Den liberale skribenten och hängivne USA-vännen Per T Ohlson (då ansvarig för ledarsidan hos Sydsvenska dagbladet) skrev när Ronald Reagan slutade som president 1988 att hans eftermäle kommer att bli som en av de viktigaste presidenterna i USA på 1900-talet. Främst för sin roll i kampen emot kommunistdiktaturen Sovjetunionen.
"Trots det kommer han inte nå upp till samma status som Roosevelt och John F Kennedy. Därför att Reagan var alltför oengagerad emot USA:s sociala problem och fattigdom." skrev Per T Ohlsson på ett ungefär. Och det är sant. Där Roosevelt och Kennedy flyttade fram positionerna för de som i USA levde i utanförskap och fattigdom, och Barack Obama kanske också kommer skrivas in i den klubben så småningom, var Reagan i många år kallsinnig emot varje projekt som innehöll skattepengar.
Ohelig allians av extrema nyliberaler och konservativa.
Ett välkänt citat är det som finns hos bilden till den här bloggposten. Regeringar är inte lösningen på problemen, regeringar (och dess spenderande av skattepengar) är själva problemet. Att politiska beslut inte är den främsta metoden att förbättra samhället kan nog många vara ense om. Men att hävda att politiska beslut i sig måste vara ett problem är att gå mycket längre. Vi måste dock komma ihåg att extrem nyliberalism och konservatism i en ohelig allians fått ett lyft i USA i slutet av 1970-talet och skulle påverka landet i decennier framåt. Liberaler med socialt engagemang attackerades. Valet 1980 blev en brakseger för USA-högern.
Som nyvald president drog Reagan ner anslagen drastiskt till vårdprogram och sociala program och skattebetald forskning. Då är det värt att konstatera att anslagen redan var låga, mindre än i något annat demokratiskt västland. Det var i den kontexten som hiv spred sig i USA.
USA fick flesta hiv-smittade per person i västländer på 1980-talet.
Reagan var ingen homofob. Som f.d. skådespelare var han van vid att möta folk med olika sexuella läggningar och hade privat inga problem med det enligt folk som var nära honom. Men han var också den kristna högerns kandidat. Till deras besvikelse försämrade han dock inga lagar när det gäller homosexuellas rättigheter (förbättrade dem inte heller) Men utåt värnade han tydligt kärnfamiljen.
Reaganadministrationens nedskärningar inom vård och skattebetald forskning (från en redan låg nivå) fick förödande verkan för bl.a. spridningen av hiv-epedemin. År efter år försökte forskare med kunskap om aids och en del liberala kongressledamöter få regeringen att öka anslagen om att hitta ett botemedel emot hiv men även om att sprida bromsmediciner till de som redan var smittade - varje år bemötte regeringen det med att de medel som fanns var tillräckliga. Inget annat västland fick så många hiv-smittade per invånare som USA på 1980-talet.
Reagan ville säkert inte att folk skulle dö men hans politik fick konsekvensen att fler dog än om regeringen effektivt bekämpat smittspridningen - i ett av världens rikaste länder. Det är i den kontexten filmen The normal heart visas på kanalen HBO från 25 maj. Tyvärr har jag inga betalkanaler men kommer filmen på bio ska jag kolla den.
"Trots det kommer han inte nå upp till samma status som Roosevelt och John F Kennedy. Därför att Reagan var alltför oengagerad emot USA:s sociala problem och fattigdom." skrev Per T Ohlsson på ett ungefär. Och det är sant. Där Roosevelt och Kennedy flyttade fram positionerna för de som i USA levde i utanförskap och fattigdom, och Barack Obama kanske också kommer skrivas in i den klubben så småningom, var Reagan i många år kallsinnig emot varje projekt som innehöll skattepengar.
Ohelig allians av extrema nyliberaler och konservativa.
Ett välkänt citat är det som finns hos bilden till den här bloggposten. Regeringar är inte lösningen på problemen, regeringar (och dess spenderande av skattepengar) är själva problemet. Att politiska beslut inte är den främsta metoden att förbättra samhället kan nog många vara ense om. Men att hävda att politiska beslut i sig måste vara ett problem är att gå mycket längre. Vi måste dock komma ihåg att extrem nyliberalism och konservatism i en ohelig allians fått ett lyft i USA i slutet av 1970-talet och skulle påverka landet i decennier framåt. Liberaler med socialt engagemang attackerades. Valet 1980 blev en brakseger för USA-högern.
Som nyvald president drog Reagan ner anslagen drastiskt till vårdprogram och sociala program och skattebetald forskning. Då är det värt att konstatera att anslagen redan var låga, mindre än i något annat demokratiskt västland. Det var i den kontexten som hiv spred sig i USA.
USA fick flesta hiv-smittade per person i västländer på 1980-talet.
Reagan var ingen homofob. Som f.d. skådespelare var han van vid att möta folk med olika sexuella läggningar och hade privat inga problem med det enligt folk som var nära honom. Men han var också den kristna högerns kandidat. Till deras besvikelse försämrade han dock inga lagar när det gäller homosexuellas rättigheter (förbättrade dem inte heller) Men utåt värnade han tydligt kärnfamiljen.
Reaganadministrationens nedskärningar inom vård och skattebetald forskning (från en redan låg nivå) fick förödande verkan för bl.a. spridningen av hiv-epedemin. År efter år försökte forskare med kunskap om aids och en del liberala kongressledamöter få regeringen att öka anslagen om att hitta ett botemedel emot hiv men även om att sprida bromsmediciner till de som redan var smittade - varje år bemötte regeringen det med att de medel som fanns var tillräckliga. Inget annat västland fick så många hiv-smittade per invånare som USA på 1980-talet.
Reagan ville säkert inte att folk skulle dö men hans politik fick konsekvensen att fler dog än om regeringen effektivt bekämpat smittspridningen - i ett av världens rikaste länder. Det är i den kontexten filmen The normal heart visas på kanalen HBO från 25 maj. Tyvärr har jag inga betalkanaler men kommer filmen på bio ska jag kolla den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar