HBT-kultur. Rikitikitavi - Rikard Wolff.

Rikitakitavi är Rikard Wolffs självbiografi. Han var en av de första "kändisarna" i Sverige som kom ut offentligt som bög. För mig blir det oundvikligt att jämföra med Richard Engfors Allt eller inget som jag recenserade november 2011. Också det en typ av självbiografi. Från min recension av Engfors bok.

Visst är Engfors bok tydligt arrangerad för att bli intressant. Precis som i en James Bond-film börjar han med en dramatisk inledning. Och sedan startar historien från hans barndom och framåt. Är då Engfors en litterär mästare? Nej, givetvis inte. Hans språk är vardagligt, ibland banalt. Men sällan ointressant.

Oklanderligt språk.

Rikard Wolffs språk är däremot närmast oklanderligt. Det är en människa som kan hantera ord. Och i vissa delar av boken är det hans räddning. För om jag ska vara ärlig startar Rikitaktivi trögt. Det är förvånande att en människa som Wollf, som borde känna till hur man fångar människors intresse, skriver en i delar ointressant bok om hans föräldrar och i detalj vad som hände innan han föddes. Tolka mig rätt. Jag är engagerad emot antisemitism och nazism men den berättelse han framför om sin judiska släktingars umbäranden från det nazistiskt styrda Tyskland har berättats så många gånger förut. Och när man börjar läsa en självbiografi vill man veta hur författaren själv resonerat.

Av samma orsak är hans berättelse om 1960-talet ganska tråkig. Det kunde vara vilken svensk familj som helst. Första tredjedelen av boken borde aldrig fått bli del av den. Det jag vill veta är något om människan Rikard Wolff. Men när vi är i 1970-talet börjat det blir riktigt spännande. Wolff berättar utlämnande om sina drömmar och besvikelser. Han är generös mot de människor han mött - försöker nästan alltid se det positiva i dem trots deras brister. Även om det är tydligt att han är en egocentrisk människa men det är han väl inte ensam om inom sin bransch.

Egotrippad men en man som kan berätta.

Några citat som dröjer sig kvar även efter att jag lämnat boken.

Från sid 313 om skådespelerskan Lena Nyman som blev lärare för den grupp av teaterelever där Rikard Wolff ingick.

Det var inte okomplicerat att vara i Lenas närhet. Mörkret fanns alltid med henne och det dövade hon med alkohol. Det var skitjobbigt och ingen begrep hur hennes kropp pallade. Men att vara med henne var en berättelse om det absoluta i vårt jobb, om nödvändigheten. Det såg enkelt ut, men det var svårt. 

Från sid 333. Om sin teaterkompis Peter.

-Är jag smittad tar jag livet av mig, säger han med ett snabbt leende när vi ses i hallen på Lundagatan.
Jag hajar till, men skakar bara på huvudet och kramar om honom innan han försvinner ut i natten.
Än idag undrar jag varför jag inte hörde vad han sa. Ett par dagar senare hittas han död i sin lägenhet. 

Ni kan konstatera själva. Det här är en man som kan berätta. Visst är Rikard Wolff ibland irriterande egotrippad. Visst är han också ofta politiskt korrekt. I hans bok finns sällan politiska målkonflikter. Att han ensidigt hyllar Mona Sahlin, f.d. ordförande för Socialdemokraterna, är ett exempel på det. Visst har hon gjort mycket för HBT-rättigheter, för det förtjänar hon en eloge, men att låtsas som att hennes problem i sitt parti bara berodde på att andra ville henne illa blir bara naivt. Där längtar jag efter Richard Engfors som ibland vågar framför obehagliga sanningar. Som varför en del tycker det är så viktigt att visa sig nästan nakna just i en gayparad. 

Men Rikard Wolff har skrivit ett tidsdokument om 1970-90-talet, en bok som bör beröra många. Och i synnerhet HBT-engagerade. Givetvis berättar han inte sanningen om hur det var då, men hur han tolkade det. Bra nog.  

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.