Klass.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Klass.

Ja, ni hör själv hur det låter. Vänster. 1970-tal. I alla fall förlegat.

Spontant värjer jag mig emot ordet klass. Det signalerar konfrontation istället för samarbete. Jag har ofta undvikit att mer ingående berätta om mina ideologiska värderingar - förutom att jag är socialliberal. Jag berömmer och kritiserar alla partier med samma mått. Men låt mig förklara vilka värderingar jag har.

Jag är från Österlen och växte upp där på 1970-talet. I ett arbetarhem. Och på något vis vet jag det finns ett klassamhälle. Och gjorde det även då. Även om jag ogillade ordet redan när jag blev politiskt medveten som 13-åring.

Men mina föräldrar hade attityden "inte ska vi klaga, inte ska vi störa" när de var missnöjda med något. Folk från överklass och medelklass har ofta en annan attityd, att det handlar om rättigheter för dem. Det är där klassamhället syns - i vilket självförtroende folk generellt har i olika grupper. Och idag har klassamhället ofta också fått ett etniskt ansikte.

Tillväxt - och utanförskap.

Jag ser det när jag vandrar i Malmö. Det blev så tydligt när jag promenerade i stan för några veckor sedan. Från Caroli (varuhus) i Malmö city där chica herrar och damer handlar i matbutiken Malmborgs  Ibland klär de "ner sig" men det syns på dem ändå. Västra delen av Malmö har självförtroende och blomstrar. Tillväxt.

Men promenerar man förbi Nobeltorget så finns det andra Malmö. Folk i gympakläder, ofta invandrare men även etniska svenskar. Jag ser deras osäkerhet och ledsnad. Ett annat Malmö. Utanförskap.

Men i den by jag bodde i, Sankt Olof, fanns också ett klassamarbete. Jag mötte aldrig någon från medelklassen som uttryckte förakt för arbetare. Alla hade sina uppgifter och respekterade varandra. Inte heller var det arbetare där som hatade rika. Det är säkert orsaken till att jag som 13-åring blev liberal. Att man ska bedöma folk hur de är som individer och inte efter vilken grupp de tillhör.

Jag satt på en parkbänk utanför Folkets park i Malmö förra sommaren. Kollade ett flygblad jag fått av en s-engagerad. Stefan Löfven var på bilden givetvis, då relativt ny ordförande. För första gången är det en s-ordförande som jag i alla fall i teorin skulle kunna rösta på. Magdalena Andersson har jag också förtroende för, som ekonomisk-politisk talesperson. Mikael Damberg, högersosse är gruppledare i riksdagen. Carin Jämtin gillar jag väl inte alltid politiskt men hon ska ha beröm för att hon orkat vara vänlig mot media även när det blåst som mest kring bl.a. Juholt.

Hade röstat på SPD om jag bott i Tyskland.

Jag har alltid röstat borgerligt och kommer nog göra det igen 2014. Men för första gången utesluter jag inte att rösta på s. För att ha liberal-borgerliga värderingar betyder verkligen inte att man måste rösta på partier som kallar sig borgerliga. Tyskland ska ha val i höst och hade jag varit medborgare där hade jag utan problem röstat på socialdemokratiska SPD. Alternativet är nyliberala FDP och konservativa CDU, en konstellation som jag tycker är mer främmande ideologiskt än SPD som i allt väsentligt är ett socialliberalt parti.

Min signal med den här bloggposten är delvis riktad mot politiker från Alliansen. Jag kommer fortsätta kalla mig borgerligt liberal och förmodligen röstar jag på m-fp-c också nästa val. Men ta inte mitt stöd för givet.

Sverige har en bättre borgerlighet än Tyskland. Men i september 2014 avgör jag slutgiltigt.

Och klassamhället finns. Tyvärr.

Uppdatering 1.

Vill förtydliga att jag mycket väl vet att Socialdemokraterna varit i majoritet i Malmö i 19 år, sedan 1994. Sedan många år i nära samarbete med mp och v.  De har verkligen ansvar för den segregation som finns i staden.