HBT-kultur. Torka aldrig tårar utan handskar. Del 1. - Jonas Gardell.

Att den här boken kommit ut är det väl ingen av er bloggbesökare som missat. Sällan har en bok(-serie) blivit så omskriven före dess utgivning. Och förväntningarna har blivit därefter. Jonas Gardell har placerat aids-epedemin på 1980-talet i fokus igen. Även om hans syfte är vällovligt måste det inte betyda att resultatet är bra. Jag ska förtydliga att, och många bögar håller nog med mig, Jonas Gardell ska ha en eloge för sin kamp för homosexuellas rättigheter men han är definitivt inte min favorit varken som komiker (där han är ojämn men ibland kul) eller som författare.

När jag kom ut som bög i Lund 1990 fanns det ett bibliotek i RFSL-avdelningen. En av de första böckerna jag lånade var Gardells debut Passionsspelet från 1985. Den var bra om än inte perfekt. För några år sedan kommenterade jag här på bloggen Om Jesus som också var hyfsad. Någon bok jag började läsa av honom lämnade jag ifrån mig redan efter några sidor - för att den var för tråkig. Om man ska summera betraktar jag mycket av Gardells material som författare som mediokert. Det var den här blandningen av förväntningar jag hade när jag började läsa Torka aldrig tårar utan handskar och dess huvudpersoner, de unga bögarna Rasmus och Benjamin.

Gardell har gjort noggrann research.

Hur är då boken? Var ska man börja? Den är närmast perfekt. Bland de böcker jag tidigare har recenserat har Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist varit min favorit. Nu knuffar Torka aldrig tårar utan handskar ner den på silverplats och hamnar själv på tronen.

Om jag ska skryta är jag nog en av de i Sverige som har bäst koll på hur det var för homosexuella på 1970- och 1980-talet utan att då själv varit på gayställen. Först 1990 besökte jag mitt första gaycafé. Men jag har läst alla riksdagsprotokoll med koppling till homosexuellas rättigheter (eller hiv för den delen) från 1971 och framåt. Jag har suttit med böcker från den tiden av och om homosexuella, böcker som givetvis är otidsenliga idag men som förklarar hur det var då. Och främst - jag var själv ung på 1980-talet. Jag anade redan då att jag var homosexuell - men hade inte ännu riktigt accepterat det för mig själv. Och definitivt inte för andra. När jag läser boken Torka aldrig tårar utan handskar kan jag bara igen och igen konstatera - exakt så var det.

Svenska Dagbladet har ibland något de kollar faktakoll. Där kommentarer från folk (främst politiker) får grönt, gult eller rött ljus efter hur väl de håller sig till fakta och forskning. Jag vill ge Gardells bok grönt. Han har i varje detalj kollat hur det var.

Återhållen vrede mot de makthavare som "svek".

Men inte nog med det. Hans disposition där han i samma kapitel blandar gamla händelser (från huvudpersonernas barndom) till "nutid" (Stockholm i början av 1980-talet) till senare (när flera av dem är döende i aids) skulle kunna bli rörigt men är så begåvat att det borde bli ett föredöme för andra författare - oavsett genre. Gardell visar ömhet även mot de som inte var homovänliga. Han lever sig in i hur de som inte accepterade homosexualitet kände. I hans bok finns inga monster.

Så här kan det fortsätta. Övergångarna mellan kapitlen, att de "politiska" delarna av boken aldrig blir präktiga eller moraliserande utan kopplas naturligt ihop med huvudpersonernas öden, Gardells kunnande om Bibeln som kommer väl till pass när han ska beskriva Benjamin som är från Jehovas vittnen, att han inte försöker att "försköna" gaysamhället på 1980-talet utan skriver om det som det var, att ingen människa bara är god - eller bara ond. Gardell har en vrede som riktar sig mot de inom politiken, vården och andra delar av samhället svek de som drabbades av aids men vreden är återhållen - och därför desto mer effektiv.

Mitt tips är att Jonas Gardell med sin bokserie skriver sig rakt in i litteraturhistorien. Torka aldrig tårar utan handskar är inget annat än ett litterärt mästerverk.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.