Regeringens hantering av diskrimineringslagen är tragisk.

Den borgerliga regeringens hantering av lagen om aktiva åtgärder mot diskriminering börjar närma sig en tragikomisk historia. Regeringen har startat en fjärde (sic!) utredning av reformen.

Det handlar om arbetsgivare och utbildningsansvariga ska vara skyldiga att bedriva förebyggande åtgärder mot alla sju diskrimineringsgrunderna i lagen. Idag är det inom arbetsmarknaden bara ett sådant krav när det gäller kön, etnicitet och religion. Inom utbildning även för sexuell läggning och funktionshinder. Men inom båda sektorerna inget när det gäller könsidentitet och ålder.

Tre tidigare utredningar.

I Diskrimineringskommitténs rapport 2006 var alla riksdagspartiernas representanter (även representanten för Moderaterna) ense om att arbetsgivare bör vara skyldiga att ägna sig åt aktiva åtgärder för alla typerna av diskriminering i lagen. Redan 1 januari 2009 så slogs de olika lagarna mot diskriminering ihop till en gemensam lag, men när det gäller arbetet med aktiva åtgärder ville den borgerliga regeringen först utreda hur effektivt lagarna hittills fungerat.

Utredningen om aktiva åtgärder mot diskriminering lämnade sin rapport 2 februari 2010. Den föreslår att arbetsgivare och utbildningsansvariga ska bli skyldiga att förebygga alla typer av diskriminering i lagen. I ett pressmeddelande våren 2011 framförde Statskontoret bl.a. följande om den, tredje, utredning som lämnades till regeringen.. "Statskontoret har på uppdrag av regeringen undersökt effekterna av bestämmelserna om aktiva åtgärder i diskrimineringslagen (2008:567) och i motsvarande bestämmelser enligt de numera upphävda lagarna mot diskriminering".

Ny utredning ska lämna rapport i höst.

Men regeringen har inte kunnat leverera något förslag. Istället lämnade Alliansen (med stöd av Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna) följande kommentar i riksdagens arbetsmarknadsutskott i december 2012.

I juli 2012 fattade regeringen ett beslut om att tillsätta en utredning (dir. 2012:80) som ska föreslå hur man ska utforma tydliga krav på aktiva åtgärder i diskrimineringslagen (2008:567) som kan bli ett effektivare medel i arbetet med att förebygga diskriminering och uppnå lika rättigheter och möjligheter. Av direktivet framgår att det nu finns ett behov av att förutsättningslöst se över frågor om aktiva åtgärder med syftet att kraven på främjande åtgärder också i praktiken blir ett effektivt medel för att nå lika rättigheter och möjligheter för alla, oavsett diskrimineringsgrund. Det är viktigt att identifiera metoder som sammantagna främjar en utveckling i riktning mot ett samhälle där alla har lika rättigheter och möjligheter. Uppdraget ska redovisas senast den 1 november 2013.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet lämnade en reservation (alternativt förslag) om att arbetsgivare och utbildningsansvariga ska bli skyldiga förebygga alla sju diskrimineringsgrunderna. Det intressanta är dock att även Socialdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna i sak är för reformen. Bara Moderaterna och Sverigedemokraterna tvekar. Och det är m som i regeringen igen och igen blockerat reformens genomförande. Jag mailade Olof Lavesson, HBT-politisk talesperson för m för en månad sedan och för några dagar sedan bekräftade han att Moderaterna ännu tvekar om reformen.

Regeringen bör skaffa konsekvent policy.

Jag är ingen människa på vänsterkanten, jag är liberal. Jag fattar också att det ibland handlar om att göra en avvägning mellan krav på att arbetsgivare ska bekämpa diskriminering och att staten också bör minska detaljkrav på företagare. Arbetet mot diskriminering är dock också viktigt för vårt lands tillväxt i ekonomin, diskriminering kostar ekonomiskt. Men det handlar om politiska bedömningar hur man ska göra de här avvägningarna. Det man kan kräva av ansvariga politiker är att det slutar rangordna olika typer av diskrimineringsgrunder.

Det är nästan så man önskar att regeringen beslutat att föreslå att kravet på förebyggande åtgärder helt skulle tas bort från lagen. För då hade den i alla fall varit konsekvent och haft en tydlig åsikt. Men den borgerliga regeringens vacklande är tragiskt. Och ansvaret hamnar i synnerhet på Moderaterna.