HBT-kultur. Tre dagar och två nätter - Håkan Lindquist.

Ni som följer mina bokrecensioner känner säkert till att jag ofta gillar det mörka som tema. Svärtan, utanförskapet men också ett hopp. Inom musiken är discon min favoritgenre och ofta är det tysk och annan kontinental disco som oftare går i moll än den från USA och Storbritannien.

Tre dagar och två nätter (2013) börjar hyfsat bra. Från förlagets presentation av den.

Guillaume är förälskad i sin bäste vän Abdellah, men för honom verkar det bara vara något som sker på kul. Det är i alla fall så Guillaume uppfattar det. Efter ett gräl bestämmer sig Guillaume för att åka iväg från Nantes, där pojkarna bor, till Saint-Georges-sur-Cher och hälsa på sin gamla farfar. Guillaumes besök hos farfadern varar i tre dagar och två nätter. De pratar om saker de aldrig pratat om tidigare, om kärlek och vänskap, om livsval och önskningar, och kanske är deras liv - trots åldersskillnaden och de olika förutsättningarna - inte så olika. De tre dagarna råkar också, utan att någon kunnat ana det, vara de sista dagarna i farfaderns liv.

Vältrande i sentimentalitet.

Jag har som princip att inte "dissa" böcker av relativt okända författare. Då låter jag hellre bli att publicera en recension, gillar inte att "sparka" på folk som är oetablerade. Men Håkan Lindquist är hyfsat etablerad och har skrivit flera intressanta böcker med homotema. Men det här är det sämsta han gett ifrån sig hittills.

Själva konceptet är intressant. En kille i övre tonåren har intensiva samtal med sin farfar några dagar. Det blir ibland en fin berättelse om åldrande men också om att man inte ska utgå från att en äldre människa med barn och barnbarn måste vara hetero. Hen kan vara bisexuell (eller homo för den delen). Men efter drygt halva boken spårar det helt ur. Det blir närmast ett vältrande i sentimentalitet och klyschor. Guillaume blir inte trovärdig som ung kille med sina kommentarer. Och inte heller de flesta andra av karaktärerna.