HBTQ-kultur. En underbar jävla jul.

Från presentationen av filmen En underbar jävla jul (2015).

.... 27-åriga Simon och Oscar har varit ett par i tre år. Tillsammans med sin nära vän Cissi har de köpt ett ”karaktärsfullt” hus i Bromma. Det är i stort behov av renovering men ett rum på övervåningen har de prioriterat. Barnkammaren. Den är klar! Cissi är i nionde månaden. Vem är pappan? Det kan vara Oscar ELLER Simon. Tillsammans ska trion bilda familj. Detta är dock en hemlighet som de skjutit på att berätta för sina egna familjer i snart ett år. Nu finns det ingen återvändo, det kan inte vänta längre. Hemligheten måste fram! Och vilken tidpunkt vore mer perfekt än julafton – toleransens högtid. Dagen då alla måste älska varandra, och vara snälla mot varandra. Jesus födelsedag!...

Ingen scen är i närheten av att vara tråkig.

Eftersom jag är extremt musik-intresserad gör jag ibland jämförelser åt det hållet när jag ska recensera filmer. Michael Jackson var på 1980-talet känd för att vara fixerad vid att aldrig släppa en dålig singel. De flesta kunde, ibland med rätta, tycka senaste singeln var medioker. Men Jackson ville att folk skulle kommentera "Men han har i alla fall talang". Jag fattar att jag smickrar Edward af Sillén och Daniel Réhn som är välkända manusförfattare till bl.a. Qx gay-galor när jag gör den jämförelsen. Även Helena Bergström som medverkade vid manus-produktionen och också är regissör till En underbar jävla jul. Men någonstans är jämförelsen inte helt orimlig. För manusförfattarna till den här filmen är proffs. Det finns ingen scen i den som ens är i närheten av att vara tråkig - hur stereotypt det ibland blir. Sillén-Réhn-Bergström bara inte klarar av att göra något som är dåligt.

En film med "snälla bögar" och "en trevlig muslim" är faktiskt inte progressivt idag.

Men filmen är verkligen inte perfekt. Bögparet Oscar (spelad av Anton Lundkvist) och Simon (Anastosios Soulis som är en ovanligt vacker man) får aldrig en chans att visa sina möjliga talanger. Istället reduceras de närmast till  några "snälla bögar" (som i en TV-serie för 10-15 år sedan). Samma fälla hamnar Radi (Peshang Radi) i som "trevlig muslim".

-Réhn vet att det är tabu att göra någon från minoritetsgrupper till "the bad guy" på TV-galor. Men de borde förstått att en film är något annat, det handlar faktiskt om att göra roller trovärdiga. Robert Gustavsson som spelar homofobe pappan Ulf till Oscar räddar till stor del dramat. Även om han ibland spelar över visar han sin talang för nyanser. Den här filmen är kanske den mest Hollywood-påverkade framgångsrika filmen som gjorts i Sverige. Konceptet är så mycket USA - på gott och ont. Proffsigheten, att vädja till människors känslor - men också det förutsägbara på det konstnärliga värdets bekostnad.

Men hade det "bara" handlat om ett bögpar hade den inte varit angelägen idag. Smart nog tillförs andra saker. Här handlar det om ett barn ska kunna få fler än två vårdnadshavare. Om än inte juridiskt (vilket inte är tillåtet i Sverige idag) men socialt. Och det snuddar vid debatten om surrogatmödraskap. För om den gravida kvinnan hade meddelat att hon vill "ge bort" sitt barn till bögparet skulle det bli än mer kontroversiellt.

Många recensenter har gett filmen en fyra på en skala från 1 till 5. Själv brukar jag inte explicit dela ut betyg på den skalan men visst förtjänar filmen just en fyra. Bra men inte perfekt.