Från en presentation av Hästpojkarna (2019) av Johan Ehn.
.... Anton har nyligen tagit studenten och fått jobb inom hemtjänsten. En av dem han besöker är Alexander Kovac, en snart hundraårig man som inte pratar och som vägrar lämna sitt kök. Under ett arbetspass upptäcker Anton att gubben svarar honom genom att stöta med käppen i golvet. De börjar kommunicera, och i vardagsrummet hittar Anton foton på hästar och cirkusartister, och ett brev från Gestapo. Vad har den gamle egentligen levt för liv? I tjugotalets Tjeckoslovakien växer två pojkar upp på ett barnhem. När den ena behandlas illa, rymmer de och får jobb på en cirkus där de utför de mest häpnadsväckande konster på hästryggen. Cirkusen tar dem vidare till Berlin och den mytomspunna och normbrytande klubben Eldorado. Medan pojkarna börjar förstå vad de egentligen känner för varandra, tar nazisterna makten och samhället hårdnar snabbt omkring dem....
Att kalla Johan Ehn för en medioker författare vore fel. Eftersom han både är bra och dålig. Han är ibland för fokuserad på att beskriva saker. Varje del av ett rum ska redogöras. Men Ehn har också förmågan att med detaljer visa det som är viktigt i en viss situation.
Det sista kapitlet är det bästa men där avslöjas också något hemskt.
Det sista kapitlet är det bästa men där avslöjas också något hemskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar