finns en linje som håller oavsett vilken regering det blir efter riksdagsvalet 2018.
Därför borde en kompromiss träffas från Alliansen och s-mp-regeringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar