Dag Öhrlund & Dan Buthler har tydligen skrivit flera deckare ihop. Deras senaste alster, Ares tecken (2010), handlar om att en del människor i Sverige blir mördade. Och de har något gemensamt. De är antingen bögar eller har invandrarursprung. Eller både-och. Inte konstigt att polisens specialister på hatbrott blir inblandade.
Är den här boken politiskt korrekt (som ni kanske frågar efter den här inledningen)?. Både ja och nej. Det som något drar ner betyget är när Göran Stanton, ordförande för gaypolisföreningen, i ett "faktakapitel" (som till 90 % är bra och faktamässigt rätt) i slutet av boken frågar sig hur polisen skulle reagera på hur en kvinna klädd i burka skulle jobba som polis. Stanton tycker tydligen att anställa sådana människor är en del av "polisens mångfaldsarbete". Trots att nog inget poliskontor skulle anställa någon som propsade på att få ha en rånarluva som bara visar ögonen. Eller någon som vill ha ett lakan över sin kropp. Men när religion blandas in faller tydligen HBT-polisers föreningar platt. Det försämrar deras egen trovärdighet. I synnerhet som att burka (att kvinnor ska täcka hela sin kropp inklusive ansiktet för att skydda sig mot mäns sexuella blickar) är extremt heteronormativ. Och att de flesta muslimska kvinnor faktiskt inte har någon slöja. Men Stanton är nog lika ologisk som RFSL:s förbundsstyrelse. Föreningens ordförande Ulrika Westerlund beter sig lika fegt i den debatten.
Naiva attityder om poliser.
Det avgörande måste dock vara bokens litterära innehåll. Är den spännande? Nja, svaret bli nog nej. Förutom möjligen några delar i slutet av boken. Och dess porträtt av polisen (tydligen har författarna gjort ett studiebesök på Stockholmspolisens hatbrottsjour inför sitt arbete) visar en väl idealistisk bild av poliser. Man kan tycka det är sympatiskt men det blir inte riktigt trovärdigt när poliser som jobbat i yrket i flera decennier skulle få ångest för att folk blir mördade. Jag anklagar inte poliser för att vara känslokalla men alla som jobbat i den typen av yrken vet att de måste hitta strategier för att inte tolka saker för känslomässigt.
Paradoxalt nog är bokens främsta tillgång att den ger rasister och homofober ett mänskligt ansikte. Den utmålar inte dem som bara onda. Men även beskrivningen av polisernas känslomässiga problem på sin fritid förtjänar en eloge. Deras hantering av eventuella partners. Det här är faktiskt bokens främsta styrka. Att den avslöjar något om hur människor mår (på gott och ont) i Sverige idag.
Först trodde jag att boken skulle vara politiskt korrekt. Men här är invandrarungdomar från förorten som mördar en lärare med chilenskt ursprung. Här är en medelålders bög som är idrottsledare och tafsar på tonårskillar. Ingen kan anklaga den här boken för att vara PK.
Vilket ansvar har den borgerliga regeringen?
Men den visar också något om Sverige 2011 (som snart blir 2012) trots att den blev publicerad förra året. Att vi ännu har tydliga sociala och ekonomiska klyftor som även växer. Finansminister Anders Borg (m) reagerade klokt med att större klyftor kan orsaka mer spänningar i ett samhälle. Jag gillar Anders Borg som finansminister (även om jag inte alltid håller med honom). Men Ares tecken är också ett tecken i tiden.
Ares tecken är obarmhärtig. Inte för dess mordintriger. Utan för att den visar att vi ännu har ett samhälle som inte ger alla människor samma chanser. Det betyder inte att ligister (etniska svenskar eller folk med invandrarursprung) ska ursäktas. Utan om vilket samhälle vi vill ha på lång sikt.
Ares tecken är inte någon rysare kriminaltekniskt. Men kanske om hur en del av vårt samhälle är 2011. Och där hjälper det inte att s-politiker ska lämna fagra löften med stöd av mp- och v-politiker, de fick chansen 1998-2006 när även då klyftorna ökade i samhället. Det finns ingen mirakelmedicin.
Som sagt, jag har inga problem med att folk blir rika, däremot att folk stannar i fattigdom. Här är kanske Ares teckens viktigaste bidrag. Det ger en bild av Sverige 2011 (när mycket här är positivt, låt oss erkänna det, men även att vissa människor inte får del av välfärden).
Men strunta i partipolitiken, läs boken. Den är verkligen inte en av de bästa kriminalpolitiska romanerna. Men den avslöjar något om Sverige 2011.
Jag önskar min bloggbesökare Gott Nytt År 2012.
Är den här boken politiskt korrekt (som ni kanske frågar efter den här inledningen)?. Både ja och nej. Det som något drar ner betyget är när Göran Stanton, ordförande för gaypolisföreningen, i ett "faktakapitel" (som till 90 % är bra och faktamässigt rätt) i slutet av boken frågar sig hur polisen skulle reagera på hur en kvinna klädd i burka skulle jobba som polis. Stanton tycker tydligen att anställa sådana människor är en del av "polisens mångfaldsarbete". Trots att nog inget poliskontor skulle anställa någon som propsade på att få ha en rånarluva som bara visar ögonen. Eller någon som vill ha ett lakan över sin kropp. Men när religion blandas in faller tydligen HBT-polisers föreningar platt. Det försämrar deras egen trovärdighet. I synnerhet som att burka (att kvinnor ska täcka hela sin kropp inklusive ansiktet för att skydda sig mot mäns sexuella blickar) är extremt heteronormativ. Och att de flesta muslimska kvinnor faktiskt inte har någon slöja. Men Stanton är nog lika ologisk som RFSL:s förbundsstyrelse. Föreningens ordförande Ulrika Westerlund beter sig lika fegt i den debatten.
Naiva attityder om poliser.
Det avgörande måste dock vara bokens litterära innehåll. Är den spännande? Nja, svaret bli nog nej. Förutom möjligen några delar i slutet av boken. Och dess porträtt av polisen (tydligen har författarna gjort ett studiebesök på Stockholmspolisens hatbrottsjour inför sitt arbete) visar en väl idealistisk bild av poliser. Man kan tycka det är sympatiskt men det blir inte riktigt trovärdigt när poliser som jobbat i yrket i flera decennier skulle få ångest för att folk blir mördade. Jag anklagar inte poliser för att vara känslokalla men alla som jobbat i den typen av yrken vet att de måste hitta strategier för att inte tolka saker för känslomässigt.
Paradoxalt nog är bokens främsta tillgång att den ger rasister och homofober ett mänskligt ansikte. Den utmålar inte dem som bara onda. Men även beskrivningen av polisernas känslomässiga problem på sin fritid förtjänar en eloge. Deras hantering av eventuella partners. Det här är faktiskt bokens främsta styrka. Att den avslöjar något om hur människor mår (på gott och ont) i Sverige idag.
Först trodde jag att boken skulle vara politiskt korrekt. Men här är invandrarungdomar från förorten som mördar en lärare med chilenskt ursprung. Här är en medelålders bög som är idrottsledare och tafsar på tonårskillar. Ingen kan anklaga den här boken för att vara PK.
Vilket ansvar har den borgerliga regeringen?
Men den visar också något om Sverige 2011 (som snart blir 2012) trots att den blev publicerad förra året. Att vi ännu har tydliga sociala och ekonomiska klyftor som även växer. Finansminister Anders Borg (m) reagerade klokt med att större klyftor kan orsaka mer spänningar i ett samhälle. Jag gillar Anders Borg som finansminister (även om jag inte alltid håller med honom). Men Ares tecken är också ett tecken i tiden.
Ares tecken är obarmhärtig. Inte för dess mordintriger. Utan för att den visar att vi ännu har ett samhälle som inte ger alla människor samma chanser. Det betyder inte att ligister (etniska svenskar eller folk med invandrarursprung) ska ursäktas. Utan om vilket samhälle vi vill ha på lång sikt.
Ares tecken är inte någon rysare kriminaltekniskt. Men kanske om hur en del av vårt samhälle är 2011. Och där hjälper det inte att s-politiker ska lämna fagra löften med stöd av mp- och v-politiker, de fick chansen 1998-2006 när även då klyftorna ökade i samhället. Det finns ingen mirakelmedicin.
Som sagt, jag har inga problem med att folk blir rika, däremot att folk stannar i fattigdom. Här är kanske Ares teckens viktigaste bidrag. Det ger en bild av Sverige 2011 (när mycket här är positivt, låt oss erkänna det, men även att vissa människor inte får del av välfärden).
Men strunta i partipolitiken, läs boken. Den är verkligen inte en av de bästa kriminalpolitiska romanerna. Men den avslöjar något om Sverige 2011.
Jag önskar min bloggbesökare Gott Nytt År 2012.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar