Ansvar.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Efter att en reporter från SVT frågat kronprinsessan Victoria om att bland tidigare släktingar till henne funnits både de som gett stöd och motarbetat nazism så har det blivit en konstig debatt. Som att vi ska minnas tyska koncentrationsläger som något "de där utlänningarna" gjorde medan "vi svenskar och våra släktingar" inte har något som helst ansvar.

Min morfar var soldat i Hitler-Tysklands armé.

Han var från Österrike som 1938 blev en del av Tyskland. Tyska invasionerna var vanligen avskydda av befolkningen men just i Österrike 1938 fanns det förmodligen en majoritet för Tysklands åtgärder. Även i Ukraina (del av dåvarande Sovjetunionen) 1941 till en början, folket där hade varit hårt ansatta av Stalins terror.

Och alla tyska unga män måste bli soldater. De som vägrade (en del från Jehovas vittnen gjorde det) placerades i koncentrationsläger. Min morfar dog som många andra tyska soldater i Stalingrad 1942. Fler tyska soldater dog där än i kriget dittills.

Han hade varit stationerad i norra Finland. Ett land som var allierat med Tyskland efter att kommunistdiktaturen Sovjetunionen brutalt attackerat Finland. Den unge soldaten kom in i min mormors frisersalong och ville bli klippt. När två människor möter varann leder det ibland till kärlek. Kärleken gör oss inte oansvariga men den är ofta inte logisk eller politiskt korrekt.

Gestapo betraktades som en trygghet av de flesta i Berlin.

Min mormor och morfar hade en relation där hon fick en flicka, min mamma, juli 1942. Bara några månader gammal blev min mamma faderslös och min mormor blev utkastad av sina föräldrar för att hon haft sex med en tysk soldat (det var inte generellt tabu i Finland att ha sådana relationer, länderna var allierade med varann, men hennes föräldrar hatade tyskarna, långt senare skulle de be min mormor om ursäkt för hur de betett sig). Hon valde mellan att dränka sig själv och sin bebis eller att skicka henne till Sverige. Hon gjorde det senare.

Ibland skulle jag vilja träffa min morfar i början av 1940-talet. Just där och då. Var han nazist? Det vet jag inte men det vi vet är att en betydande majoritet av tyskar som var fria (inte placerade i koncentrationsläger) 1938-1941 stödde den nazistiska regimen. Från 1939 när stödet var som högst kom det att dala successivt fram till 1945.

I en intressant bok, Berlin i krig - liv och död i Hitlers huvudstad 1939-1945,  beskrivs att de flesta i staden betraktade Gestapo som en trygghet, blandade man sig inte med kommunister eller judar behövde man inte vara rädd för dem. Bara man var lojal emot regimen så var det tryggt för de flesta. Men när andra världskriget bröt ut var det som att Berlin hamnade i en kollektiv depression. De flesta hade trott att Hitler - igen - skulle kunna göra utpressningar emot andra länder och att utlänningarna bara skulle vika. Redan då fattade de flesta Berlinbor instinktivt att det här var starten på massor av dödade tyskar.

Stödet för Hitler-regimen dalade från 1939.

Stödet för nazistregimen kom att kontinuerligt dala från 1939 bland tyska befolkningen. Med två undantag där det blev ett tillfälligt skutt uppåt i stödet. Dels när Tyskland inom tre veckor besegrat "ärkefienden" Frankrike 1940. Sedan också när nazist-regimen vid ett välkänt massmöte 1944 la korten på bordet. Nästan alla i Tyskland visste att landet gjorde betydande förluster på båda fronterna. Men regeringspropagandan hade dittills varit lögnaktig. Typ "vi går emot nya segrar". Nu blev budskapet istället "Vill ni ha ett ännu totalare krig?" Äntligen blev regimpropagandan trovärdig men det ökade stödet skulle bara bli tillfälligt och snabbt minska igen i takt med att kriget skulle förvandla tyska städer till ruiner.

Vad tyckte min morfar om Hitler? Om judar, homosexuella, ryssar och andra grupper. Det får jag inte veta. Kanske han skulle sagt "Bengt, egentligen bryr jag mig inte om politik, jag hatar inte några - varken Hitler eller någon annan - men gör mina plikter som soldat, jag vill bara att kriget ska ta slut, få komma hem och vara med min familj"

Det jag vet däremot är att han hade ett ansvar men att hans valmöjligheter var synnerligen tråkiga. Antingen vara soldat eller att bli arkebuserad för desertering. Vi som lever i Sverige 2015 har ett enormt större handlingsutrymme. Vi har budskap som kan spridas. Om mänskliga rättigheter. Om Sveriges vidriga samarbete med diktaturen i Saudiarabien. Om att Kuba är en rutten diktatur också.

Vi måste inte tiga. Att inte göra det är vårt ansvar.