Det här är första gången jag på min blogg kommenterar processen om hur jag fått tidningen Dagens nyheter att i 11 år i samband med Stockholm pride och även inför EU-valen 2009 och 2014 skriva artiklar om mina HBT-rapporter.
Jag gjorde min första homorapport (då var det verkligen fokus bara på homosexuella och bisexuellas rättigheter) 1998. Jag fick RFSL.s tidning Kom ut att skriva om det. Jag kontaktade då partierna men gjorde verkligen inte samma noggranna research som jag gjort senaste 10 åren.
2002 (efter att RFSL på internet även skrivit om senare versioner av mina rapporter) beslutade jag att det var dags att ta ett steg vidare. Visst var det bra att RFSL:s tidning kommenterade mina rapporter men jag ville att politiska makthavare skulle läsa mina rapporter och de flesta makthavare kollade inte Kom ut. Som Malmöbo var jag givetvis delvis lokalpatriotisk och jag kunde kontaktat Sydsvenska dagbladet, men det är inte någon rikstidning. Kvällstidningar var ett alternativ men risken var att de (som kvällstidningar ofta gör) skulle försöka sälja in budskapet med sensationsreportage. Alltså återstod Dagens nyheter och Svenska dagbladet.
SvD var tydligt konservativa på ledarplats.
Ni som är unga kanske inte tycker det är en avgörande skillnad på vad DN och SvD skriver på ledarplats idag men det var annorlunda 2002. Förutom att SvD hade färre läsare än DN så var SvD på ledarplats konservativ. Jag visste att SvD på nyhetsplats hade progressiva HBT-vänliga journalister men känslomässigt tog det emot att inleda ett samarbete med en tidning som då var relativt konservativ. Alltså återstod DN.
Det var verkligen på vinst och förlust jag kontaktade journalister på DN sommaren 2002. Jag hoppades att de kanske skulle skriva en notis om min rapport, istället blev det en helsida i tidningen! Mitt samarbete med tidningen har fortsatt.
Mitt budskap om HBTQ-rättigheter har nått fram.
I 11 år har DN skrivit om mina rapporter i samband med Stockholm pride. Då kanske ni tror att jag efter några år blev självsäker och tog för givet att tidningen skulle skriva ännu en rapport. På 1980-talet var det någon journalist som skrev att etablerade artister var de som var mest nervösa hur deras nya låt skulle tas emot. Skulle det bli en hit eller flopp? Har ni kollat Eurovision song contest kan ni nog notera att de som är mest nervösa hur de ska gå vidare är "etablerade" artister som Alcazar.
Jag jämför mig givetvis inte med kända popartister men jag förstår nu hur de känner. Att redan fått framgångar, att jag har fått 13 "hits" i Dagens nyheter gör verkligen inte att jag känner mig självsäker att det ska hända igen.
Men en sak vet jag idag. Jag känner att mitt budskap som HBTQ-aktivist nått ut. Det kan ingen ta ifrån mig oavsett om det blir en "fjortonde" hit eller inte.
Jag gjorde min första homorapport (då var det verkligen fokus bara på homosexuella och bisexuellas rättigheter) 1998. Jag fick RFSL.s tidning Kom ut att skriva om det. Jag kontaktade då partierna men gjorde verkligen inte samma noggranna research som jag gjort senaste 10 åren.
2002 (efter att RFSL på internet även skrivit om senare versioner av mina rapporter) beslutade jag att det var dags att ta ett steg vidare. Visst var det bra att RFSL:s tidning kommenterade mina rapporter men jag ville att politiska makthavare skulle läsa mina rapporter och de flesta makthavare kollade inte Kom ut. Som Malmöbo var jag givetvis delvis lokalpatriotisk och jag kunde kontaktat Sydsvenska dagbladet, men det är inte någon rikstidning. Kvällstidningar var ett alternativ men risken var att de (som kvällstidningar ofta gör) skulle försöka sälja in budskapet med sensationsreportage. Alltså återstod Dagens nyheter och Svenska dagbladet.
SvD var tydligt konservativa på ledarplats.
Ni som är unga kanske inte tycker det är en avgörande skillnad på vad DN och SvD skriver på ledarplats idag men det var annorlunda 2002. Förutom att SvD hade färre läsare än DN så var SvD på ledarplats konservativ. Jag visste att SvD på nyhetsplats hade progressiva HBT-vänliga journalister men känslomässigt tog det emot att inleda ett samarbete med en tidning som då var relativt konservativ. Alltså återstod DN.
Det var verkligen på vinst och förlust jag kontaktade journalister på DN sommaren 2002. Jag hoppades att de kanske skulle skriva en notis om min rapport, istället blev det en helsida i tidningen! Mitt samarbete med tidningen har fortsatt.
Mitt budskap om HBTQ-rättigheter har nått fram.
I 11 år har DN skrivit om mina rapporter i samband med Stockholm pride. Då kanske ni tror att jag efter några år blev självsäker och tog för givet att tidningen skulle skriva ännu en rapport. På 1980-talet var det någon journalist som skrev att etablerade artister var de som var mest nervösa hur deras nya låt skulle tas emot. Skulle det bli en hit eller flopp? Har ni kollat Eurovision song contest kan ni nog notera att de som är mest nervösa hur de ska gå vidare är "etablerade" artister som Alcazar.
Jag jämför mig givetvis inte med kända popartister men jag förstår nu hur de känner. Att redan fått framgångar, att jag har fått 13 "hits" i Dagens nyheter gör verkligen inte att jag känner mig självsäker att det ska hända igen.
Men en sak vet jag idag. Jag känner att mitt budskap som HBTQ-aktivist nått ut. Det kan ingen ta ifrån mig oavsett om det blir en "fjortonde" hit eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar