Monster.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Först vill jag förtydliga att jag fullständigt tar avstånd från den vidriga attacken i Paris. Den här bloggposten har inte något som helst syfte att relativisera ansvaret för dådet.

Problemet är att islamister inte bara är monster.

Jag vill pusha för svenska deckar-serien Blå ögon. Del 6 sändes igår och drygt 41 minuter in i avsnittet berättar den nazistiska kvinnan för sin pojkvän om hur det var att föda ett barn hon förväntades älska direkt men inte gjorde det. Det är en av de mest mänskliga scenerna som jag kollat i en svensk deckare. Bakom masken av två nazister som mördat människor finns andra sidor.

1981. Den grymme diktatorn Khomeini (som redan börjat avrätta tusentals människor, politiska motståndare, homosexuella, sexsäljare, knarklangare etc.) fördes till sjukhus. När journalister kom dit svarade han "bry er inte om mig, ut och hjälp de fattiga istället". Hitler var älskad av många i sin närhet som betraktade honom som annat en grym diktator.

Totalitära rörelser, må de vara fascistiska, kommunistiska eller islamistiska har ofta haft ett socialt engagemang som lockat människor till dem. De hjälper andra - men givetvis bara de som de tycker passar in i deras samhälle, övriga grupper ska försvinna.

"Problemet" för oss demokrater är att fascister, kommunister och islamister inte bara är monster.

För då hade betydligt färre gillat dem.