Från presentationen av Luften är fri (2016) av Sara Lövestam.
.... Kouplan har blivit hemlös. Allt han äger finns nu i hans ryggsäck, och han måste hitta en plats som skyddar mot både regn och gränspoliser. Det är tufft, inte det ultimata tillfället att ta ett nytt uppdrag. Å andra sidan behöver han pengarna. I en villa i Bromma bor en kvinna, som misstänker att hennes man, Håkan, är otrogen. Ett rutinuppdrag för en detektiv men ju mer Kouplan upptäcker, desto mer förstår han att detta handlar om något helt annat. Något värre. Samtidigt som han nystar upp de alltmer mystiska trådarna kring Håkans förehavanden, försöker han reda upp sitt eget liv. Snart får han söka asyl igen och röra sig fritt på gatorna men det är inget mer än en andningspaus. Luften är fri är en spännande och gripande berättelse om ett fall och en människas kamp för ett riktigt liv. Det är Sara Lövestams tredje bok om Kouplan....
Den här tredje delen om transkillen Kouplan är faktiskt den bästa hittills. Lövestam har skönlitterärt gett den som vistas illegalt i Sverige "ett ansikte". Här tillförs perspektivet att också en del etniska svenskar finns i marginalen socialt. Även om böckerna om Kouplan är en av de finaste svenska skildringarna av HBTQ-personer finns det brister. Det har varit för många upprepningar om att han känner sig rädd för myndighetspersoner. Kritiken emot rasister har ibland varit onyanserad, fler nyanser hade varit berättigade.
Problem för transkillar generellt.
Trots det har Lövestam synliggjort de problem som ibland gäller för transkillar generellt. Hon har en förmåga att genom detaljer visa på människors utsatthet. Och att folk är icke-hetero blir ofta en okomplicerad del av berättelsen. Men främst har Sara Lövestam visat att hon är begåvad som författare. Jag är fortsatt för en stram flyktingpolitik men medmänskligt har jag med mig "Kouplan" när jag möter någon tillståndslös.
Det når inte samma nivå som Torka aldrig tårar-trilogin av Jonas Gardell men det är det synnerligen få böcker som gör.
Problem för transkillar generellt.
Trots det har Lövestam synliggjort de problem som ibland gäller för transkillar generellt. Hon har en förmåga att genom detaljer visa på människors utsatthet. Och att folk är icke-hetero blir ofta en okomplicerad del av berättelsen. Men främst har Sara Lövestam visat att hon är begåvad som författare. Jag är fortsatt för en stram flyktingpolitik men medmänskligt har jag med mig "Kouplan" när jag möter någon tillståndslös.
Det når inte samma nivå som Torka aldrig tårar-trilogin av Jonas Gardell men det är det synnerligen få böcker som gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar