Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.
Det kan tyckas vara pretentiöst. Men låten Forever young från synthpopgruppen Alphaville (bilden) präglade delar av 1980-talet. Nästan alla förhöll sig till den. Oavsett om man gillade den eller inte. Ungefär som folk på 1960-talet i Sverige alltid hade en åsikt om socialdemokratin och Svenska kyrkan oavsett vad man tyckte om dem.
Vad var det då som gjorde låten så populär? Förutom den vackra melodin och de perfekta synthslingorna? En del tonåringar skrev då i tidningar "låten berättar precis hur det är att vara ung". Och det kan jag respektera även om jag inte riktigt höll med. Den här låten gjordes 1984, i Västtyskland (ja, ni som är unga känner kanske inte till det men det fanns ett land förr som hette det). Man måste förstå kontexten när låten gjordes om man ska förstå hur den slog igenom på bred front.
Kärnvapenkrig var ett verkligt hot.
Men ni som är unga kanske först måste påminnas om hur det är idag. När Nordkorea och Sydkorea hotar (ja, främst det förra landet) med att utplåna varann. Hotet om kärnvapenkrig. Om den totala förintelsen. Idag känner nog de flesta att det är dovt hot därborta, på Koreahalvön. Men 1984 fanns hotet mitt ibland svenskar. I början av 1960-talet har väl världen sällan varit så nära ett kärnvapenkrig. Men då blev det, tack och lov, inte verklighet. Näst efter det hamnar väl 1984. Barn berättade i svensk TV hur de grät sig till sömns för att de oroade sig för att det skulle bli krig. Även om jag tyckte det var överdrivet var vi alla tvungna att förhålla sig till det. Spänningen mellan västdemokratier och östdiktaturer var tydlig.
Men ni som är unga kanske först måste påminnas om hur det är idag. När Nordkorea och Sydkorea hotar (ja, främst det förra landet) med att utplåna varann. Hotet om kärnvapenkrig. Om den totala förintelsen. Idag känner nog de flesta att det är dovt hot därborta, på Koreahalvön. Men 1984 fanns hotet mitt ibland svenskar. I början av 1960-talet har väl världen sällan varit så nära ett kärnvapenkrig. Men då blev det, tack och lov, inte verklighet. Näst efter det hamnar väl 1984. Barn berättade i svensk TV hur de grät sig till sömns för att de oroade sig för att det skulle bli krig. Även om jag tyckte det var överdrivet var vi alla tvungna att förhålla sig till det. Spänningen mellan västdemokratier och östdiktaturer var tydlig.
Och även om Västtyskland verkligen inte var perfekt (med dess diskriminerande lagar när det gäller bl.a. åldersgränser för samkönade relationer eller dess förbud för homosexuella att jobba som officerare i armén) så var landet, en demokrati, givetvis ofantligt bättre än det både homofientliga och diktatoriska Östtyskland. I den här kontexten gjorde Forever young. Folk i Västtyskland visste att de skulle bli de första offren om det blev krig. På allvar.
Ditt värde avgörs inte av ditt utseende.
Har vi inte alla en nostalgi? Att återvända till det förflutna? Låt oss unna det ibland. En kvinna från Göingeflickorna (en visgrupp som var populär på 1960-talet) fick när hon fyllde 50 år frågan om hon skulle vilja bli 17 år igen. Hon svarade följande.
Har vi inte alla en nostalgi? Att återvända till det förflutna? Låt oss unna det ibland. En kvinna från Göingeflickorna (en visgrupp som var populär på 1960-talet) fick när hon fyllde 50 år frågan om hon skulle vilja bli 17 år igen. Hon svarade följande.
"Jag skulle vilja ha en 17-årings utseende men en 50-årings vishet".
Låt oss komma ihåg det. Ibland blir vi klokare med åren. Vårt värde handlar inte bara om utseende utan om så mycket annat.
Och kom ihåg kära HBTQ-engagerade. Våra största segrar ligger framför oss.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar