Innan jag börjar recensera den här boken måste jag göra ett förtydligande. (Och ni som följer min blogg blir inte förvånade). Jag är discobög. Och det blev jag typ 1980 redan innan jag identifierade mig som discogillare och homosexuell man. Konstaterar jag så här efteråt. Redan där fattade jag att fanns något magiskt med discobeats ihop med refränger man kunde nynna till. Först många år senare fattade jag att det var typisk bögmusik.
Rockgruppen Queens, med dess sångare Freddie Mercury, var alltså inte min favoritgrupp. För att uttrycka det milt. Inte heller Mercury som soloartist (något popigare) var någon favorit. Jag gillar dock två av låtarna, Queens rockballad The show must go on (1991 och som spelades in när Mercury var döende i aids) och discoversionen av Living on my own (postumt utgiven 1993 och som blev hans första etta på brittiska singellistan, som soloartist). När man läser boken blir det tydligt att båda låtarna ofta refererar till Freddie Mercurys privata situation. Som kuriosa kan jag berätta att Queen 1984 till sin låt I want to break free gjorde en video där de i delar av den var klädda som kvinnor.
För mig är mycket av den här boken ointressant. Men trots det vill jag inte avfärda den. Visst är den ibland fånigt insmickrande mot Mercury. Han får kritik i delar av boken men det är marginalen, det är nog hans gamla och nya fans som främst köper den. Hade det stannat där hade jag givetvis aldrig recenserat boken här. Men Freddie Mercury var homosexuell eller bisexuell, vi kan tvista om vilket, men han hade många tillfälliga kontakter med andra män, det är alla som var i hans närhet ense om.
Först efter hans död avslöjades det offentligt han varit sexuell intresserad av män.
För mig är det givetvis inte någon nyhet att Mercury dog av aids 1991. Eller att han haft sex med män. Men det som är nytt är att han tydligen redan i mitten av 1970-talet i sin omgivning avslöjade sitt sexuella intresse för människor av samma kön. Att han frispråkigt var öppen gentemot andra artister. Men att de höll tyst. Först efter att Freddie dog avslöjades offentligt att han varit sexuellt intresserad av män.
Det här betyder inte att boken är bra. Den är extremt brittiskcentrerad och vad som händer där. Det kan tyckas som en detalj men Västtyskland kallas konsekvent felaktigt för Tyskland när det ska berättas om Mercurys besök i bl.a. Hamburg. Och hans och bandets turné i början av 1980-talet i Sydamerika blir besynnerligt refererad. Att de skulle bli det första bandet från Europa att göra en framgångsrik turné där när sanningen är att ABBA gjort samma sak där redan i slutet av 1970-talet.
Boken är främst för folk som gillar Queens musik (som jag generellt inte gör) men den ger också en privat bild av Mercury och det är av den anledningen jag kan rekommendera den. Den avslöjar något om gayscenen i Storbritannien på 1970- och 1980-talet. Men - om jag ska vara ärlig - är boken sådär. Inte bra, inte dålig men medelmåttig.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Rockgruppen Queens, med dess sångare Freddie Mercury, var alltså inte min favoritgrupp. För att uttrycka det milt. Inte heller Mercury som soloartist (något popigare) var någon favorit. Jag gillar dock två av låtarna, Queens rockballad The show must go on (1991 och som spelades in när Mercury var döende i aids) och discoversionen av Living on my own (postumt utgiven 1993 och som blev hans första etta på brittiska singellistan, som soloartist). När man läser boken blir det tydligt att båda låtarna ofta refererar till Freddie Mercurys privata situation. Som kuriosa kan jag berätta att Queen 1984 till sin låt I want to break free gjorde en video där de i delar av den var klädda som kvinnor.
För mig är mycket av den här boken ointressant. Men trots det vill jag inte avfärda den. Visst är den ibland fånigt insmickrande mot Mercury. Han får kritik i delar av boken men det är marginalen, det är nog hans gamla och nya fans som främst köper den. Hade det stannat där hade jag givetvis aldrig recenserat boken här. Men Freddie Mercury var homosexuell eller bisexuell, vi kan tvista om vilket, men han hade många tillfälliga kontakter med andra män, det är alla som var i hans närhet ense om.
Först efter hans död avslöjades det offentligt han varit sexuell intresserad av män.
För mig är det givetvis inte någon nyhet att Mercury dog av aids 1991. Eller att han haft sex med män. Men det som är nytt är att han tydligen redan i mitten av 1970-talet i sin omgivning avslöjade sitt sexuella intresse för människor av samma kön. Att han frispråkigt var öppen gentemot andra artister. Men att de höll tyst. Först efter att Freddie dog avslöjades offentligt att han varit sexuellt intresserad av män.
Det här betyder inte att boken är bra. Den är extremt brittiskcentrerad och vad som händer där. Det kan tyckas som en detalj men Västtyskland kallas konsekvent felaktigt för Tyskland när det ska berättas om Mercurys besök i bl.a. Hamburg. Och hans och bandets turné i början av 1980-talet i Sydamerika blir besynnerligt refererad. Att de skulle bli det första bandet från Europa att göra en framgångsrik turné där när sanningen är att ABBA gjort samma sak där redan i slutet av 1970-talet.
Boken är främst för folk som gillar Queens musik (som jag generellt inte gör) men den ger också en privat bild av Mercury och det är av den anledningen jag kan rekommendera den. Den avslöjar något om gayscenen i Storbritannien på 1970- och 1980-talet. Men - om jag ska vara ärlig - är boken sådär. Inte bra, inte dålig men medelmåttig.
Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.
Hej bengt! aha, du la ut recensionen på min födelsedag förra året och först nu hittar jag dig här på internet efter att jag köpt boken förra veckan, ska bli spännande läsning vill jag lova! Får se om vi tycker detsamma, tveksamt.. min favvomusic är och förblir: Queens med Freddie Mercury oavsett vad han gjort i sina dagar..Det bästa jag vet i läsning nu för tiden är just: Biografier, som speglar en viss människas liv, spännande att sätta sig in i hur de levde, talade, tänkte, ja, name it, älskar,t!
SvaraRaderaWell smaken är som baken. :-)
SvaraRadera