Jag har fått hundratals debattartiklar och insändare publicerade i tidningar senaste 25 åren. Det finns givetvis en del formuleringar som inte skulle vara aktuella idag men den enda insändare jag aldrig borde sänt är en som blev publicerad i Sydsvenska dagbladet i slutet av 1990-talet.
Budskapet var ungefär att Malmö blivit en mer intressant stad senaste åren genom mångkulturen. Och bevis för det är att det finns både män i kostym och kvinnor i slöja i city. Att det är tecken på stadens nya mångfald. Idag skulle jag vilja att ingen kvinna har slöja även om jag givetvis inte vill totalförbjuda det som liberal.
Men jag förstår också ännu orsaken till att jag sände den där insändaren. För att förstå varför jag gjorde det måste vi dock förhålla oss till hur Malmö varit. Det som framförs är ofta en reaktion på hur det varit tidigare.
Mångkulturen var till en början positiv för HBTQ-personer i Malmö.
Så sent som som i början av 1980-talet fanns det nästan inte någon i Malmö city ute på stan efter 18.00 på vardagar. Krogarna var få och uteserveringar betraktades närmast som något suspekt. Normen i dåvarande arbetarstaden var att vara sosse och tillhöra "vanligt folk". Definitionen av vanligt folk varierade förvisso något men betydde i praktiken att vara heterosexuell, om du var invandrare borde du vara assimilerad (pizzerior hade dock blivit etablerade). Eftersom Malmöbor oftare än andra i Skåne åkte till Köpenhamn fanns det dock en viss tolerans för folk som var "avvikande".
Så sent som som i början av 1980-talet fanns det nästan inte någon i Malmö city ute på stan efter 18.00 på vardagar. Krogarna var få och uteserveringar betraktades närmast som något suspekt. Normen i dåvarande arbetarstaden var att vara sosse och tillhöra "vanligt folk". Definitionen av vanligt folk varierade förvisso något men betydde i praktiken att vara heterosexuell, om du var invandrare borde du vara assimilerad (pizzerior hade dock blivit etablerade). Eftersom Malmöbor oftare än andra i Skåne åkte till Köpenhamn fanns det dock en viss tolerans för folk som var "avvikande".
På 1990-talet skulle Malmö förändras radikalt genom att bli en storstadsmetropol. Invandringen ledde till en början till mer tolerans även för den grupp som idag kallas HBTQ-personer. Folk tvingades vänja sig vid att folk är olika. Att det inte måste vara något problem. Och det var ungefär det jag vill förmedla i den där insändaren. Jag var då även engagerad i Folkpartiet (idag Liberalerna), sedan 2007 har jag dock helt lämnat partipolitiken.
Sedan dess är det dock tydligt att mångkulturen också blivit problematisk, i synnerhet för bl.a. HBTQ-personer, kvinnor och judar i Malmö. En beslöjad kvinna var då något nytt. Idag är det närmast norm i vissa delar av staden. Och slöjor är en reaktionär symbol. Gängkriminaliteten och utanförskapet har bara förvärrats sedan 1990-talet.
Jag har alltid varit en person som varit skeptisk emot det som inte fungerar i praktiken.
Varför hyllade jag trots det mångkultur i den där insändaren? Idag tar jag helt avstånd från mångkulturalism som politiskt mål och vill ersätta det med etnisk mångfald. Det är individer, inte kulturer som har rättigheter i en västerländsk demokrati.
1. Vi som är i den mediala debatten vistas alla i ett socialt sammanhang.
Det betyder att vi vet ungefär hur andra personer ska reagera. Att hylla mångkultur även om vi själva tvekade om det verkligen var bra gav beröm bland politiker och journalister generellt, det var ett tecken på "tolerans". Att problematisera mångkultur betraktades som något suspekt. Visst fanns det en folklig revolt emot det där men vi som var en del av politiken och media måste förhålla oss till den sociala normen.
2. Vi som var och är för allas lika värde kände att vi måste markera emot de som betraktades vara främlingsfientliga.
Det fanns givetvis verkliga rasister i Malmö men vår reaktion blev ibland allt för snabb att markera offentligt om vi trodde folk tillhörde den gruppen. Vi skulle distansera oss snabbt från dem, det drabbade inte bara verkligt främlingsfientliga (med rätta) utan ibland även andra.
Vill igen förtydliga att jag redan då var mycket mer skeptisk till de där politiskt korrekta fraserna än de flesta andra inom politiken. Men även jag blev ibland en del av strukturen, det gav en social belöning att vara politiskt korrekt.
Jag borde markerat tydligare emot den mångkulturella ideologin.
Uppdatering 1.
Många journalister mörkade invandrarrelaterade problem av naivitet.
Ibland framförs det i den högerextrema propagandan att etablerade politiker förutom sd samt journalister haft som mål att förstöra för svenska folket.
Min erfarenhet är att alla journalister jag som politiker mötte och även de flesta politiska motståndare handlade i det som de trodde var rätt. De var inte elaka. När journalister och politiker tyvärr ibland mörkade problem (jag har exempel på det) kopplade till invandrare har det inte varit som en del av någon sammansvärjning utan därför att de felaktigt trott det varit bra. De förtjänar kritik för det. Journalistik måste vara konsekvensneutral. Politiker måste debattera alla problem öppet, annars gynnas bara främlingsfientliga partier. En del har varit naiva, men det betyder inte de varit några monster.
Sedan dess är det dock tydligt att mångkulturen också blivit problematisk, i synnerhet för bl.a. HBTQ-personer, kvinnor och judar i Malmö. En beslöjad kvinna var då något nytt. Idag är det närmast norm i vissa delar av staden. Och slöjor är en reaktionär symbol. Gängkriminaliteten och utanförskapet har bara förvärrats sedan 1990-talet.
Jag har alltid varit en person som varit skeptisk emot det som inte fungerar i praktiken.
Varför hyllade jag trots det mångkultur i den där insändaren? Idag tar jag helt avstånd från mångkulturalism som politiskt mål och vill ersätta det med etnisk mångfald. Det är individer, inte kulturer som har rättigheter i en västerländsk demokrati.
1. Vi som är i den mediala debatten vistas alla i ett socialt sammanhang.
Det betyder att vi vet ungefär hur andra personer ska reagera. Att hylla mångkultur även om vi själva tvekade om det verkligen var bra gav beröm bland politiker och journalister generellt, det var ett tecken på "tolerans". Att problematisera mångkultur betraktades som något suspekt. Visst fanns det en folklig revolt emot det där men vi som var en del av politiken och media måste förhålla oss till den sociala normen.
2. Vi som var och är för allas lika värde kände att vi måste markera emot de som betraktades vara främlingsfientliga.
Det fanns givetvis verkliga rasister i Malmö men vår reaktion blev ibland allt för snabb att markera offentligt om vi trodde folk tillhörde den gruppen. Vi skulle distansera oss snabbt från dem, det drabbade inte bara verkligt främlingsfientliga (med rätta) utan ibland även andra.
Vill igen förtydliga att jag redan då var mycket mer skeptisk till de där politiskt korrekta fraserna än de flesta andra inom politiken. Men även jag blev ibland en del av strukturen, det gav en social belöning att vara politiskt korrekt.
Jag borde markerat tydligare emot den mångkulturella ideologin.
Uppdatering 1.
Många journalister mörkade invandrarrelaterade problem av naivitet.
Ibland framförs det i den högerextrema propagandan att etablerade politiker förutom sd samt journalister haft som mål att förstöra för svenska folket.
Min erfarenhet är att alla journalister jag som politiker mötte och även de flesta politiska motståndare handlade i det som de trodde var rätt. De var inte elaka. När journalister och politiker tyvärr ibland mörkade problem (jag har exempel på det) kopplade till invandrare har det inte varit som en del av någon sammansvärjning utan därför att de felaktigt trott det varit bra. De förtjänar kritik för det. Journalistik måste vara konsekvensneutral. Politiker måste debattera alla problem öppet, annars gynnas bara främlingsfientliga partier. En del har varit naiva, men det betyder inte de varit några monster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar