HBT-kultur. Mitt positiva liv - Andreas Lundstedt.

Varför publiceras Andreas Lundstedts bok just nu? Var syftet att exploatera den väntade "hysterin" när Jonas Gardells bokserie blev känd? Ingen har väl direkt anklagat Lundstedt för det men det är mycket som tyder på att det är en myt om någon skulle göra det. För det första erkänner Andreas Lundstedt i sin bok en del handlingar som är brottsliga (användande av och delaktig indirekt att distribuera knark) och först måste bli preskriberade om han inte ska riskera åtal, sedan har han tydligen även hittat en kärlek, Niklas, som kanske gjort honom trygg nog att avslöja detaljer om sitt liv.

För detaljer, även synnerligen privata, berättar Lundstedt om i boken. Litterärt använder han samma "knep" som Rickard Engfors gjorde i sin biografi Allt eller inget, börjar med dramatiska händelser, sedan startar från barndomen och framåt. Andreas Lundstedt har iofs "fuskat" något eftersom han skrivit boken tillsammans med Cecilia Blankens, journalist som jobbar bl.a. för Expressen.

Ärligaste beskrivningen av att använda narkotika.

Att reducera den här boken till "en sångare som fått hiv" vore bara fånigt. För den är så mycket mer. För det finns så många dimensioner i den. Visst ger den intressant information om hur det är att få hiv, skammen, rädslan för att bli avvisad men också glädjen när Andreas, med rätta, blev hyllad för sitt mod när han väl berättade om sin sjukdom. Men Lundstedt avslöjar också att han var drogpåverkad på många evenemang när gruppen han var med i, Alcazar, var som populärast 2003-2004. Jag ska erkänna att jag själv aldrig testat narkotika, men jag ska också avslöja att det kanske främst beror på att jag aldrig hamnat på någon efterfest där det varit aktuellt. Inte för att jag tror att narkotika är en lösning på problem men det är lätt att fördöma för den som aldrig varit i närheten av drogerna.

Jag har dock fått information om droger bland bekanta och jag kan intyga från deras berättelser att sällan har en människa så ärligt beskrivit narkotiska preparats positiva och negativa egenskaper som Lundstedt gör i den här boken. Han varken skönmålar eller svartmålar. Men konstaterar efteråt att han använde droger för att "han mådde kass". Från sid 173.

Jag orkade vara Alcazar-Andreas, fastän min knarkande andra persona levde som en rysk babusjkadocka precis under huden. Och under den - väl gömd, låg ett tredje jag och pyrde ilsket. Hiv-Stina. Hiv-Stina som bidade sin tid. Jag var som en tryckkokare som bara väntade på att explocera, men än skulle det dröja några år innan jag föll isär.

Ibland kanske Andreas Lundstedt är för självkritisk.

"Hiv-Stina" är vad Andreas kallar sitt hiv-positiva alter ego de år han döljer inför sin omgivning att han har sjukdomen. I boken berättar han också om sin musikaliska karriär. Men i en tid när folk "outar" andra i böcker för vad de (eventuellt) gjort lägger Lundstedt nästan aldrig skulden på någon annan. I de flesta situationer i boken konstaterar han att det nog främst var han själv som hade ansvaret för att det blev fel. Ibland kanske han är för självkritisk. Men det är befriande. Och när han kritiserar andra anonymiserar han dem som "reportern".

Nej, givetvis är Mitt positiva liv litterärt inget jämfört med Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Men hur många böcker är det? Mitt positiva liv är som en läcker poplåt, typ Alcazars Not a sinner, nor a saint. Var favorit 2003 men blev ingen klassiker men kan tas fram igen. Mitt positiva liv är kanske den bästa biografin jag läst. Har kollat saker i den genren från böcker av Tage Erlander (s) och Bertil Ohlin (fp) till Rickard Engfors.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.