Från presentationen av Att gå med sina skuggor (2016) av Jude Dibia.
.... Ryktet om att Adrian är homosexuell börjar plötsligt sprida sig på jobbet och vidare ut i hans umgänge. Han måste en gång för alla försonas med sitt sanna jag och det liv han levde innan han gifte sig med Ada för att bilda familj och anpassa sig till det nigerianska samhälle där lagar, traditioner och religion gemensamt motarbetar hans egentliga livsstil. Ställd inför sanningen om sin man upptäcker Ada snart att inte heller hon är ensam om sin belägenhet.... Med... Att gå med sina skuggor.... fick den nigerianska litteraturen sin första homosexuella centralgestalt. Boken öppnade upp för ett bredare samtal om gaykulturen i Nigeria. Men 2014 instiftade landet en lag mot homosexualitet och som en av frontfigurerna för HBTQ-frågor nödgades Jude Dibia lämna landet. Han är numera bosatt i Malmö, där han blev stadens tredje fristadsförfattare....
Okunniga om samkönad kärlek.
Det som är intressant med den här boken att den avslöjar att Nigerias befolkning inte bara utgörs av ett fåtal rika och att resten är slum. En betydande del är medelklass i Lagos. Den tidigare huvudstaden är näst största stad i Afrika efter Kairo i Egypten. Människorna som skildras är både när det gäller levnadsstandard och värderingar ungefär där medelklassen i USA var på 1950-talet. Jude Dibia förklarar själv att manuset blev refuserat av ett förlag för att det var "för västerländskt". En besynnerlig invändning, precis som om människor i Afrika måste "exotiseras" för att bli intressanta. Som att fåfänga, fördomar, längtan efter status etc. inte vore en del av vissa individer i varje kultur. Men precis som de flesta heterosexuella i USA på 1950-talet inte var "onda" är inte folk i Nigeria det idag. Däremot är många fruktansvärt okunniga om samkönad kärlek..
Utan debatt blir det aldrig någon positiv förändring.
Paradoxen är att HBTQ-rättigheter diskuteras mer öppet i Afrika än tidigare. Modiga aktivister går ut offentligt men tvingas ibland fly (en del till Sverige) sitt land som en konsekvens av det. Det har också lett till en motreaktion med nya repressiva lagar. Man kan jämföra med utvecklingen i Ryssland. Litterärt är Att gå med sina skuggor inte något mästerverk men inte ointressant heller. Jude Dibia försöker förstå varför många i Nigeria är homofientliga. Att förstå är inte samma sak som att ursäkta som bekant.
Den här boken innehåller inte några explicita sexskildringar. Det handlar inte om någon ideologisk kamp. Tvärtom är den resonerande. Trots har den blivit så kontroversiell att den tvingade författaren att lämna landet. Och det är faktiskt sorgligt. Men för första gången har det också lett till debatt i Nigeria. Och utan debatt blir det aldrig någon positiv förändring.
Det som är intressant med den här boken att den avslöjar att Nigerias befolkning inte bara utgörs av ett fåtal rika och att resten är slum. En betydande del är medelklass i Lagos. Den tidigare huvudstaden är näst största stad i Afrika efter Kairo i Egypten. Människorna som skildras är både när det gäller levnadsstandard och värderingar ungefär där medelklassen i USA var på 1950-talet. Jude Dibia förklarar själv att manuset blev refuserat av ett förlag för att det var "för västerländskt". En besynnerlig invändning, precis som om människor i Afrika måste "exotiseras" för att bli intressanta. Som att fåfänga, fördomar, längtan efter status etc. inte vore en del av vissa individer i varje kultur. Men precis som de flesta heterosexuella i USA på 1950-talet inte var "onda" är inte folk i Nigeria det idag. Däremot är många fruktansvärt okunniga om samkönad kärlek..
Utan debatt blir det aldrig någon positiv förändring.
Paradoxen är att HBTQ-rättigheter diskuteras mer öppet i Afrika än tidigare. Modiga aktivister går ut offentligt men tvingas ibland fly (en del till Sverige) sitt land som en konsekvens av det. Det har också lett till en motreaktion med nya repressiva lagar. Man kan jämföra med utvecklingen i Ryssland. Litterärt är Att gå med sina skuggor inte något mästerverk men inte ointressant heller. Jude Dibia försöker förstå varför många i Nigeria är homofientliga. Att förstå är inte samma sak som att ursäkta som bekant.
Den här boken innehåller inte några explicita sexskildringar. Det handlar inte om någon ideologisk kamp. Tvärtom är den resonerande. Trots har den blivit så kontroversiell att den tvingade författaren att lämna landet. Och det är faktiskt sorgligt. Men för första gången har det också lett till debatt i Nigeria. Och utan debatt blir det aldrig någon positiv förändring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar