Katastrof.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Vissa bokcitat minns man. Kanske inte ordagrant men på ett ungefär. Men hur många av dem minns man så väl att man även kommer ihåg var exakt man var när man läste det? Inte många eller hur? Men ett sådant var när jag lånade en bok om homosexuellas situation i det nazistiska Tyskland i början av 1940-talet. Citatet var typ såhär.

Jag har aldrig varit så lycklig i mitt liv som när jag var i koncentrationslägret. Varken förr eller senare. Det var mitt livs kärlek jag träffade där, en av de andra fångarna med "rosa triangel".

Det var en gammal tysk man som berättade det i en intervju för boken. Och jag minns ännu att jag satt i Pildammsparken (enligt mig stadens vackraste park) med en kopp kaffe vid restaurangen bredvid Pildammsteaterns (en utescen) plats. Jag var nog tvungen att läsa meningarna tre gånger. Läste jag rätt? Kan en människa varit lyckligast i de tyska ökända koncentrationslägren där två tredjedelar av fångarna med rosa triangel dog p.g.a. hårt arbete, brist på sjukvård och undernäring. Om de inte slogs ihjäl av lägervakter. Jag minns också det var en varm sommardag. Perfekt för att man ska må bra. Men jag var deprimerad. Och kanske det var där jag till sist fattade vad den gamle tyske mannen menade. Det är ibland inte de yttre omständigheterna som avgör hur lycklig man är. 

Sångare skulle inte vilja vara utan hiv.

Idag, några år senare, har jag lämnat depressionen och kan glädjas åt saker i vardagen. Även när det är kallt och man fryser ibland. Men det förklarar givetvis inte den extrema situationen i koncentrationslägret. Ska kanske förklara att den tyske mannen hade kunnat muta en lägervakt för att slippa den värsta behandlingen som många medfångar drabbades av. Trots det var de i ett läger, om den mutade vakten av någon orsak flyttade därifrån visste han att risken för att dö var betydande.

Igår började jag läsa Mitt positiva liv av Andreas Lundstedt, en bok jag planerar recensera här nästa vecka. Andreas berättar att han inte skulle vilja vara utan erfarenheten av att ha fått hiv. Trots att sjukdomen orsakat honom mycket sorg, i synnerhet innan han offentligt berättade om den. Återigen kanske vi blir förvånade. Även om exemplet inte är lika drastiskt som den tyske homosexuelle mannens. Men Andreas Lundstedt förklarar att det faktum att han fått sjukdomen gjort honom till den människa han är idag.

Folk kan växa efter "katastrofer".

Prästen Ulla-Britt Persson (bilden) blev intervjuad i Dagens Nyheter 29 augusti.

– Hiv och aids väckte de sämsta och bästa sidorna hos oss människor. En del kände bara avsky, andra ställde upp för sina sjuka anhöriga eller vänner. Inom vården fanns det också helt underbara läkare, sjuksköterskor och andra som gjorde allt för att hjälpa denna utsatta grupp.... Som präst på Roslagstulls sjukhus var Ulla-Britt Persson mer samtalspartner än en religiös förkunnare. Både de sjuka och deras anhöriga upplevde ofta att de behövde någon att dela sina tankar med, någon att prata med om smärta och glädje.

– Vi satt bildligt talat i dödens väntrum och samtalade. Många sjuka var ändå mitt i allt mörker tacksamma över vad de fått uppleva under sina ganska korta liv. Och de tog vara på varje stund då de inte hade så ont; de uppfylldes av den tunnaste lilla solstråle, luktade på den minsta lilla blomma och var helt närvarande när vänner och andra kom på besök. Nära döden tycks många människor mogna.

Kanske vi där hittar en del av förklaringen. Nazismens ondska drabbade folk obarmhärtigt. Även om den tyske mannen klarade sig något lindrigare än sina medfångar borde han aldrig varit tvungen att bo i ett koncentrationsläger, att ha varit med om det. Sjukdomen hiv för inget positivt med sig i sig, bara problem med mediciner. Men mitt i en kris är det många människor som mognar och omprövar. Kärleken kan ibland besegra andra känslor, t.o.m. i ett koncentrationsläger. I det kinesiska tecknet för kris finns även ordet hopp som en del av tecknet. Varje människa drabbas ibland av "katastrofer", om än symboliska. Men vi kan också växa efteråt.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.