fredag 7 september 2012

HBT-kultur. Förbjuden kärlek.


Officiellt är Förbjuden kärlek (2011) en samproduktion mellan USA, Frankrike och Iran. Visserligen är regissören Maryam Keshavarz från Iran men hur landet blivit inblandat i produktionen är en gåta. Den spelades in i Libanon och har efter att den blev klar totalförbjudits att visas i Iran. Och man måste inte vara Einstein för att fatta det, den är generellt regimkritisk och handlar om en lesbisk relation. Vad stod det i projektbeskrivningen till folk i "filmkommittén" i Iran? "Det här är en film om kärlek och om Iran" kanske. 

Keshavarz har också meddelats av regimen att hon aldrig igen får återvända till sitt hemland. Eller rättare, när nuvarande regim är kvar. Storyn handlar om två tonårstjejer som sakta men säkert fattar att de älskar varann. Först försiktigt men i en sängkammarscen är det så öppet och halvnaket att nog även en del (pryda) i USA skulle reagera. Atafeh (Nikohl Boosheri) kommer från en välbeställd familj i Teheran och konstaterar att hon och fattiga Shireen (Sarah Kazemy) inte bara är vänner. De har ett fint samspel. Atafehs bror Mehran (Reza Sixo Safai) återvänder efter att varit på en drogavvänjningsklinik. Han är en vilsen ung kille som successivt dras till islamister och där försöker hitta något mål. Atafehs och Mehrans föräldrar är ovanligt liberala för att bo i Iran. 

Att reducera den här filmen till att "bara" handla om en samkönad relation vore att göra den orättvisa. Här finns inga entydiga hjältar eller skurkar bland de viktigaste rollinnehavarna. De två unga kvinnorna är ute på fester i miljöer där narkotika används. Det handlar om frigörelse som riskerar bli destruktiv ibland. Som i vilket land som helst. Visst kan man känna sympati för att Arafehs föräldrar är bekymrade för att dottern hamnar i "besvärliga" situationer. De vill sina barn väl, precis som de flesta föräldrar i Sverige. 

Nyanserat porträtt av en islamist.

Den kanske främsta rollprestationen görs av Nikothl Boosheri som Merhan. I en (för Iran) ovanligt liberal familj representerar han de värderingar som är officiella i Iran och även delas av delar av befolkningen. I en film av en regimkritisk regissör skulle han kunna bli en symbol för "ondskan". Istället förmedlas nyanserat hans förvandling från en kille som gillar musik till att bli angivare för "sedlighetspolisen" mot illegala fester. Även efter att han blivit islamist är han inte entydigt elak. Och känner också sin egen otillräcklighet precis som de övriga. Merhan visar, precis som sin syster, intresse för Shireen. Ett triangeldrama startar och man får en känsla av att det kan bli ödesdigert. Över alla finns mullornas Iran som är orsaken egentligen till familjens och många andras problem. 

Filmen är inte perfekt. Ibland känns den för "västerländsk" för att bli riktigt trovärdig att berätta om situationen i Iran. Men å andra sidan avslöjar den mer om kulturen i Iran än de flesta filmer som visas i Sverige. I vissa delar blir den seg. Jag rekommenderar den trots det till alla som är intresserade av Iran, HBT-situationers situation i Mellanöstern eller för den delen folk som gillar en annorlunda film. Egentligen handlar den om hur det är vara människa. Hur man hanterar att leva i en diktatur. Vilka strategier som finns. Och att det svåra att vara människa är att det inte finns något entydigt "facit" hur vi ska göra en viss situation. 

Trailern till filmen på Youtube.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

2 kommentarer:

  1. En mycket bra och stark film tycker jag!
    Trevlig helg!

    SvaraRadera