Från en presentation av Call me by your name (2017) regisserad av Luca Guadagnino.
.... Filmen utspelas i norra Italien sommaren 1983 och skildrar en trevande relation som långsamt övergår i något större. Amerikansk-italienske sjuttonåringen Elio lär känna Oliver, en av hans fars årliga studenter som kommer för att bo och studera hos familjen över sommaren. Sakta utvecklas relationen, med deras likheter och olikheter, genom den dragning de känner till varandra och inte minst genom Elios vaknande sexualitet. Tillsammans upplever de en oförglömlig sommar full av musik, mat och kärlek som för evigt kommer att förändra dem....
Ska man generalisera västerländsk film är USA på ena kanten, Frankrike på den andra. Snabbt respektive långsamt tempo. Jag har som medelålders börjat gilla franska filmer även om det händer få saker. Call me by your name tillhör definitivt främst den senare genren. Den har fått många priser men folk bör veta det.
Första halvan av filmen är relativt banal.
Vill förtydliga att det här är ett fascinerande tidsdokument. Det konservativa katolska Italien (påven hade verkligen informell politisk makt där då) mötte i de norra delarna av landet en "live and let live"-attityd. Många i kultur- och modemetropolen Milano var icke-hetero, om än oftast "diskreta". Filmen är dock en besvikelse till en början. Första halvan av den handlar om olikkönade relationer. Det hade kunnat bli intressant om det varit en konflikt om föräktenskaplig sexualitet. Men de flesta av rollkaraktärerna är progressiva judar.
Dramatik slutar med vemod.
Först senare blir det teman om "tabun" i Italien då. Inte bara att det är två män som har en sexuell relation utan att en av dem är något yngre än den andre. Att bejaka sin frihet möter känslor av skuld. Timothee Chalamet som spelar Elio gör en lysande insats. Han är ingen fotomodell men så småningom är det nog många bögar som skulle vilja ge den där magre snubben en kram och kanske mer än det. Han visar för övrigt sin rumpa i en scen. Den sista halvtimmen är verkligen bra. Slutscenen är nog en av de starkaste någonsin när det gäller gay-relaterad film. Jag ska inte avslöja detaljer men tyvärr slutar inte alla sagor lyckligt.
Filmen är som en symfoni som i första halvan är så tråkig att en del vill lämna konserten. Sedan blir det dramatik för att sluta med vemod.
Trailer (Youtube) till filmen.
Första halvan av filmen är relativt banal.
Vill förtydliga att det här är ett fascinerande tidsdokument. Det konservativa katolska Italien (påven hade verkligen informell politisk makt där då) mötte i de norra delarna av landet en "live and let live"-attityd. Många i kultur- och modemetropolen Milano var icke-hetero, om än oftast "diskreta". Filmen är dock en besvikelse till en början. Första halvan av den handlar om olikkönade relationer. Det hade kunnat bli intressant om det varit en konflikt om föräktenskaplig sexualitet. Men de flesta av rollkaraktärerna är progressiva judar.
Dramatik slutar med vemod.
Först senare blir det teman om "tabun" i Italien då. Inte bara att det är två män som har en sexuell relation utan att en av dem är något yngre än den andre. Att bejaka sin frihet möter känslor av skuld. Timothee Chalamet som spelar Elio gör en lysande insats. Han är ingen fotomodell men så småningom är det nog många bögar som skulle vilja ge den där magre snubben en kram och kanske mer än det. Han visar för övrigt sin rumpa i en scen. Den sista halvtimmen är verkligen bra. Slutscenen är nog en av de starkaste någonsin när det gäller gay-relaterad film. Jag ska inte avslöja detaljer men tyvärr slutar inte alla sagor lyckligt.
Filmen är som en symfoni som i första halvan är så tråkig att en del vill lämna konserten. Sedan blir det dramatik för att sluta med vemod.
Trailer (Youtube) till filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar