Metoo är kanske den viktigaste kampanjen 2017. Ingenting blir någonsin sig likt efter den. Det var en svart kvinna i USA som startade den. Hon visste nog inte vad det skulle resultera i. Förmodligen tillhör jag den femtedel av män i Sverige som är mest engagerade för jämställdhet och emot patriarkala strukturer. Men även jag har blivit förvånad. Visst trodde jag det var illa men inte så vanligt. Efteråt fattar jag dock den främsta orsaken.
Många (heteromän men även andra) har låtsats vara jämställda utåt men haft en annan attityd när de varit ensam med någon de varit sexuellt intresserade av. Många kvinnor (och en del män och transpersoner) har skämts efter att ha blivit trakasserade. Nu ska åtgärder vidtas och det är bra. För en gångs skull finns det en enighet från höger till vänster i Sverige. Det visar att vi är ett av de minst ojämställda länderna. Att reaktionen blivit så stark just i vårt land är faktiskt ett positivt tecken.
Tillsvidareanställning (fast anställning) ändrar maktrelationen:
Men det har också blivit en debatt om unga kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Och där har många (främst från höger) duckat. Visstidsanställningar är ofta en regel för unga. Det är inte sällan en bra anställningsform. Till en början. Jag vet när jag blev anställd hos ett försäljningsföretag. Jag tjänade massor av pengar och var relativt säker på att bli tillsvidareanställd efter 6 månader vilket jag blev. Jag drog in mycket pengar både till mig och företaget. Trots det hade det där en symbolisk betydelse. Det ändrade maktförhållandet.
Jag är förvånad att Alliansen och Sverigedemokraterna inte verkar fattar just det där. Den där känslan att som anställd fritt kunna kritisera sin arbetsgivare utan att oroa sig för om den tillfälliga anställningen ska avslutas. I riksdagen var det en debatt för några veckor sedan om problemet. En borgerlig politiker hävdade "men ni i v tillämpar själva tillfälliga anställningar". Indirekt erkände v:s representant det genom att inte kommentera det.
Kvinnor med otrygga anställningar anmäler mer sällan tafsande chefer.
Men så enkelt är det faktiskt inte. Vänsterpartiet må ibland vara hycklande i debatten. Men det betyder inte att det är oproblematiskt att en arbetsgivare kan stapla tillfälliga anställningar på varann. Det kanske måste regleras mer för att nå bättre jämställdhet. Även om det gynnar tillväxten och oss alla om det finns en viss flexibilitet. Det där är en typisk målkonflikt där olika värden står emot varann. Sedan finns LO (med koppling till s tyvärr, de borde vara partipolitiskt oberoende) som ibland är absurt mansdominerade.
Jag brukar inte kommentera traditionella höger-vänster-debatter. Men den politiker som inte fattar att det finns en koppling mellan otrygga anställningar och viljan att anmäla tafsande chefer har nog inte lärt sig mycket. Organisationerna Statens arbetsgivarverk, Sveriges kommuner och landsting och Svenska näringslivet bör än tydligare kommunicera ut om vikten av jämställdhet och stopp för sexuella trakasserier. Det kvittar om det är chefer, kolleger, kunder, män, kvinnor eller transpersoner som är förövarna. Och att faktiskt inte missbruka den förvisso berättigade möjligheten till visstidsanställningar.
Alternativet är att vi måste införa nya lagar. För mig som liberal är förbud och nya regleringar de sista medlen att ta till om inget annat fungerar men då får faktiskt svenska arbetsgivare också visa sitt ansvar.
Uppdatering 1.
Socialdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet gjorde upp om Lagen om anställningsskydd (LAS) och Medbestämmandelagen (MBL) i mitten av 1970-talet.
Det var då som svensk politik generellt var längst åt vänster. Vpk (idag v) ville gå ännu längre. Moderaterna var inte emot alla delar av s-regeringens lagförslag. Partiet erkände att det fanns en viss befogenhet för ökat skydd för anställda, i synnerhet för de som inte var medlemmar i någon fackförening. Men Moderaterna ville principiellt behålla den gamla principen om att "arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet". Även att det till sist måste vara arbetsgivaren som fritt beslutar om vilka som ska avskedas efter eventuella förhandlingar med facket. M har dock svängt där senare och i de flesta delar accepterat lagarna.
Enligt dåvarande Lagen om anställningsskydd blev alla automatiskt tillsvidareanställda (fast anställda). Men snart konstaterade fp (idag l) och c att det kunde få orimliga konsekvenser (att det blev svårt att avskeda någon som visade sig tydligt olämplig för jobbet) och en senare borgerlig regering införde möjligheten till provanställningar i sex månader. Socialdemokraterna var emot men accepterade förändringen när de åter blev regeringsparti på 1980-talet. Med rätta. Det måste finnas en flexibilitet. Utan det får företag det svårare vilket försämrar tillväxten.
Men tillsvidareanställningar och medbestämmandelagen ökar tryggheten för anställda att kritisera missförhållanden och bl.a. sexuella trakasserier utan risk för repressalier. Lagar om diskriminering har ytterligare förbättrat det skyddet. Det finns givetvis inget facit hur vi hittar rätt balans. Det avgörs främst av våra politiska värderingar generellt. Men alla borde erkänna att det finns en målkonflikt där.
Uppdatering 2.
De flesta företagare är seriösa.
Jag vill förtydliga att min kritik inte riktar sig emot majoriteten av Sveriges företagare. Många tar ett socialt ansvar bortom lönsamheten. I synnerhet på landsbygden. Och som någon direktör kommenterade på 1980-talet "Den tråkigaste delen av mitt jobb är att meddela att folk måste varslas men när företaget går dåligt och vi har fattat ett beslut gör jag det så snabbt som möjligt. Det är att visa respekt för de anställda, att de inte ska behöva förtvivla mellan hopp och oro flera veckor."
Som liberal värnar jag marknadsekonomi och företagande. Men alla är tyvärr inte seriösa. Det finns de som avskedar även kompetenta personer för att hindra att de ska bli fast anställda. Och istället anställer någon ny för en visstidsanställning. De flesta i den gruppen gör det för att behålla mer makt och inte för att sexuellt trakassera. Men den arbetsgivare som vill tafsa på anställda har det lättast om få är fast anställda.
.
Många (heteromän men även andra) har låtsats vara jämställda utåt men haft en annan attityd när de varit ensam med någon de varit sexuellt intresserade av. Många kvinnor (och en del män och transpersoner) har skämts efter att ha blivit trakasserade. Nu ska åtgärder vidtas och det är bra. För en gångs skull finns det en enighet från höger till vänster i Sverige. Det visar att vi är ett av de minst ojämställda länderna. Att reaktionen blivit så stark just i vårt land är faktiskt ett positivt tecken.
Tillsvidareanställning (fast anställning) ändrar maktrelationen:
Men det har också blivit en debatt om unga kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Och där har många (främst från höger) duckat. Visstidsanställningar är ofta en regel för unga. Det är inte sällan en bra anställningsform. Till en början. Jag vet när jag blev anställd hos ett försäljningsföretag. Jag tjänade massor av pengar och var relativt säker på att bli tillsvidareanställd efter 6 månader vilket jag blev. Jag drog in mycket pengar både till mig och företaget. Trots det hade det där en symbolisk betydelse. Det ändrade maktförhållandet.
Jag är förvånad att Alliansen och Sverigedemokraterna inte verkar fattar just det där. Den där känslan att som anställd fritt kunna kritisera sin arbetsgivare utan att oroa sig för om den tillfälliga anställningen ska avslutas. I riksdagen var det en debatt för några veckor sedan om problemet. En borgerlig politiker hävdade "men ni i v tillämpar själva tillfälliga anställningar". Indirekt erkände v:s representant det genom att inte kommentera det.
Kvinnor med otrygga anställningar anmäler mer sällan tafsande chefer.
Men så enkelt är det faktiskt inte. Vänsterpartiet må ibland vara hycklande i debatten. Men det betyder inte att det är oproblematiskt att en arbetsgivare kan stapla tillfälliga anställningar på varann. Det kanske måste regleras mer för att nå bättre jämställdhet. Även om det gynnar tillväxten och oss alla om det finns en viss flexibilitet. Det där är en typisk målkonflikt där olika värden står emot varann. Sedan finns LO (med koppling till s tyvärr, de borde vara partipolitiskt oberoende) som ibland är absurt mansdominerade.
Jag brukar inte kommentera traditionella höger-vänster-debatter. Men den politiker som inte fattar att det finns en koppling mellan otrygga anställningar och viljan att anmäla tafsande chefer har nog inte lärt sig mycket. Organisationerna Statens arbetsgivarverk, Sveriges kommuner och landsting och Svenska näringslivet bör än tydligare kommunicera ut om vikten av jämställdhet och stopp för sexuella trakasserier. Det kvittar om det är chefer, kolleger, kunder, män, kvinnor eller transpersoner som är förövarna. Och att faktiskt inte missbruka den förvisso berättigade möjligheten till visstidsanställningar.
Alternativet är att vi måste införa nya lagar. För mig som liberal är förbud och nya regleringar de sista medlen att ta till om inget annat fungerar men då får faktiskt svenska arbetsgivare också visa sitt ansvar.
Uppdatering 1.
Socialdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet gjorde upp om Lagen om anställningsskydd (LAS) och Medbestämmandelagen (MBL) i mitten av 1970-talet.
Det var då som svensk politik generellt var längst åt vänster. Vpk (idag v) ville gå ännu längre. Moderaterna var inte emot alla delar av s-regeringens lagförslag. Partiet erkände att det fanns en viss befogenhet för ökat skydd för anställda, i synnerhet för de som inte var medlemmar i någon fackförening. Men Moderaterna ville principiellt behålla den gamla principen om att "arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet". Även att det till sist måste vara arbetsgivaren som fritt beslutar om vilka som ska avskedas efter eventuella förhandlingar med facket. M har dock svängt där senare och i de flesta delar accepterat lagarna.
Enligt dåvarande Lagen om anställningsskydd blev alla automatiskt tillsvidareanställda (fast anställda). Men snart konstaterade fp (idag l) och c att det kunde få orimliga konsekvenser (att det blev svårt att avskeda någon som visade sig tydligt olämplig för jobbet) och en senare borgerlig regering införde möjligheten till provanställningar i sex månader. Socialdemokraterna var emot men accepterade förändringen när de åter blev regeringsparti på 1980-talet. Med rätta. Det måste finnas en flexibilitet. Utan det får företag det svårare vilket försämrar tillväxten.
Men tillsvidareanställningar och medbestämmandelagen ökar tryggheten för anställda att kritisera missförhållanden och bl.a. sexuella trakasserier utan risk för repressalier. Lagar om diskriminering har ytterligare förbättrat det skyddet. Det finns givetvis inget facit hur vi hittar rätt balans. Det avgörs främst av våra politiska värderingar generellt. Men alla borde erkänna att det finns en målkonflikt där.
Uppdatering 2.
De flesta företagare är seriösa.
Jag vill förtydliga att min kritik inte riktar sig emot majoriteten av Sveriges företagare. Många tar ett socialt ansvar bortom lönsamheten. I synnerhet på landsbygden. Och som någon direktör kommenterade på 1980-talet "Den tråkigaste delen av mitt jobb är att meddela att folk måste varslas men när företaget går dåligt och vi har fattat ett beslut gör jag det så snabbt som möjligt. Det är att visa respekt för de anställda, att de inte ska behöva förtvivla mellan hopp och oro flera veckor."
Som liberal värnar jag marknadsekonomi och företagande. Men alla är tyvärr inte seriösa. Det finns de som avskedar även kompetenta personer för att hindra att de ska bli fast anställda. Och istället anställer någon ny för en visstidsanställning. De flesta i den gruppen gör det för att behålla mer makt och inte för att sexuellt trakassera. Men den arbetsgivare som vill tafsa på anställda har det lättast om få är fast anställda.
.
