Vi i svenska HBTQ-rörelsen måste göra upp om den transfobi som ännu finns i den.
I förra bloggposten kommenterade jag den nya föreningen Transförsvaret. Jag besökte för första gången ett gay-ställe 1990 i Lund där jag då var student. Gick förbi stället många gånger innan jag tog mod till mig och besökte dess café. På 1990-talet använde jag på gay-discon (som det hette då) i Malmö själv föraktfulla kommentarer som "du är bara en fjolla" om någon icke-maskulin man kommenterat något elakt eller negativt. I princip räckte det som att avvisa någon då.
Partnerskapslagen var det enande projektet i gay-rörelsen på 1990-talet.
Det hade jag givetvis aldrig gjort idag (utan bara förklarat varför det var fel att bete sig elakt eller negativt) men då fanns det ingen debatt i gayrörelsen om det, den "progressiva" rörelse jag var en del av. Jag tror massor av cis-bögar på 1990-talet betedde sig just så. Vi hade ingen kunskap om transpersoner precis som heterosexuella inte hade kunskap om homosexuella på 1970-talet. Vi homosexuella och bisexuella män kämpade med att själva bli respekterade i samhället. Visst förtjänade vi att ingå partnerskap (som infördes 1995). Nästan som olikkönade par.
Idag framstår partnerskapslagen som en udda kompromiss men då var den ofantligt viktig. Vi i homorörelsen (som det hette då) kunde bråka internt om allt annat på 1990-talet. Om samkönade par verkligen borde få adoptera i ett relativt homonegativt samhälle, om RFSL var vänstervridet, om Moderaternas svek inom gay-politiken var ett tecken på fientlighet eller ointresse, om gayställena spelade för mycket av den senaste trendiga musiken etc. Men en sak var vi alla rörande ense om - partnerskapslagen var mycket bra. Det var det enande projektet. Även vissa homoaktivister långt ut på vänsterkanten som egentligen tyckte statssanktionerade relationer som äktenskap och partnerskap var förlegat höll något motvilligt med- lagen var bra.
Vi manliga bögar var i alla fall inte som fjollorna.
Många av oss ville slippa bli ihopkopplade med en ännu mer stigmatiserad grupp, androgyna personer. Så resonerade vi givetvis inte explicit då men i efterhand konstaterar jag att det var så. "Fjollorna" var ännu mindre respekterade än oss som var manliga bögar. Vi hade en grupp att peka på - "vi är i alla fall inte som de är". Det är givetvis inte någon ursäkt, men en förklaring. För närmare 15 år sedan blev det för mig en aha-upplevelse för mig att transpersoner är än mer förtryckta än vi som är homosexuella. Och resten är historia om hur jag blev aktivist för transpersoners rättigheter.
I förra bloggposten kommenterade jag den nya föreningen Transförsvaret. Jag besökte för första gången ett gay-ställe 1990 i Lund där jag då var student. Gick förbi stället många gånger innan jag tog mod till mig och besökte dess café. På 1990-talet använde jag på gay-discon (som det hette då) i Malmö själv föraktfulla kommentarer som "du är bara en fjolla" om någon icke-maskulin man kommenterat något elakt eller negativt. I princip räckte det som att avvisa någon då.
Partnerskapslagen var det enande projektet i gay-rörelsen på 1990-talet.
Det hade jag givetvis aldrig gjort idag (utan bara förklarat varför det var fel att bete sig elakt eller negativt) men då fanns det ingen debatt i gayrörelsen om det, den "progressiva" rörelse jag var en del av. Jag tror massor av cis-bögar på 1990-talet betedde sig just så. Vi hade ingen kunskap om transpersoner precis som heterosexuella inte hade kunskap om homosexuella på 1970-talet. Vi homosexuella och bisexuella män kämpade med att själva bli respekterade i samhället. Visst förtjänade vi att ingå partnerskap (som infördes 1995). Nästan som olikkönade par.
Idag framstår partnerskapslagen som en udda kompromiss men då var den ofantligt viktig. Vi i homorörelsen (som det hette då) kunde bråka internt om allt annat på 1990-talet. Om samkönade par verkligen borde få adoptera i ett relativt homonegativt samhälle, om RFSL var vänstervridet, om Moderaternas svek inom gay-politiken var ett tecken på fientlighet eller ointresse, om gayställena spelade för mycket av den senaste trendiga musiken etc. Men en sak var vi alla rörande ense om - partnerskapslagen var mycket bra. Det var det enande projektet. Även vissa homoaktivister långt ut på vänsterkanten som egentligen tyckte statssanktionerade relationer som äktenskap och partnerskap var förlegat höll något motvilligt med- lagen var bra.
Vi manliga bögar var i alla fall inte som fjollorna.
Många av oss ville slippa bli ihopkopplade med en ännu mer stigmatiserad grupp, androgyna personer. Så resonerade vi givetvis inte explicit då men i efterhand konstaterar jag att det var så. "Fjollorna" var ännu mindre respekterade än oss som var manliga bögar. Vi hade en grupp att peka på - "vi är i alla fall inte som de är". Det är givetvis inte någon ursäkt, men en förklaring. För närmare 15 år sedan blev det för mig en aha-upplevelse för mig att transpersoner är än mer förtryckta än vi som är homosexuella. Och resten är historia om hur jag blev aktivist för transpersoners rättigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar