HBT-kultur. Em dåre fri - Beate Grimsrud.

Kollade ni Debatt på SVT häromdagen? Programmet handlade bl.a. om Ghanna, en sjuk 91-åring utan anhöriga i sitt hemland Ukraina. Men som trots det riskerar utvisning. En ung kille, mediaansvarig, från Migrationsverket var med i studion. Och lämnade sympatiska svar. En släkting till Ghanna framförde att bakom Migrationsverket fasad pågår det allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.

De flesta av oss TV-tittare förstår att Ghannas släkting är i affekt av den pressade situationen. Men som man brukar säga "även om hälften av det är sant är det illa nog". Samma känsla får jag när jag läser Beate Grimsruds bok En dåre fri (2010).

Hur kul är det med någon norsk transperson som flyttar till Sverige, har psykiska besvär, tar droger, blir tvångsvårdad på en psykiatrisk klinik? Och som ibland onödigt ofta upprepar vad hon gör i sin vardag. Beate Grimsrud har förklarat att det här inte är en självbiografi helt men tecknen är tydliga.

Grimsrud lämnar subjektiv redogörelse.

Det fattar väl vem som helst att Grimsrud ger en subjektiv upplevelse av sina erfarenheter av sina kontakter med psykiatrin. Och till socialarbetare eller präster för den delen. Hon utmålar sällan andra som onda. Snarare tafatta. Och även om upplevelserna är subjektiva avslöjar det att Sverige 2011 bakom sin "perfekta fasad" ännu har problem. Som när anhöriga till Ghanna förtydligar att bakom vår "medmänsklighet" så är saker mer komplicerade.

Sällan är huvudpersonen Eli så utlämnad som när hon blir "tvångsbältad" efter ett raseriutbrott.

Äntligen i fängelse. Äntligen fastbunden. En smärta i en annan smärta i en annan smärta . Kropp efter kropp som en rysk docka. Det ultimata straffet, låsta dörrar och fönster, låsta händer och fötter. Bara den innersta dockan går inte att öppna. Provar någon att äta på den får de bara ont i tänderna. Allt som är jag får trängas i den lilla dockan för att överleva. Det är det här jag har fruktat.

Boken ger oss alla orsak att reflektera. Vem är egentligen psykiskt sjuk? Jag har haft en diskussion om det här med en del vänner. Vi har kommit fram till att alla människor egentligen är psykiskt sjuka. Varenda en av oss. Bara en sak som "förälskelse" betraktar vissa (kanske med rätta) som ett tecken på "psykiska problem". Men det är bara de som passerar en viss gräns som kallas psykiskt sjuka. Trots att ingen människa är 100 % psykiskt frisk.

Beate Grimsruds bok är inte litterärt perfekt. Ibland blir hon för självcentrerad i sitt berättande. Men det hon vill avslöja berör oss alla oavsett kön och sexuell läggning. Vem är "normal" och "onormal"? Och vem avgör vem som är "normal"?

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.