S-mp-regeringen har utarbetat ett förslag om att möjligheten för kommuner att ge vårdnadsbidrag till småbarnsföräldrar bör avskaffas. Sista remissdag för organisationer och andra att kommentera det är 30 juni. Det lär dock med all säkerhet gå igenom i riksdagen i höst eftersom Vänsterpartiet och Folkpartiet också vill ta bort vårdnadsbidraget. Kanske även Moderaterna och Centerpartiet röstar så. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna är dock tydligt för att behålla vårdnadsbidraget
Det här är en politisk reform där jag varit i tydlig minoritet inom HBTQ-rörelsen i många år. Jag har försvarat att politiker ska ge småbarnsföräldrar (om de vill) bättre ekonomiska möjligheter att stanna hemma längre än vanliga föräldraförsäkringen. Därför att familjer är olika. Precis som att det finns olika familjetyper (något som kd och sd haft svårt att erkänna). Och det tycker jag ännu. Principiellt.
Avgörande om staten genom bidrag ska förstärka patriarkala normer.
Jag vidhåller att vårdnadsbidraget är en valfrihetsreform - som vision betraktad. Hade män ungefärligen tagit ut bidraget lika ofta som kvinnor, etniska svenskar varit lika benägna att söka bidraget som nya invandrare hade jag utan problem varit för att behålla det. Men någonstans måste man konstatera vad som blir effekten av en reform - oavsett hur välvillig man är om dess syften. Jag vänder mig ännu emot att kalla det en "kvinnofälla", det är att inte respektera att även kvinnor kan göra sina val. Men det avgörande blir om staten genom bidrag ska förstärka patriarkala normer.
Någon kanske frågar om jag inte kände till det där när vårdnadsbidraget fanns 1994. Men dels var det bara en kort period vilket gjorde det svårt att utvärdera, dels trodde jag att könsfördelningen när det gäller uttag av bidraget på sikt skulle bli mindre sned. Jag föreställde mig när vårdnadsbidraget (visserligen frivilligt av kommuner) återinfördes 2008 att kanske så småningom i alla fall 25-30 % skulle tas ut av män. Så blev det inte. Till det har kommit rapporter om att det främst är kvinnor med invandrarursprung och som bor i förorter är de som oftast ansöker om bidraget. Det riskerar påverka både kvinnorna som får sämre möjligheter att bli integrerade men också barnen som ofta inte får möjlighet att lära sig svenska språket bättre på förskolor.
Även månggifte är egentligen en valfrihetsreform.
Även att tillåta månggifte i Sverige är egentligen en liberal valfrihetsreform. Men det riskerar att i praktiken förstärka patriarkala strukturer. Riksdagen kommer i höst besluta att avskaffa vårdnadsbidraget och jag kommer inte protestera.
Men ansvariga politiker måste även framåt konstatera att familjer är olika och försöka hitta metoder för att respektera det i de statliga ersättningarna utan att patriarkala normer främjas.
Det här är en politisk reform där jag varit i tydlig minoritet inom HBTQ-rörelsen i många år. Jag har försvarat att politiker ska ge småbarnsföräldrar (om de vill) bättre ekonomiska möjligheter att stanna hemma längre än vanliga föräldraförsäkringen. Därför att familjer är olika. Precis som att det finns olika familjetyper (något som kd och sd haft svårt att erkänna). Och det tycker jag ännu. Principiellt.
Avgörande om staten genom bidrag ska förstärka patriarkala normer.
Jag vidhåller att vårdnadsbidraget är en valfrihetsreform - som vision betraktad. Hade män ungefärligen tagit ut bidraget lika ofta som kvinnor, etniska svenskar varit lika benägna att söka bidraget som nya invandrare hade jag utan problem varit för att behålla det. Men någonstans måste man konstatera vad som blir effekten av en reform - oavsett hur välvillig man är om dess syften. Jag vänder mig ännu emot att kalla det en "kvinnofälla", det är att inte respektera att även kvinnor kan göra sina val. Men det avgörande blir om staten genom bidrag ska förstärka patriarkala normer.
Någon kanske frågar om jag inte kände till det där när vårdnadsbidraget fanns 1994. Men dels var det bara en kort period vilket gjorde det svårt att utvärdera, dels trodde jag att könsfördelningen när det gäller uttag av bidraget på sikt skulle bli mindre sned. Jag föreställde mig när vårdnadsbidraget (visserligen frivilligt av kommuner) återinfördes 2008 att kanske så småningom i alla fall 25-30 % skulle tas ut av män. Så blev det inte. Till det har kommit rapporter om att det främst är kvinnor med invandrarursprung och som bor i förorter är de som oftast ansöker om bidraget. Det riskerar påverka både kvinnorna som får sämre möjligheter att bli integrerade men också barnen som ofta inte får möjlighet att lära sig svenska språket bättre på förskolor.
Även månggifte är egentligen en valfrihetsreform.
Även att tillåta månggifte i Sverige är egentligen en liberal valfrihetsreform. Men det riskerar att i praktiken förstärka patriarkala strukturer. Riksdagen kommer i höst besluta att avskaffa vårdnadsbidraget och jag kommer inte protestera.
Men ansvariga politiker måste även framåt konstatera att familjer är olika och försöka hitta metoder för att respektera det i de statliga ersättningarna utan att patriarkala normer främjas.
Nja, jag förstår till viss del vad du menar, men själv ser jag en ganska betydande skillnad mellan antalsneutrala äktenskap och vårdnadsbidraget.
SvaraRaderaDet finns ingen orättvisa eller rättighetskränkning i att staten inte avlönar medborgare för att ta hand om barn/skriva dikter/väva korgar/göra något annat som marknaden inte är villig att betala för, men det finns en orättvisa i att staten uttryckligen säger att vissa former av relationer är bättre än andra, och att vissa relationer har möjlighet att få fördelar som andra inte har.
Om vårdnadsbidraget inte har önskad effekt tycker jag att vi skall ta bort det, men vi borde inte tänka så konsekventialistiskt när det gäller rättigheter. Jag tror inte att någon av oss vill leva i ett samhälle där alla mänskliga rättigheter kan tummas på eller tas bort så fort en politiker är övertygad om att de har negativa konsekvenser.
Hej!
SvaraRaderaJag håller inte med dig. Men jag förstår också omvänt dina argument.
Det avgörande blir då om det bör betraktas som en mänsklig rättighet att få ingå äktenskap med vilka vuxna man vill. Jag lämnar äktenskap med minderåriga därhän därför att det lätt blir ett "ful-argument" typ så du vill en vuxen ska få gifta sig med sin 4-åriga dotter-son?
Om vi håller oss till vuxna är det förbjudet att gifta sig med någon i rakt nedstigande släktled, föräldrar, barn etc. Även äktenskap mellan helsyskon är förbjudna. Halvsyskon kan få ingå äktenskap efter dispens.
Tycker du att en pappa ska få ingå äktenskap med sin dotter om båda är 18 år eller äldre?
Jag var en hard-core-supporter av införande av en könsneutral äktenskapslag. Men inte av det något slarviga argumentet "all kärlek är bra kärlek" (är pedofil kärlek också bra?) eller "alla har rätt att gifta sig". För få är så konsekventa att de tycker att vi ska avskaffa varje hinder för vuxna att ingå äktenskap.
Att jag betraktar rätten till samkönade äktenskap som en mänsklig rättigheter är därför att förbud emot sådana äktenskap tydligt är diskriminerande emot en viss samhällsgrupp utan några sakliga motiv. Och rätten att inte bli diskriminerad är en mänsklig rättighet.
När det gäller månggifte hävdar jag det finns konsekvens-perspektiv. Och att de väger tyngre än en ovillkorlig rätt att få ingå äktenskap med fler än två personer.
Däremot är jag för att staten ska utreda införande av en antalsneutral sambolag eftersom problemet drastiskt minskar där. Extremt patriarkala religiösa samfund accepterar oftast bara sex inom äktenskapet.
Vi tycker helt enkelt olika. Men det är en intressant debatt. ;-)
Den här debatten kan egentligen bli hur akademisk som helst, om vi jämför könsneutrala och antalsneutrala äktenskap.
SvaraRaderaMan skulle kunna säga att (öppna) poly-förhållanden är ovanliga av anledningar liknande de som gör homosexuella relationer ovanliga. Poly-förhållanden är ovanliga eftersom de flesta människor har "svartsjuka" som en del av sitt psyke, liksom de flesta människor har "heterosexualitet" som en del av sitt psyke.
Ingen fel med det, men det innebär att de som inte är svartsjuka eller heterosexuella av sig (i samma grad som majoriteten) befinner sig i en minoritetssituation. Att då förneka dem rätten att gifta sig kan ses som en form av diskriminering av en minoritet i enlighet med majoritetens fullt godtyckliga moral.
Givetvis finns det också en mängd skillnader mellan poly-människor och hbtq-personer som gör liknelsen mindre lyckad, men min poäng är helt enkelt att det i båda fallen handlar om majoritetens normer som påtvingas en minoritet. Det är utan tvekan trevligare att vara poly i ett samhälle som bara tillåter mono-äktenskap än att vara homo eller bi i ett samhälle som bara tillåter hetero-äktenskap, men "det är inte lika illa som statligt institutionaliserad homofobi" skulle jag nog kalla "damning with faint praise".
Fast egentligen så tycker jag själv inte att det spelar någon större roll — jag tycker att det skall vara helt lagligt för alla mentalt kapabla vuxna som vill att ingå äktenskap. Majoritetens mentala reflexer om incest är inte mer berättigade än majoritetens mentala reflexer om homosexualitet eller majoritetens mentala reflexer om rasblandning. Mycket som är "uppenbart" fel och äckligt är det bara som ett resultat av våra primitiva primathjärnor och de patriarkala värderingar vi har stoppad in i dem.
Ja, jag är en så'n där liberal som Fria Tider gillar att skriva om. :)
Bara en snabb kommentar.
SvaraRaderaSom du säkert själv noterat är inte mitt argument emot att tillåta en antalsneutral äktenskapslag att det skulle vara omoraliskt (varför skulle det vara det om alla är vuxna och lever ihop helt frivilligt?). Jag har inte heller några värderingar om 30 människor lever ihop i ett kollektiv och allihop har sex med varann. Om det är vuxna som gör det frivilligt.
Mitt argument är att det riskerar förstärka patriarkal normer att tillåta just en antalsneutral äktenskapslag. Och jag hävdar politik handlar just om att balansera olika mål. Att det ibland finns målkonflikter där ibland inte är givet vilket som ska vara tyngst för en liberal människa.
Det är därför jag också är för att i alla fall utreda en antalsneutral sambolag. Det må finnas praktiska juridiska problem vid separationer och arv men jämställdhetsargumentet finns inte där lika tydligt.
Tack för samtalet, förstår att du nog har bättre saker för dig. Det har egentligen jag också, men vem gillar inte lite prokrastinering såhär mitt i veckan? :)
SvaraRaderaInte du nej, men det är många som tycker att polyamorösa förhållanden är omoraliska och att det är just därför de inte bör tillåtas. Så att vara tveksam till antalsneutrala äktenskap kan i sig vara en handling som förstärker vissa konservativa normer.
Hur som helst så tycker jag att det är fel väg att gå om man försöker råda bot på patriarkala värderingar genom att förbjuda något som ibland tar formen av ett symtom på de värderingarna. Om vi sitter och bestämmer hur folk får gifta sig eller klä sig eller be eller vad det nu är så är vi inte nämnvärt bättre än de religiösa gubbar vi försöker bekämpa.
Det finns betydligt bättre sätt att både som samhälle och som stat hantera reaktionära religioner. Bara som exempel finns ju manlig omskärelse av minderåriga, där ett förbud är helt i enlighet med liberala värderingar — för att inte tala om det offentligas slapphet gentemot kvinnlig könsstympning! Och som du skrivit om vid flera tillfällen finns det fortfarande en enorm undfallenhet gentemot homofoba religiösa samfund, så länge de är muslimska. Etcetera etcetera.
De är angelägna frågor, där samhället borde göra mer. Det finns gott om negativa företeelser inom muslimska kulturer som vi kan ta itu med på helt principiellt goda grunder utan att vi behöver börja gräva i högen "illiberalism i liberalismens tjänst". Att vara principiellt konsekventa istället för att bara ge oss på allt som ens ser ut som islam ger oss också mer trovärdighet.
Men visst, vi är överens om att en utredning av en antalsneutral sambolag är ett steg i rätt riktning. Rom byggdes inte på en dag och allt det där. Men jag vill inte att vi skall se samboskap istället för äktenskap som någon slags fumi-e för muslimer. Det är helt enkelt en moraliskt smutsig taktik, i min mening.
1. Jag tar fighten emot reaktionära praktiker oavsett vilket kulturellt ursprung de har och det vet du säkert också.
SvaraRadera2. För mig handlar inte debatten främst om muslimer generellt. Jag har kontakt med hyfsat många muslimer och ingen av dem har någon som helst önskan om att gifta sig med flera personer eller att Sverige ska tillåta månggifte. Tvärtom är det många muslimer som är emot det med samma argument som jag har lämnat.
3. Om du ska vara renlärigt ultra-liberal borde du för övrigt väl vara för att avskaffa äktenskapslagen och sambolagen helt och låta folk fixa det genom helt privata avtal. Det är inget jag argumenterar för för folk som tycker statlig inblandning är negativt i princip alltid vore det väl en vision. Men det är en annan debatt som får eventuellt tas i samband med en annan bloggpost. ;-)