S bör inte träffa en migrationspolitisk uppgörelse med bara m - det blir för hårt.

Socialdemokraterna har presenterat en ny migrationspolitik vilket orsakat intern kritik även i media. I några delar är de t.o.m. mer restriktiva än Moderaterna.

Först bör det förtydligas att sossarnas panikvändning november 2015 gjort att många inte har förtroende för partiets förmåga att hantera området. Misstron kommer finnas kvar även inför valet, från båda håll i debatten. I sak är förslagen dock i allt väsentligt bra. Migrationspolitiken är komplex. Men det finns problem.

.... Den nya och mer restriktiva asyllagstiftningen ska ligga fast. De rättsakter som nu förhandlas i EU om gemensamma regler för bland annat uppehållstillstånd, mottagandevillkor och identifiering ska sedan införas i Sverige. Då kommer Sverige inte att ha vare sig mer eller mindre generösa regler än andra EU-länder....

Ettåriga uppehållstillstånd drar mycket resurser från Migrationsverket.

EU kommer dock aldrig att avgöra exakt hur unionsländernas flyktingpolitik ska vara, det handlar om miniminivåer. Att bara konventionsflyktingar och inte "alternativt skyddsbehövande" får ta hit sina anhöriga ens om de kan försörja dem är problematiskt. 

Jag är för att Sverige ska behålla tillfälliga uppehållstillstånd. Men nuvarande regel om 1 år för flyktingar är fel. Inte främst för att det drabbar dem utan därför att det tar mycket resurser från Migrationsverket som redan efter kort tid igen ska starta utredningar om asylbehov. Något som i sin tur ökar köerna för de som söker asyl. Istället borde tillfälliga uppehållstillstånd gälla i 2-3 år, är asylbehovet då kvar bör det bli permanent.

Säkerhetsventil för bl.a. förföljda HBTQ-personer.

Den åtgärd som kanske är viktigast för HBTQ-asylsökande är möjligheten att få stanna av "synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter". Den möjligheten försvann i den nya utlänningslagen 2016. Men det var en säkerhetsventil för vissa och handlade om relativt få individer.

.... Vi vill minska eller ta bort möjligheten till så kallade spårbyten. Uppehållstillstånd för asyl ska ges på grund av skyddsbehov. Uppehållstillstånd för arbete ska ges för att ett jobb behöver utföras och det saknas folk i Sverige som kan göra det. Att göra det ena till en genväg för det andra ökar risken för människosmuggling, handel med arbetstillstånd och utnyttjande av arbetskraft....

En uppgörelse s-m skulle bli för hård.

Här är s mer restriktiva än m. Enligt mig bör möjligheten till "spårbyte" finnas kvar. Om en asylsökande får jobb med lön i nivå med kollektivavtal gör det vårt land rikare, inte fattigare.

Det här visar att Socialdemokraterna inte bör träffa en uppgörelse om en långsiktig migrationspolitik med enbart Moderaterna (om det ens skulle vara möjligt praktiskt), det hade blivit för hårt, utan med Alliansen i sin helhet.


Uppdatering 1.

L och kd har bästa migrationspolitiken.

Jag har senaste åren hävdat att jag är närmast s-l-kd inom flyktingpolitiken, att den ska vara stram men inte omänsklig. Men nu placerar sig s på ena kanten tillsammans med m och sd, på den andra sidan finns v, mp och fi och delvis även c.

När det gäller permanenta uppehållstillstånd finns det argument både för och emot. Positivt är att det förmodligen ökar motivationen att snabbt bli integrerad, negativt är att människor som så småningom saknar asylbehov och utgör en kostnad samhällsekonomiskt trots det stannar här, då borde nya asylsökande prioriteras.

Har inga problem med permanenta uppehållstillstånd men det måste genomföras på EU-nivå, att det ska vara regel i unionen. Men just nu är svenska regeringen i princip ensam att driva det.

M, sd och l vill utreda hela systemet med diskrimineringslagar.

Sverigedemokraterna och Liberalerna har lämnat en gemensam reservation (21) i riksdagens arbetsmarknadsutskott om bl.a. myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO) ska vara kvar i sin nuvarande form. Det måste vara historiskt att de två partierna som verkligen inte gillar varann, för att uttrycka det milt, kunde enas om något som handlar om mänskliga rättigheter.

Med sig har de också fått Moderaterna. De vill utreda hela systemet med diskrimineringslagar. Jag har inga problem med en sådan utredning men jag vidhåller att DO bör vara kvar som ett värn emot diskriminering. I övrigt finns det många delar av arbetsmarknadsutskottets rapport som är HBTQ-relaterade, jag rekommenderar att kolla den sin helhet. 2 maj debatterade riksdagen (§ 13 i riksdagsprotokollet) betänkandet. 

Att jag ogillar religionen islam är nog ingen hemlighet.

Men jag är inte muslimofob. Svenska politiker måste dock förhålla sig till debatten. Det HBTQ-fientliga kristdemokratiska partiet Csu i tyska delstaten Bayern har beslutat att det ska finnas kors i varje myndighets kontor. Beslutet är bisarrt av många orsaker, att det sekulära samhället ska värnas borde räcka som argument. Csu är pressade opinionsmässigt av främlingsfientliga partiet Afd. Ironiskt nog har t.o.m. katolska kyrkan i Bayern motsatt sig beslutet.

Böneutrop bör vanligen inte tillåtas.

Det ger associationer till romaner från förr om Dracula från Rumänien. Där kors skulle skydda folk emot vampyrer. Nu är det muslimer som fått den skurk-rollen i Bayern. Men debatten är mer komplicerad än så. I betänkandet Fri- och rättigheter från riksdagens konstitutionsutskott vill sd förbjuda böneutrop från moskéer. Att slippa regelbundna politiska eller religiösa budskap är en en del av den västerländska friheten. Den som vill sprida det bör söka demonstrationstillstånd. 

Men det måste också finnas proportioner i debatten. Sd försöker exploatera det för sina egna främlingsfientliga syften. Däremot håller jag med m och kd som i s.k. särskilda yttranden (1 och  2 i betänkandet) är negativa till att tillåta offentliga religiösa budskap i människors bostadsmiljö. Det bör beslutas lokalt.

Uppdatering 1.

Min principiella attityd är att politiska, religiösa och kommersiella budskap inte offentligt ska få spridas fritt emot folks vilja. 

Det bör finnas en reglering.  Men det här bör kunna hanteras lokalt. Om en moské vill ha böneutrop några gånger om året, i samband med Ramadan etc, låt dem ha det. Vi har många problem i Sverige, det där är inte ett av de främsta.

Mp har något att lära v och fi om hedersrelaterat våld.

Minns du Miljöpartiet våren 2016? De var "islamisternas parti". Det är bara två år sedan. De tvingas ännu hantera dåliga opinionssiffror. Men inte av den orsaken. Något hände med mp i slutet av det där året. De blev tydliga emot hedersrelaterat våld och har fortsatt vara det. Det finns officiellt inte längre utrymme för kompromisser om kulturrelativism i det gröna partiet. Att jag tycker mp har tok-fel om flyktingpolitiken är en annan sak.

Mp visar att ett parti kan skärpa till sig.

Tyvärr har inte Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ gjort detsamma. De två partierna svajar ännu. När justitieutskottet behandlade Straffrättsliga frågor för några veckor sedan gav sju av riksdagens partier följande tillkännagivande till regeringen.

.... Brott med hedersmotiv ska få en särskild brottsrubricering. Hedersmotiv vid brott ska vara en särskild straffskärpningsgrund....

Att det finns en bred enighet om det här är bra.

Men det finns ett åttonde parti i riksdagen, Vänsterpartiet.

Från reservation 21 i betänkandet.

... Jag anser dock inte att en egen brottsrubricering för brott med hedersmotiv är rätt väg att gå eftersom det kan leda till att det enbart blir personer från en viss kultur som kommer att misstänkliggöras.... 

Alltså seriöst.  Vilken kultur då? De som utövar hedersrelaterat våld ska känna sig misstänkliggjorda, det är själva syftet med att föra in det i brottsbalken. För brottsoffren, kvinnor, män och transpersoner,  är det ett skydd. V fick chansen och missade den. Liberala Dagens nyheters ledarsida kommenterar.

... Särskilt illa är det att Vänsterpartiet alltså dessutom misstänkliggör dem som motverkar hedersförtryck. Partiet associerar detta med rasism, men det är inte rasism. Tvärtom. Demokratiska principer står alltid över kulturella uttryck, och mänskliga rättigheter gäller alla oavsett hudfärg....

V och fi har inte gjort sin hemläxa.

Det finns även intern kritik emot v:s agerande.

Mp gjorde sin hemläxa inför valet 2018. För v och fi handlar det om att försöka få förtroende i debatten om hedersrelaterat våld inför valet 2022.


Uppdatering 1.

Jonas Sjöstedt (v) viker sig för sin partisekreterare.

Vänsterpartiets riksdagsgrupp är extremt oense om hedersrelaterat våld. Partisekreteraren Aron Etzler och "chefsideologen" Ali Esbati vill absolut inte att partiet ska debattera problemet. Detsamma gäller för feministiska talespersonen Rosanna Dinamarca. Deras strategi är att varje invandrarrelaterat problem ska reduceras till höger-vänster-debatten. Partiordföranden Jonas Sjöstedt verkar ha en viss insikt om att hedersrelaterat våld främst inte handlar om fattigdom utan om reaktionära värderingar men viker sig för en del av sina närmaste kolleger. Det är fegt och det är fel. Sedan finns det flera i riksdagsgruppen som vill partiet tydligt ska driva det.

Nazistpartiet nrm ska demonstera i Ludvika.

Imorgon demonstrerar nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (nrm) i Ludvika. Hédi Fried är idag en av få förintelseöverlevande i Sverige. Hon ska dit och motdemonstrera.

Att nrm väljer 1 maj är givetvis ingen slump. Adolf Hitler förklarade i sin bok Min kamp att hans nationalsocialistiska parti medvetet valde att ha rött i sin partiflagga (senare officiell symbol för Tyskland) för att provocera vänstern. Det tyska nazistpartiet var länge främst ett medelklassparti, men i mitten av 1930-talet skulle de få brett stöd även bland arbetare, alltså de som inte fanns i koncentrationsläger. Genom statslån, tvångsarbete, offentliga investeringar och krigsupprustning försvann massarbetslösheten.

Många icke-judar trodde sig vara säkra.

Det finns en intressant dokumentär om homosexuella män som var placerade i tyska koncentrationsläger. Den som hade mest karisma var en man som var ifrån ett välbeställt hem i Österrike som 1938 blivit en del av Tyskland. Han var klädd i slips och kostym när han blev intervjuad och resonemanget handlade om varför så få tyskar protesterade. Han såg ledsen ut. Men kommenterade sedan ungefärligen följande.

.... Alltså vi trodde först de bara var ute efter judarna. Att vi andra var säkra. När jag hämtades av Gestapo för att jag haft sex med andra män blev det en chock för familjen, jag var ju "arier". Sedan infördes förföljelserna också successivt. Hade regimen infört alla lagar direkt hade det säkert blivit mycket mer protester. Varje ny lag verkade vara obetydlig jämfört med de som redan införts. Vi vande oss, det är hemskt men så var det....

Jag är närmast yttrandefrihetsfundamentalist. Visst ska nassarna få demonstrera imorgon. Men Hédi Fried gör också rätt i att fredligt motdemonstrera.


Uppdatering 1.

Nazister hatar både judar och muslimer.

Vi kan tycka vad vi vill om hur stram eller generös flyktingpolitiken ska vara, den debatten har jag ofta fört på den här bloggen. Men det som gör nazisterna unika i debatten är att de hävdar att det är judar i väst som i en hemlig konspiration vill muslimer ska flytta hit för att förstöra samhällen. Bisarra konspirationsteorier är centrala i den nazistiska rörelsen.

Därför har Ulf Kristersson (m) blivit Sveriges populäraste politiker.

1994 röstade bara två m-ledamöter för att införa möjlighet för samkönade par att ingå partnerskap. Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson (bilden). Av en slump har båda sedan blivit partiledare. Jag ska inte rösta på m i höst men han framförde något viktigt som nyvald partiordförande

.... Vi ska främst bemöta våra politiska motståndares bästa argument, inte deras sämsta...

Annars vet vi hur lätt det är för politiker att hitta någon lucka, något dumt en politiskt motståndare framfört när hen varit pressad.

Kristersson verkade lyssna på sina politiska motståndare.

Att Kristersson skulle bli populär konstaterade jag redan vid hans första partiledardebatt. När Stefan Löfven (s) och Jimmie Åkesson (sd) kritiserade m skakade han inte på huvudet eller hånlog. Han verkade lyssna på dem på riktigt. Kanske de hade något viktigt att framföra även om han inte höll med om det.

Fler politiker borde göra det.

Alliansen är i en allvarlig kris.

De mest ärliga noteringarna kommer ofta från folk som spelar om pengar. Då finns det inte plats för önsketänkande, det handlar bokstavligen om hårdvaluta. Unibet avslöjar att den som satsar på att c blir med i en röd-grön regering efter valet får bara tillbaka 2,10. Förvisso är oddset ännu lägre för den som satsar på att c stannar i Alliansen, 1,65, men att det nu är så jämnt är sensationellt.

M-ledaren Ulf Kristerssons kommentar är också sensationell. Jag har följt borgerliga partiers diskussioner i decennier. Visst har mindre borgerliga partier bråkat med varann men det största (oftast m) har ofta försökt hålla sig över striderna. 

Jag vet bara en situation som påminner om den här.

Alliansen hade bildat regering 1991. C:s dåvarande ledare Olof Johansson gjorde till en början en del soloutspel som minister men fick frän kritik från sin chef, dåvarande m-ledaren Carl Bildt. "Vi är en regering, jag utgår från att alla våra ministrar tar ansvar för våra kollektiva beslut.". Johansson rättade sig snabbt in i ledet. Att Kristersson nu antyder att han tvivlar på att bilda regering med c är just sensationellt.

Löfven har förgäves sökt att få Alliansen att spricka i flera år, utan framgång. Men nu kanske han lyckas. Vi är många som resonerar om att ifall Alliansen inte kan enas om migrationspolitiken, det område som väljarna prioriterar främst. Behövs det då någon Allians?


Uppdatering 1.

Ansvaret är främst Centerpartiets.

Jag har tidigare varnat m för att gå för långt och provocera de tre andra borgerliga partierna genom sina ständiga utspel om invandrare som ett hot. Jag vet att många har ogillat det, inte bara i c utan även i l och kd och också en del i m. Men i det här dramat är det främst c som har ansvaret..

C sviker i flyktingpolitiken.

C planerar rösta för att ca 9000 (oftast) unga vuxna män (genusanalyserna glömdes bort av en tillfällighet) utan asylskäl ska få stanna i Sverige.

Som medmänniska kan jag förvisso tycka det är bra. Min vision som liberal är fri invandring, men det kan inte införas med de enorma klyftor som finns idag. Inte ens på medellång sikt.

Det måste finnas ordning och reda i flyktingpolitiken. Det är de som mest behöver skydd som ska få det. Den här lagen är raka motsatsen till det. C tar varken ansvar för de mest förföljda, bland dem många HBTQ-asylsökande, eller för svenska skattebetalare. Det ironiska är att även sossarna egentligen är emot det här men tvingats acceptera det för att mp ska få en framgång inför valet.

De flesta c-sympatisörer vill flyktingpolitiken ska vara som idag

Lagrådets kritik är närmast mördande. Jag har följt många lagrådsremisser men den där måste vara bland de mest kritiska någonsin. Häromdagen rapporterade Dagens nyheter om en ny opinionsmätning om svenska folkets attityder om flyktingpolitiken. 12 (tolv) procent vill den ska bli mer generös än idag. 60 % att den ska bli ännu mer restriktiv.

C, v, mp och fi har runt 20 % i opinionsmätningarna. Sverige är förvisso ingen Sifokrati. Men att politiska analytiker i Stockholms innerstad hävdar c ökat i opinionsmätningarna genom sin kritik emot sossarnas flyktingpolitik är närmast bisarrt. De har inte stöd för sin politik där ens bland majoriteten av sina egna sympatisörer, de flesta av dem vill den ska vara som idag. 

C ensamt borgerligt parti i Europa att vara för en generös flyktingpolitik.

Sedan kristdemokratiska cdu i Tyskland häromåret svängde och blev för en åtstramning är svenska c enda borgerliga partiet i Europa att vara för en generös flyktingpolitik. Alla andra mitten-högerpartier i Europa har fel enligt c, bara de har rätt.

Det är som mannen som körde bil och fick ett samtal från en kompis om att polisen i radio varnat för att en galning körde på fel sida av motorvägen. Han kommenterade "en?, allihop kör på fel sida".


Uppdatering 1.

C hävdar att killarna kan bli arbetskraftsinvandrare.

Men de har redan fått den chansen. Alliansregeringen införde, med rätta, möjlighet för asylsökande som fått avslag i första instans till s.k. spårbyte. Den som blir fast anställd med lön i nivå med kollektivavtal (kollektivavtal krävs dock inte) ska kunna få stanna. Sverige har världens generösaste regler för arbetskraftsinvandring (det ska vi vara stolta över, det är en vinst för vårt land om de får en lön i nivå med kollektivavtal) och det gäller även för de där grabbarna. Men nu är det så att de inte fått jobb.

RFSL är i kris - har blivit en sluten förening.

Det här är egentligen sensationellt. RFSL:s tillfällige ordförande, Magnus Kolsjö, meddelar att han lämnar sin post med omedelbar verkan och hänvisar till mobbing från andra styrelseledamöter. Jag har följt föreningen i nästan 30 år och något sådant har inte hänt tidigare. Men låt oss återvända till 1990-talet.

1992.

RFSL.s kvinnliga vice ordförande kritiserar i en debattartikel i föreningens tidning Kom ut att kampen för lesbiska försummas därför att bögars rättigheter prioriteras. Den manlige ordföranden bemöter kritiken i nästa nummer av tidningen. Det där hade givetvis inte varit möjligt idag. Men det var det jag gillade med RFSL när jag i många år var medlem i föreningen. Jag konstaterar att sedan drygt 10 år har debatten helt tystnat inom föreningen inför vanliga medlemmar.

2018.

RFSL har blivit en effektiv PR-lobby (vilket givetvis oftast är bra). Även i toppstyrda Sverigedemokraterna avslöjas att folk i ledningen ibland tycker olika. Men icke i RFSL. Det var förvånande när Magnus Kolsjö som kristdemokrat blev vice ordförande. Han har tokfel när han värnar en extremt generös flyktingpolitik men han var den förste förbundsstyrelseledamoten i RFSL som vågade påpeka att den fascistiska ideologin islamism (politisk islam) är ett problem.

Visserligen lämnade jag RFSL runt 2005 men fortsatte att kolla dess papperstidning. Det var alltid samma vänsterperspektiv. Intersektionalitet, rasifiering, patriarkatet etc. etc. Ibland höll jag med i sak men det förvånande var just att det alltid var samma perspektiv. Intern debatt? Icke. Förbundsstyrelsen har sedan många år bara fört debatter i slutna rum. Och så är det även i diverse Pride-grupper.

RFSL borde sluta låtsas alltid vara ense.

Och givetvis i HBTQ-tidningen Qx. Men där är det motiverat. Att skribenter på en tidning offentligt skulle kritisera varann hade blivit något tokigt. En tidningsredaktion måste alltid hålla ihop utåt.

Men det måste faktiskt inte ett politiskt parti eller en förening som RFSL göra.


Uppdatering 1.

RFSL antog en "antirasistisk policy" för ca 10 år sedan.

I sak är det inte fel. Tyvärr är det i princip inte någon invandrarförening som skaffat sig en "anti-homofob policy". Jag kollade igenom invandrarföreningars stadgar och principprogram för några år sedan, ingen hade med att bekämpa diskriminering p.g.a. sexuell läggning. Och det där är inget RFSL brytt sig om att kritisera. Förmodligen vore det emot deras "antirasistiska policy".

Men det mest fascinerande i deras "anti-rasistiska policy" är följande (vet förvisso inte om det där dokumentet ännu officiell gäller). Håll i er nu. En person som har förtroendeuppdrag i RFSL får aldrig kommentera till media att väst kommit längre när det gäller HBT-vänlighet än andra delar av världen.

Att väst generellt är den del av världen idag som är HBT-vänligast vet givetvis även folk i RFSL. Men det får inte kommenteras. Det skulle kunna vara rasism. Ridå.


Uppdatering 2.

Magnus Kolsjö har ursprung från en frikyrklig kultur. 

En kvinna från Svenska kyrkan blev intervjuad i Aktuellt på 1990-talet. Det handlade om samfundets attityd till samkönade relationer. Något som var mycket kontroversiellt då, så är det dessbättre inte idag. Reportern frågade varför hon var engagerad för homosexuellas situation.

... Därför att de påminner oss om Jesu Kristi lidande....

Det finns två orsaker till att jag minns det. Dels att hon framförde det där så snabbt, som om det var inrepeterat. Dels att Jesu Kristi var ett så ålderdomligt uttryck. Förmodligen var det få kristna homosexuella som ville samfundet skulle engagera sig av den orsaken. Men på 1990-talet gällde det för homovänliga i samfundet att av strategiska orsaker framföra de argument som effektivast kunde påverka andra kristna.

Mauricio Rojas borde blivit integrationsminnister.

Vi var samlade, de ca 50 främsta integrationspolitikerna i Folkpartiet. I en konferenslokal i Stockholmsområdet. Kritiken emot Mauricio Rojas var hård. Han satt på en stol, ensam. Vi andra runt honom.

Rojas hade nyss publicerat en artikel i media om att invandrare var överrepresenterade när det gäller brottslighet. Hade pekat ut sitt eget ursprung, chilenska. Vi försökte förklara för honom att han hade rätt i sak, men i Sverige kan man inte vara så direkt. Budskapet måste lindas in. Och främst att det är forskare som ska publicera den typen av artiklar. 

Rojas var den som förde fram homorättigheter i förorterna.

Jag hade ibland lätta konflikter med Rojas (så är det i varje parti) men han hade en viktig egenskap. Han var genuint nyfiken om vad folk ville kritisera honom för. Han betraktade kritik som ett medel för att bli bättre. Den egenskapen saknade Lars Leijonborg och Jan Björklund.

I början var jag lätt misstänksam emot honom. Hade lämnat Moderaterna för Folkpartiet och hade chilenskt ursprung. Gayvänlig? Kanske inte. Men Rojas var den person som i fp lyfte fram homosexuellas rättigheter i förorterna. "Vi måste prata om det här, aha" kommenterade han.

C portade honom från varje politisk post i regeringskansliet.

Rojas borde blivit integrationsminister 2006. Men Centerpartiets ordförande Maud Olofsson hade beslutat sig. "Den människan ska aldrig få någon post av betydelse". Han drevs bort från svensk politik. Paradoxalt nog för att han var för osvensk. Han ville att vi skulle tala om problem kopplade till invandring. Om man inte talar om det kan man heller inte lösa det var hans devis.

Rojas hade givetvis inte fixat alla integrationsproblem. Men hade han blivit minister hade Sveriges förorter kanske varit i en något bättre situation idag.

Jag jobbade nära Rojas. Han framförde aldrig något intolerant emot folk från någon grupp.


Uppdatering 1.

Vill förtydliga att möten bland fp:s ledande integrationspolitiker vanligen var trivsamma. 

Vårt fokus var att försämra sossarnas trovärdighet i debatten och där var Rojas viktig. Men det där mötet var speciellt. Rojas hade tydligen fått godkännande av dåvarande partiledaren Lars Leijonborg att skicka debattartikeln till Dagens nyheter. Men han hade inte meddelat oss andra i partiets integrationsråd (det var en  central del av vår kritik på mötet). Leijonborg fattade nog inte hur kontroversiellt det var att redovisa etniska gruppers brottslighet av ett partis integrationspolitiske talesperson.

Att kalla en artikel för "olycklig" är frän kritik på en partikonferens.

Att sossetidningar kritiserade oss var vi vana vid, det betraktades internt närmast som beröm att de gjorde det. Men här fick vi kritik från de flesta liberala tidningar. Ingen kunde hitta något sakfel i debattartikeln. Utan det var själva debatten som inte fick föras. Att vi kallades för populister var ett de snällaste uttrycken. Våra politiska motståndare skulle utnyttja det där.

De flesta av oss gillade Rojas som människa. Men folk på konferensen framförde saker som "du är begåvad Mauricio men den där artikeln är olycklig". Det kan tyckas oskyldigt men på en partikonferens är det frän kritik. Rojas såg medtagen och ledsen ut. Jag gick fram till honom efteråt, la en hand på hans axel "Vi har valt att ta det här internt, vi ska inte ut i pressen med det".

Jag var lätt förälskad i Pierre Månsson från Luf.

Jag blev engagerad i Folkpartiets ungdomsförbund (idag Luf) 1984. Själv var jag inte öppet gay då. Men i fpu mötte jag människor som inte tyckte det spelade någon roll vilken sexuell läggning folk hade. En del unga heterosexuella män dansade med varann på föreningens konferenser. För mig var det förvånande. Fpu var förmodligen den gayvänligaste föreningen på 1980-talet vid sidan av RFSL och RFSU.

Att möta människor med andra värderingar har betydelse.

Och så fanns det fanns det Pierre Månsson (bilden) som idag är ledande l-politikern i Kristianstad. Det var min första förälskelse i fpu. För ni ska bara veta att folk blir förälskade i ungdomsföreningar oavsett kön eller sexuell läggning. Pierre var svarthårig och snygg. Jag ville krama honom. Skydda honom från de som eventuellt skulle hota honom. Men det kunde jag givetvis inte berätta. Det var 1980-talet.

Sverige har idag blivit betydligt HBTQ-vänligare. Jag vill inte hävda att jag senare blev gayaktivist p.g.a. mitt engagemang i fpu. Men jag mötte människor med andra värderingar än de flesta då hade på Österlen i Skåne.

Det där har betydelse.


Uppdatering 1.

Att Gilbert Tribo blivit främste l-politikern i Region Skåne förvånar mig inte.

Vid några fpu-möten i partilokalen i Kristianstad på 1980-talet fanns det en pojke. Han var ungefär 13 år, hade precis passerat målbrottet men ville tvunget berätta för oss i distriktsstyrelsen hur vår verksamhet skulle bli bättre. Jag frågade en annan distriktsledamot vem den där pojken är. "Det är Pierres lillebror, Gilbert". En del av oss tyckte i början det var förmätet att en pojkspoling skulle lära oss som var äldre hur fpu skulle bedrivas, men ofta förde han resonemang som om han vore vuxen. Det var ganska coolt.