Från presentationen av Down under (2017) av Johan Ehn.
.... 1987. Jim är nitton år och reser ensam till Nya Zeeland, lämnar Stockholm bakom sig för att bli en ny och bättre version av sig själv. Han flyttar in hos sin farbror och faster, skaffar jobb och försöker bygga upp en tillvaro. Men minnena av det kaos han lämnat förföljer honom, och hans konservativa farbror styr sin familj med järnhand. En dag hämtar Jims faster honom efter jobbet och lämnar av honom på ett hostel. De vill inte att han bor hos dem längre, eftersom de har förstått att han är homosexuell. Nu börjar en omtumlande inre och yttre resa, och till slut vågar Jim äntligen se tillbaka på allt som lett honom till andra sidan jorden – down under....
Det här ska tydligen vara en självbiografisk berättelse. Johan Ehn är i min ålder och jag känner igen mycket i hans berättelser om 1970- och 80-talet. Här blandas kapitel om när han var barn och tonåring i Sverige med situationen på Nya Zeeland 1987-1988. Början av boken är något trög, det händer få saker. Det ändras dock senare. Huvudpersonen Jim börjar så småningom besöka gayställen på Nya Zeeland.
Ehn är ingen dålig författare. Det blir - så småningom - ett driv i berättelsen. Jims känslor är ofta centrala. Det är till viss del positivt. Där blir det som mest mänskligt. Men trovärdigheten reduceras något när fokus nästan bara är på problem. Bäst är slutet av boken. Det blir närmast ett rafflande känslomässigt drama där det avslöjas i detalj vad som fick Jim att flytta till Nya Zeeland.
Ehn är ingen dålig författare. Det blir - så småningom - ett driv i berättelsen. Jims känslor är ofta centrala. Det är till viss del positivt. Där blir det som mest mänskligt. Men trovärdigheten reduceras något när fokus nästan bara är på problem. Bäst är slutet av boken. Det blir närmast ett rafflande känslomässigt drama där det avslöjas i detalj vad som fick Jim att flytta till Nya Zeeland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar