Har tidigare kommenterat här på bloggen att jag inte haft samvete att döda eller allvarligt skada en försvarslös person. Att det inte är något jag skrutit om utan att det var en brist.
I en isralisk film om en påhittad arabisk diktatur är det en man som blir fången. Misstänkt för att vara emot regimen. Presidenten berordrar sin äldste son, i 10-årsåldern, att döda honom och att mannen ska ställa sig på knä. För att lära sig vad det handlar om att ha makt. Mannen kommenterar "snälla, jag har barn." Pojken klarar inte av det. Istället är det hans yngre bror, i 8-årsåldern, som kallas att göra det. Han fixar det. Även om han inte gillar det.
Det där påverkar paradoxalt båda åt olika håll.
Pojken som vägrade blir som vuxen en man som utan problem klipper av en finger hos en fånge med en tång. För att visa sin pappa att han är tuff. Hans bror som dödade mannen blir en människa som argumenterar för försonlighet i diktaturen. Kanske även det en kompensation.
Ingen plan att döda en viss individ.
Själv har jag inget att bevisa. Men jag är nu beredd att döda en försvarslös person. Det har varit en process. Sedan kan jag juridiken, olaga hot. Men det är också sant att jag inte har någon som helst plan att döda eller allvarligt skada en viss individ. Men kan bli i en extrem situation. En principiell attityd. Givetvis inte orsakat av att någon annan har andra värderingar. Jag är liberal.
Det är en befrielse att jag tar det här beslutet. Dock skulle jag inte döda ett försvarslöst barn i någon situation. Den gränsen är jag stolt för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar