Jag ska bli volontär i Noaks Ark.

Idag har jag beslutat det. Ska bli volontär på Noaks Ark som jobbar för hiv-positivas rättigheter. När jag lämnade deras lokal nära Möllevångstorget i Malmö för någon timme sedan kände jag mig stolt. Men också ledsen. En låt av öppet homosexuelle Jimmy Sommarville blev tydlig. Mer om det senare i bloggposten.

Inspirationen till att engagera mig fick jag egentligen för flera år sedan. Ett seminarium som arrangerades vid Regnbågsfestivalen, var nog 2009, hade bjudit in gäster från Stockholm. Vi var tre i publiken. Två tjejer som avslöjade de jobbade som volontärer i Noaks ark. Och så jag. Konstaterade att jag dagen innan besökt seminarier om heteronormativitet, kulturevenemang etc som lockat 20-30 personer. Hiv var för de flesta inte intressant. Trots att det här var den period där båda mainstream- och HBT-media berättade att antalet hiv-smittade bland män som har sex med män ökade dramatiskt.

Förträngning av hiv.

Jag fattar ju att det har att göra med att hiv idag tack och lov är behandlingsbar och inte längre en dödlig sjukdom (om man får bromsmediciner). Visst kan jag till viss del också förstå att människor som vill festa på en festival kanske ibland förtränger det som är jobbigt. "Om nu sjukdomen inte är dödlig och jag ska ut och ragga på kvällen vill jag kanske inte besöka ett seminarium om biverkningar av hiv" är det möjligen en del som resonerar.

Men få, om ens någon, som får hiv, 2012 tar det lätt. Personalen från Ven-hälsan (vårdmottagning för homosexuella och bisexuella i Stockholm) berättade på mötet 2009 i Malmö att när de möter patienter och de ska avslöja att vederbörande har hiv är nästan alltid reaktionen förtvivlan och patienten säger "det är inte sant".

Det finns också mycket stigmatisering från övriga samhället. Jag vill förtydliga att jag själv är hiv-negativ. Det gör jag inte för att betona att jag är bättre än  hiv-positiva. Våra förtjänster och brister avgörs inte av vår hiv-status. Utan istället är min poäng att kampen mot hiv och stigmatisering av hiv-positiva är allas ansvar. Det berör oss alla - direkt eller indirekt. Du vet inte om någon i din närhet kommer att få hiv. Att överlåta kampen mot hiv och stigmatiseringen av våra medmänniskor bara till de som redan har sjukdomen och deras anhöriga är inte en humanistisk attityd.

Har vad jag vet aldrig haft någon vän som har hiv.

Jag har länger velat argumentera för att fler ska engagera sig i Noaks Ark. Men får givetvis trovärdighet först när jag själv börjar med det. Att föregå med gott exempel. Vad var det då som fick mig att nästan börja nynna på låten For a friend av Jimmy Sommerville när jag lämnade Noaks ark-lokalen för några timmar sedan. Jo, att jag konstaterade att jag trots att jag varit ute på gayställen sedan 1990 aldrig haft någon vän som jag vet har fått hiv. Givetvis har jag träffat folk på gayställen som berättat det. Men ingen av mina vänner.

När jag lämnade lokalen hamnade hiv plötsligt nära igen. Precis som i början av 1990-talet när jag och andra bögar betraktade det som en dödsdom. Tack och lov har jag nästan alltid tillämpat säkrare sex och det har de flesta av mina vänner också. Men kanske jag också kände en skuld. Att jag varit förskonad från sjukdomens konsekvenser i min närhet. Men kanske också för att jag vet att jag nog aldrig orkat jobba för någon hiv-positiv i början av 1990-talet. Jag hade nog med fokus på att hitta en identitet som bög.

Nu gör jag min "samhällstjänst", 20 år senare. Och låten av Jimmy Sommerville och hans grupp Commmunards blir tydlig. För nya vänner kommer jag att få på Noaks Ark.

For a friend. (Youtube)