Det är Moderaternas "dag" i Almedalen. 26 juni släppte partiet en HBTQ-rapport. Well, rapport är egentligen inte rätt beteckning. De hade skrivit ihop några punkter på en A4-sida. Inga analyser eller motiveringar utan just några förslag.
Samtliga kommuner och landsting ska kunna visa hur man på ett strukturerat sätt bemöter HBTQ-personer i den egna verksamheten. Detta gäller såväl de medborgare som nyttjar verksamheterna, som de egna medarbetarna. Samtliga kommuner och landsting inför HBTQ-handlingsplaner. Det ska finnas en grundläggande HBTQ-kompetens hos de anställda. Moderatledda kommuner ska ta ett större ansvar för integration av HBTQ-personer i samhället. Verka för att idrottsrörelsen och föreningslivet får en viktigare roll i arbetet att förbättra unga HBTQ-personers upplevelser och välmående. Fördubbla antalet hälsosamtal i skolan för att förebygga psykisk ohälsa. Skolinspektionen får ett tydligt uppdrag att följa upp hur väl Sveriges skolor efterföljer skollagen avseende likabehandling. Vi vill se ökad HBT-certifiering av förskolor och skolor.I princip är det bra förslag. Det som blir udda är när Moderaternas HBTQ-politiske talesperson, Olof Lavesson, nu försöker skryta om att m är det bästa partiet inom området. Han måste tala emot bättre vetande. Låt oss granska Olof Lavesson. Han är öppet homosexuell och ska ha cred för att ha medverkat till att göra sitt parti HBT-vänligare. Men Lavesson är faktiskt inte främst bög när man ska granska honom utan en politiker inom det parti som haft mest makt senaste 8 åren i Sverige, Moderaterna.
Moderaternas och Olof Lavessons "berättelse" till väljarna inför Stockholm Pride och senare riksdagsvalet ska tydligen bli "visst har vi varit dåliga tidigare p.g.a. många politiker (som nu lämnat m) saknade intresse för HBT-rättigheter men med Reinfeldt som ordförande och Lavesson som HBT-politisk talesperson har allt ändrats, nu är vi i princip bäst". Visst förlorade de i EU-valet men nu försöker de igen.
Olof Lavesson argumenterade emot det han idag tycker är självklart.
Jag brukar inte kommentera att jag tidigare varit partipolitiker. Men jag var ledamot för Folkpartiet i kommunfullmäktige i Malmö och i regionfullmäktige i Skåne 2002-2006. (2007 lämnade jag fp och är sedan dess inte medlem i något parti). 2003 lämnade jag i kommunfullmäktige i Malmö en motion (förslag) om att kommunfullmäktige borde anslå 2 miljoner kronor för att främja information om homosexuellas och bisexuellas rättigheter. Kommunala förvaltningar som ville utbilda sin personal inom området skulle inte känna att det skulle ta resurser från annat utan de skulle kunna ansöka pengar från den posten. Olof Lavesson representerade m i debatten. Tror ni att han stödde mitt förslag? Nix, han började med att berätta om att diskriminering av homosexuella förekommer och att det är fel men motiverade sedan varför m var emot motionen förslaget. "Vi tror inte planer och dokument är bästa metoden att förändra".
Argumentationen var absurd eftersom jag och övriga i fp aldrig föreslog några handlingsplaner utan ett kommunalt konto för homoutbildningar. Än mer absurt blir det när Olof Lavesson 11 år senare hyllar just kommunala handlingsplaner inom området, alltså det där hemska som han 2003 använde som motiv för att vara emot utbildning om homosexuellas rättigheter. 2003 argumenterade också Lavesson (i en insändare) emot att lagen om hets mot folkgrupp ska skydda även homosexuella och bisexuella. Visst kan politiker ändra sig och tydligen har Lavesson gjort det men den här infon bör lämnas om hur han tidigare argumenterat.
Moderaternas HBT-politik är synnerligen medioker jämfört med de flesta andra partiers.
Men om vi lämnar Lavesson för en stund, hur HBTQ-vänliga är Moderaterna 2014? Jag gjorde häromdagen en sammanställning över partiernas åsikter om HBT-reformer. Jag bedömer om Sveriges 10 största partier är för, tvekar eller är emot 11 aktuella HBT-reformer. För varje "ja" får partiet 2p, för "möjligen" 1p och "nej" 0p. För varje reform ett parti vill avskaffa blir det -1p (bara sd vill dock avskaffa reformer). Maxpoängen är alltså 22. Ett parti som inte tycker något om någon reform får 11p.
Miljöpartiet 22p Vänsterpartiet 22p Piratpartiet 22p Feministiskt initiativ 22p Folkpartiet 21p Socialdemokraterna 19p Centerpartiet 19p Moderaterna 14p Kristdemokraterna 13p Sverigedemokraterna 4p
Kd är nu nästan ikapp Moderaterna. Det avslöjar väl något om hur "bäst" m är inom HBTQ-politiken. Låt oss granska m:s politik mer i detalj.
Moderaterna är emot att sänka åldersgränsen, idag 18 år, för att få byta juridiskt kön.
Lavesson, som HBTQ-politisk talesperson, har inte fått sitt eget parti att ens vara öppna för att den rigida åldersgränsen kanske bör sänkas. Notera att det här handlar om juridiska könsbyten, inte några "könsbytesoperationer".
Moderaterna är emot införande av ett tredje juridiskt kön.
Ett parti som enligt Lavesson skulle vara HBTQ-vänligast i Sverige tycker det vore hemskt och fel om några få individer skulle få tillhöra ett tredje juridiskt kön.
Moderaterna tvekar ännu om transpersoner ska få samma skydd av lagarna emot hets och hatbrott som homosexuella, bisexuella, svarta, judar, muslimer, invandrare och andra grupper redan har.
Och här har vad jag vet Olof Lavesson inte ens försökt förändra sitt parti. Han är tydligen emot lagen om hets emot folkgrupp. Och det kan man givetvis vara, det är en legitim åsikt. Men då borde han haft gutts nog att ta den fighten ideologiskt i form av riksdagsmotioner och debattartiklar i media. Det har han inte orkat. Inte ens någon motion i sitt eget parti om att m bör ta ställning emot hetslagen har han kunnat lämna. Istället lutar han sig tillbaka med policyn "hit, men inte längre". Redan genomförda reformer accepteras men nya grupper ska definitivt inte med i lagen enligt honom. Det är ett principlöst och inkonsekvent resonemang.
Moderaterna tvekar om att införa ett förbud i regeringsformen emot diskriminering av transpersoner.
Här är m i sällskap med flera andra partier, bl.a. s. Men varför har Lavesson inte fått igenom det här internt i det som enligt honom är Sveriges HBTQ-vänligaste parti? Alla grupper som har skydd i den "vanliga" lagen emot diskriminering har skydd emot diskriminering även i regeringsformen - förutom transpersoner (könsidentitet)
Moderaterna tvekar om arbetsgivare ska bli skyldiga att förebygga åtgärder emot diskriminering p.g.a. sexuell läggning och könsidentitet.
Här är det m, enligt Lavesson Sveriges HBTQ-vänligaste parti, som i regeringen blockerat att reformen blivit genomförd. Trots att det nu är 4 (sic!) utredningar som förslagit det.
Även om man breddar granskningen till reformer som skulle kunna definieras som queer är Moderaterna bland de sämsta.
De flesta partier är beredda att ompröva informationsplikten för hiv-positiva. Dock inte m som är kategoriskt emot att ens utreda det.
En utredning lämnades för några år sedan om att även sambopar i stabila relationer ska kunna bli prövade som adoptivföräldrar. M har inte gjort något vad jag vet för att förslaget ska bli verklighet.
M är kategoriskt emot att starta en utredning om att tillåta barn att få fler än 2 vårdnadshavare om det bedöms till barnets bästa.
M har i riksdagen argumenterat emot att förenkla faderskapsprövningen för ogifta heteropar.
Och så håller det på. M är verkligen inte ensamma om att vara emot eller tveksamma till de här reformerna. Men att hävda att partiet är HBTQ-vänligast idag blir faktiskt ett skämt.
Men att bli Sveriges HBTQ-vänligaste parti borde kunna bli en ambition för m. Där har de ett arbete att göra - ett parti som hyllar arbetslinjen.
Uppdatering 1.
Även Folkpartiet och Centerpartiet har en hemläxa att göra inom HBT-politiken.
C är emot införande av ett tredje juridiskt kön och fp tvekar om reformen.
C tvekar om åldersgränsen för att få byta kön juridiskt bör sänkas.
Uppdatering 2.
Att hävda m, kd eller sd är HBTQ-vänligast blir tokigt.
Låt oss återigen granska min poängbedömning av hur HBT-vänliga Sveriges 10 största partier är.
Miljöpartiet 22p
Vänsterpartiet 22p
Piratpartiet 22p
Feministiskt initiativ 22p
Folkpartiet 21p
Socialdemokraterna 19p
Centerpartiet 19p
Moderaterna 14p
Kristdemokraterna 13p
Sverigedemokraterna 4p
När jag granskat vad partierna tycker om 8 reformer som skulle kunna kallas queer (min granskning har dock där inte varit lika noggrann som när jag följer partiernas åsikter om HBT-reformer) så visar det sig att kd och sd är för att utreda 1-2 av de 8 reformerna, m 3-4 av reformerna och övriga partier 7-8 av dem.
Det här är givetvis ingen exakt vetenskap. Om fp, s eller c skulle hävda att just det partiet är bäst inom HBTQ-politiken skulle jag inte kommentera det. Jag förstår det är en del av det partipolitiska spelet att utmåla sig som bäst inom en del områden.
Men när m (eller kd och sd) hävdar de är bäst blir det bara för tokigt.
Att vifta med homosexuella talespersoner (BTQ ges sällan samma utrymme) som ett sätt att signalera HBT-vänlighet verkar vara ett populärt grepp bland politiska partier. Känns inte så trovärdigt. Man kan nog hitta invandrare i SD, företagare i V, ateister i KD och män i Fi, också. :-)
SvaraRaderaHej anonym!
SvaraRaderaJag tycker du har en viktig poäng. Vissa enkäter på HBTQ-communities har visat att m är största partiet inom HBT-gruppen. Enkäterna har visat att m har stöd bland HBT-personer som bland hela befolkningen eller något sämre. Orsaken till att m blivit störst är delvis att s har så svagt stöd (relativt) på den röd-gröna sidan medan främst mp har högre stöd än bland befolkningen i sin helhet.
Man bör betrakta web-mätningar, och även när Qruiser gör sina mätningar, med en skopa salt. Men trots det så kan det stämma att m var det parti som fick flest röster i riksdagsvalet 2010. Kanske 25 %, idag kanske de har stöd av 15-20 %. Men som du riktigt påpekar kan det i sig inte bli en bedömning av hur radikal politik ett visst parti har inom ett område.
Du hänvisar till sd. Och sd har bättre stöd bland invandrare än något borgerligt parti (förutom m). Det betyder givetvis inte att sd är invandrarvänligare än fp, c och kd.
Främlingsfientliga Fremskrittpartiet har i flera år varit det parti som haft störst stöd bland invandrare i Norge, näst efter socialdemokratiska Arbeiderpartiet. Men att hävda att frp skulle vara det näst mest invandrarvänliga partiet i Norge vore absurt.
Nu jämför jag givetvis inte m med sd och frp i övrigt. M är inte HBTQ-fientliga medan sd och frp är främlingsfientliga. Men ni fattar nog min poäng.
En annan sak som bör tas upp är just H B T och Q. Granskar vi de HBTQ-reformer som m ännu är emot eller tvekar om handlar de nästan alltid om T och Q.
M har nästan "perfect record" när det gäller reformer som handlar strikt om H och B, homosexuella och bisexuella. Förutom att m ännu tvekar om att arbetsgivare ska bli skyldiga att förebygga diskriminering p.g.a. sexuell läggning.
Och ett problem inom m men även i delar av HBTQ-rörelsen generellt är att bra politik för HB förväxlas med bra politik för HBTQ.
Bengt