Alliansen finns inte längre på riksnivå. Där har m-ordföranden Ulf Kristersson rätt. Det är nu besvikelse inte bara hos m- och kd-politiker utan även hos en del i l och c.
Jag respekterar deras känslor. Själv har jag varit tydlig med att jag helst vill ha en m-kd-regering men om l och c ska samarbeta med s bör man kräva 50 % i förhandlingarna. Nu fick de båda mittenpartierna igenom typ 75 %. L och c har verkligen varit tuffa i förhandlingarna. S och mp har gjort sådana eftergifter att det inte blir lätt för dem internt. Men det är deras problem. I förslaget till överenskommelse finns fler borgerliga reformer än vad som genomfördes 2011-2014 när Sverige hade en borgerlig regering.
Sd isoleras politiskt.
Att låta en socialdemokratisk statsminister administrera borgerlig mitten-politik är jag känslomässigt emot. Och så känner säkert de flesta borgerliga sympatisörer. Jag hade hellre velat Kristersson skulle göra det. Ulf Kristersson har betett sig värdigt i den här processen. Nu isoleras HBTQ-negativa, främlingsnegativa och EU-fientliga Sverigedemokraterna.
Formellt är det inte avgjort men Lööf hade inte gått ut offentligt om hon inte kände sig säker på att en majoritet i sitt parti stödde kompromissen. I Liberalerna kommer det debatteras på söndag men mitt tips är att partiet röstar ja till överrenskommelsen.
Alliansen (2004-2019) har varit unik i svensk historia.
Aldrig har svenska partier samarbetat så nära med varann. När ett av partierna blev kritiserade gick andra in och försvarade dem. Det var något nytt. Det ledde till 8 år av en borgerlig regering, rekord sedan allmän och lika rösträtt infördes. Alliansen har flyttat hela samhällsdebatten åt höger.
Borgerligt samarbete kommer givetvis finnas kvar, det fanns det även förr. Men det blir inte samma sak.
Men det gäller att ha perspektiv. Man höll ihop i 15 år, bara det är en prestation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar