En regering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. För några år sedan hade det betraktats som en omöjlighet. Men det finns redan ett uttryck för det, "den breda mitten". I sina bästa stunder kan även Moderaterna och Kristdemokraterna inkluderas där. Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen för att stanna många år framåt. Så är det bara. Om övriga partier lyckas hyfsat med integrationen kanske sd så småningom minskar till runt 10 % men lär trots det bli vågmästare. Sveriges politik blir inte som förut med bara två block.
Lars Stjernkvist, f.d. partisekreterare, är en klok socialdemokrat. Jag lämnade Folkpartiet (idag l) 2007 och är sedan dess inte medlem i något parti. Men jag tror att både jag och Stjernkvist utan problem hade kunnat vara politiker i ett "Macron-parti" för att hänvisa till franska politiken. I en debattartikel i Dagens nyheter framför han tillsammans med två partikolleger att s bör bli mer ödmjuka inför ett eventuellt samarbete med borgerliga partier. Jag kan inte annat än hålla med.
Sämsta alternativet inom HBT-politiken är m-sd-kd.
När den socialdemokratiska ordförande Stefan Löfven (bilden) höll sitt tal vid Järva-veckan var han befriande tydlig om de krav som ska ställas på nya invandrare. Borta är den tidigare kulturrelativismen. Även Miljöpartiet har skärpt till sig när det gäller bl.a. kampen emot terrorism och hedersrelaterat våld. Löfven har också indirekt kallat Socialdemokraterna för ett mittenparti. Något som verkligen är kontroversiellt för vänsterfalangen inom partiet.
Alliansen bör konstatera det där. När det gäller HBTQ-politiken vore det absolut sämsta 2018 att m-sd - och eventuellt kd - bildar egen politisk majoritet. Det blir konservatism in i kaklet. Det största problemet är faktiskt inte att sd skulle påverka politiken även om det förvisso är negativt. Utan att om m börjar förhandla med sd kopplas l och c loss från det borgerliga samarbetet. Moderaterna har utvecklats betydligt när det gäller HBTQ-rättigheter men de behöver de två borgerliga mittenpartierna för att ha kvar den liberala sidan av sin politik.
En regering med s, mp, c och l kan till sist vara det bästa i svensk politik. Det blir inte enkelt eftersom det finns så mycket känslor inblandade. Men politiker måste förbereda sig på att i en svår politiskt situation är det just det minst dåliga alternativet.
Uppdatering 1.
Den som är starkast måste också vara snällast.
Allianssamarbetet 2004-2015 är unikt i svensk politik. Aldrig förr eller senare har partier samarbetat så nära varann. Nu är det borgerliga samarbetet tillbaka på en nivå som det var före 2004.
En orsak till att det fungerade så väl var att Moderaterna tillämpade "Bamse-principen". "Den som är starkast måste också vara snällast". Det var därför även de mindre borgerliga partierna fick betydande påverkan på politiken. Där har sossarna något att lära av m. Att det borgerliga samarbetet sedan minskat handlar om att det blivit nya konflikter inom politiken.
Sämsta alternativet inom HBT-politiken är m-sd-kd.
När den socialdemokratiska ordförande Stefan Löfven (bilden) höll sitt tal vid Järva-veckan var han befriande tydlig om de krav som ska ställas på nya invandrare. Borta är den tidigare kulturrelativismen. Även Miljöpartiet har skärpt till sig när det gäller bl.a. kampen emot terrorism och hedersrelaterat våld. Löfven har också indirekt kallat Socialdemokraterna för ett mittenparti. Något som verkligen är kontroversiellt för vänsterfalangen inom partiet.
Alliansen bör konstatera det där. När det gäller HBTQ-politiken vore det absolut sämsta 2018 att m-sd - och eventuellt kd - bildar egen politisk majoritet. Det blir konservatism in i kaklet. Det största problemet är faktiskt inte att sd skulle påverka politiken även om det förvisso är negativt. Utan att om m börjar förhandla med sd kopplas l och c loss från det borgerliga samarbetet. Moderaterna har utvecklats betydligt när det gäller HBTQ-rättigheter men de behöver de två borgerliga mittenpartierna för att ha kvar den liberala sidan av sin politik.
En regering med s, mp, c och l kan till sist vara det bästa i svensk politik. Det blir inte enkelt eftersom det finns så mycket känslor inblandade. Men politiker måste förbereda sig på att i en svår politiskt situation är det just det minst dåliga alternativet.
Uppdatering 1.
Den som är starkast måste också vara snällast.
Allianssamarbetet 2004-2015 är unikt i svensk politik. Aldrig förr eller senare har partier samarbetat så nära varann. Nu är det borgerliga samarbetet tillbaka på en nivå som det var före 2004.
En orsak till att det fungerade så väl var att Moderaterna tillämpade "Bamse-principen". "Den som är starkast måste också vara snällast". Det var därför även de mindre borgerliga partierna fick betydande påverkan på politiken. Där har sossarna något att lära av m. Att det borgerliga samarbetet sedan minskat handlar om att det blivit nya konflikter inom politiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar