Tyvärr var det nog jag som drog in Kent Ekeroth (sd) i politiken.

Vissa saker blir möjliga att avslöja först långt efteråt. Som att det nog var jag som 2005 drog in Kent Ekeroth (bilden) i politiken. Kanske den sverigedemokratiske riksdagsledamot som är mest kontroversiell idag - med viss rätt. Har jag likt Frankenstein bidragit till att skapa ett monster?

Jag bekymrar mig egentligen föga om det eftersom jag är säker på att Ekeroth förr eller senare hade blivit en ledande sd-politiker. Hans ihärdighet var tydlig redan den där sommardagen i Malmö 2005. Och jag är för övrigt tveksam om han ska kallas "monster", han är nog mer komplicerad än så.

Men låt oss börja från början. Jag var då ledande politiker i Folkpartiet (idag Liberalerna) i Malmö, sedan 2007 är jag inte medlem i något parti. Representerade fp efter en inbjudan från judiska församlingen i Malmö (övriga partier hade nonchalerat inbjudan). Bredvid mig i panelen fanns en medelålders judisk man som stridit militärt för Israel men också var delvis kritisk emot Israel-regeringens konfrontationspolitik. De 15-20 personer i publiken, däribland en konservativ kristen präst, var mer pro-Israel än vad vi var.  Och så fanns där en ung man i 25-årsåldern.

Ekeroth var fixerad vid att stoppa invandring.

Senare fick jag veta att han heter Kent Ekeroth. Han var vältalig emot alla fel som arab-palestinier-sidan gjort. Han hade en ovanlig ihärdighet som fick mig att att konstatera att han kanske borde bli politiker. Och han var faktiskt ganska söt. Är man politiker så avgör sådant sällan hur man hanterar en situation - vi måste agera professionellt. Och det gjorde jag nästan alltid. Det är jag stolt över. Men vi som var eller är politiker är som andra människor (och det gäller oavsett sexuell läggning, jag lovar). Ett vackert ansikte blir en del av vågskålen trots det inte borde vara det när det gäller att värva någon till sitt parti. Kent Ekeroth var förvisso så Israel-vänlig att jag närmast kände mig som aktivist för palestinier. Vi var ense om att tydliga krav bör ställas för att nya invandrare ska få bli medborgare i Sverige. Något jag är helt för ännu idag.

Men så var det attityden till invandrare generellt. Jag försökte som den fp-politiker jag var förklara att invandrare inte är ett problem i sig - bara om de om inte respekterar västerländsk demokrati och det är därför vissa krav bör skärpas. Men Ekeroth var närmast fixerad vid just invandringen. "De måste stoppas komma hit överhuvudtaget". "Varför det?" var min kommentar. "För att de inte passar in här". Jag försökte påtala att man inte kan dra alla invandrare över en kam men varje debatt slutade i princip med att Ekeroth ville stänga gränserna. Permanent.

Ekeroth är inte fascist men förmodligen rasist.

Och då blev hans unga vackra ansikte inte riktigt lika vackert. Efter några dagar accepterade jag att han har en annan vision. Som verkligen inte är liberal. Jag framförde till honom "du kanske ska söka dig till ett annat parti om din främsta ambition är att stänga Sveriges gränser". Och det har han sedan gjort.

Är Kent Ekeroth det monster han ibland framställs som i delar av media? Det blir närmast omöjligt för mig att kommentera eftersom jag bara träffade honom 2005. Men han hade absolut inga tendenser till nazism (tvärtom eftersom han har judiskt ursprung) eller fascism eller att avskaffa den parlamentariska demokratin i väst. Däremot var han tydligt främlingsfientlig och var närmast rasistiskt besatt av hat emot folk med arabiskt ursprung. Jag konfronterade honom med att han förvisso hade rätt att många ultra-konservativa araber sökt asyl här men att han rimligen borde fatta att det även finns araber som är för mänskliga rättigheter, som flyr hit just för tilltron till västerländsk demokrati.  Men han ville inte erkänna det, araber var ett hot.

Efter Sverigedemokraternas "Putin-skandaler" (där Ekeroth själv varit nära) och "anti-jude-skandaler" tidigare i höst ställs det på sin spets. 

Han är (som jag bedömer det även idag precis som jag gjorde relativt snabbt 2005) en extremist. Och förmodligen rasist. Om än inte en fascist.


Uppdatering 1.

Att judiska församlingen i Malmö har en organiserad koppling till sd är en myt.

Eftersom f.d. kommunstyrelseordföranden i Malmö, Ilmar Reepalu (s), gjort flera kommentarer som kan tolkas som anti-semitiska vill jag förtydliga följande. Hans anklagelse om kopplingar mellan judiska församlingen i Malmö och sd är absurda. Tvärtom har judiska församlingen ibland varit allt för tysta att offentligt förklara att det främst är unga muslimer (inte alla men vissa) som främst trakasserar judar i Malmö. Församlingen har varit tysta med motiveringen att de inte vill peka ut en annan minoritetsgrupp. Och det argumentet håller - till en viss gräns. Men etniska svenskar i Malmö är inte mer anti-judiska än etniska svenskar i Stockholm eller Göteborg. De som trakasserar judar i Malmö är oftast islamister.

Judiska församlingen i Malmö har tidigare varit mer konservativ än i de två andra storstäderna när det gäller samkönade relationer. Men för flera år sedan fick den homovänliga falangen inom församlingen majoritet och de viger nu samkönade par.


Uppdatering 2.

Skönhet och värderingar.

Idag skulle jag aldrig beteckna Ekeroth som vacker. Det handlar inte främst om att han är drygt 10 år äldre. Utan hans värderingar. Visst är det fascinerande att folk som delar de värderingar man själv har eller gör något fint för sina medmänniskor blir lite extra vackra. Även om vi inte skulle vilja ha sex med dem. 

HBTQ-kultur. Nemesis - Martin Ekman.

Från presentationen av Nemesis (2015) av Martin Ekman.

1979. Två unga pojkar hittar ett svårt sargat lik i en båt på Svartån. Polisen är förbryllad men lyckas trots intensivt arbete inte lösa mordet, något som tar mycket hårt på Håkan Steen, en av de främsta utredarna på fallet. 2004. Mårten Steen, nyss hemflyttad från Stockholm till staden där han vuxit upp, blir chef för roteln för grova brott i Örebro, ett jobb han tar över efter sin far. Mårten kastas nästan genast in i jakten på en mördare som inte bara verkar ha kopierat ett tjugofem år gammalt mord, men som också verkar ha någon annan agenda och fler människor är sannolikt i allvarlig fara. Men det Mårten och hans kollegor har svårt att hitta, liksom poliserna hade 1979, är ett motiv. För att hitta det, förstå sammanhanget och förhindra fler mord, måste Mårten och hans närmaste kollega, Anna-Lena Hallberg, dyka djupt i mördarens mörka sinne. Och djupt i den svenska historien,

Det här är något så ovanligt som en svensk kriminalroman där polisen som är främst ansvarig att hitta en mördare är bög. Men dessbättre blir det inte en viktig del av boken, han bara råkar vara intresserad av andra män och inte kvinnor. Martin Ekman har tidigare själv jobbat som polis men är nu anställd i Svenska kyrkan. Och visst blir det tydligt att hans tidigare yrke påverkat honom.

Granskar man boken litterärt är den medioker. Närmast som rapporter om vad som hänt. Inte dåligt, inte något mästerverk men acceptabelt. Ekman är däremot bra när det gäller att få en berättelse intressant. Trots att det här är hans debutroman (efter att ha gett ut några noveller) har han lärt sig att dramatisera händelser. Örebrotrakten,  som annars inte brukar vara i centrum för deckare, skildras. Och spåren i det här mysteriet kommer till slut att nå fram till både Engelbrekt Engelbrektsson (legend från 1400-talet) och f.d. statsministern Olof Palme.

Den här boken är spännande.

Ideellt.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss. .....

När jag som 18-åring beslutade att bli medlem i Folkpartiet 1984 var en del av det som lockade mig att partiet hävdade "det ideella engagemanget är omistligt". Det som idag ibland kallas "den tredje sektorn". Socialdemokraterna och Vpk (idag v) hade närmast attityden att det offentliga så småningom skulle bedriva en så bra verksamhet att de ideella föreningarna inte behövdes. Moderaterna drev sina nyliberala teorier på 1980-talet att om bara marknaden släpptes friare och skatterna sänktes radikalt skulle det mesta fixa sig - "välgörenhet" vore möjligen ett komplement. Nu fanns det förvisso andra partier som också erkände den ideella sektorns betydelse, Centerpartiet, Kristdemokraterna (som då var ett reaktionärt homofientligt parti) och Miljöpartiet.

Den ideella sektorn gör det stat och marknad inte klarar.

2007 lämnade jag fp (idag l) och är sedan dess inte medlem i något parti. Däremot ännu med i Amnesty international som tillhör just "den tredje sektorn" och är engagerad för bl.a. HBTQ-rättigheter. Bara några kvarter bort från min bostad i Malmö city finns Stadsmissionens verksamhet för människor som socialt och ekonomiskt har det tufft. Idag har den ideella sektorn fått viss upprättelse. Det handlar delvis om att det offentliga i sina ekonomiska prioriteringar tvingats erkänna att andra aktörer är viktiga och har kompetens som det offentliga ibland saknar. Både vänstern (s och v) och högern (m) erkänner idag att den ideella sektorn är viktig. Den sektor som varken drivs av det offentliga eller marknaden.

Men egentligen är det fundamentalt. Marknaden är bra på mycket - men bara om det är lönsamt. Det offentliga klarar av mycket - men solidaritet kan inte reduceras till kontorstid.

Den ideella sektorn - bortom stat och marknad - är omistlig. Idag precis som 1984.

HBTQ-kultur. Livets outgrundliga mysterier - Benjamin Alire Sáenz.

Från presentationen av Livets outgrundliga mysterier (2015) av Benjamin Alire Sáenz.

Aristotle Mendoza är femton år och arg på världen, livet, allt och alla – inklusive sig själv. Hans bror sitter i fängelse, hans pappa är traumatiserad av kriget och han har inga vänner. En het sommardag träffar han Dante vid den lokala poolen. Dante som läser dikter, målar, gråter, har intellektuella föräldrar och älskar att gå barfota. Deras vänskap är osannolik men omedelbar och tillsammans utforskar de livets outgrundliga mysterier – hur man ska lära sig att acceptera sin familj som den är, vad det innebär att växa upp, varför man känner som man gör och, framför allt, hur man ska veta vem man egentligen älskar.

Det här handlar om två tonårskillar på 1980-talet. Båda har mexikanskt ursprung och tillhör de i USA som kallas "latinos". Gruppen som generellt är väletablerad i landet har i kampanjer inför årets presidentval hamnat i fokus eftersom det finns många från Mexico som vistas illegalt där. Den första hälften av boken ger inga indikationer om något HBTQ-tema. Senare blir det desto mer.

Sexualitet och etnicitet.

Språket är vardagligt och från en tonårskilles perspektiv. Alire Sáenz har en förmåga att få fram både humor och känsla om sexualitet, etnicitet och hur en pojke blir man. Det är bra litterärt. Det som brister i boken är trovärdigheten. I synnerhet slutet av den.

Men den är ibland obarmhärtig inför resonemanget om vad det är att vara människa. Det är i det svåra den blir som bäst. Om hur vi alla ibland måste försöka hitta en balans mellan ärlighet och kompromisser.

HBTQ-kultur. Kärlek på öppet hav - Samantha Olofsdotter.

Från presentationen av Kärlek på öppet hav (2016) av Samantha Olofsdotter.

Hennes tankar kretsade kring känslor hon å ena sidan längtat efter, å andra sidan övermannats av. Det skulle inte ske så här. Det skulle ha skett på ett helt annat sätt, med en helt annan kvinna och på en helt annan plats. Ändå glödde hennes kropp redan av tanken på Petras blick, händer och sökande mun. Året är 1849. Hertiginnan Henrietta av Krusenlund reser iväg för att besöka sin barndomsvän och ungdomskärlek grevinnan Florine. De har inte setts på tio år men minnena av Florines hungriga läppar lever kvar inom Henrietta. När trotjänarinnan Hulda blir kvar på land behöver Henrietta någon som kan hjälpa henne med de vardagliga bestyren. På båten träffar hon den nya skepparpojken Petter som åtar sig att stå hertiginnan till tjänst. Henrietta förstår snabbt att under den illasittande och slitna skjortan bultar ett kvinnohjärta. Petra, som Petter egentligen heter, vill vara fri inte fången i könsrollernas hårda bojor. En stark åtrå väcks mellan de två kvinnorna och på havets böljande vågor börjar en förbjuden kärlek spira. Samtidigt finns drömmen om Florine kvar. Vad vill grevinnan egentligen? Var det bara några passionerade år eller finns det en framtid för dem? Henrietta slits mellan sina känslor. Under den hårt åtsnörda korsetten finns längtan efter en kärlek som kan krossa alla konventioner och göra henne fri. Frågan är bara vem hon ska välja?

Normbrytande i dubbel betydelse.

Harlequin är ett bokförlag som främst är känt för "romantiska" romaner. Genren kan närmast jämföras med gammaldags schlager inom musiken. Populär bland en del, ogillad av andra och något som sällan hyllas av kulturrecensenter. Det här är första Harlequin-boken med en svensk författare. Tydligen är Samantha Olofsdotter en pseudonym för någon som är känd inom svensk litteratur.

Jag vill förtydliga att det här verkligen inte är min favorit-genre inom litteraturen. Ibland blir det bara fånigt när personerna i boken desperat längtar efter kärlek. Men att det handlar om två kvinnor (varav en förklädd som man) gör att det blir normbrytande i dubbel betydelse. Litterärt är det här också relativt bra. Pseudonymen Olofsdotter lyckas ibland förmedla känsla till banala detaljer.

Även om helhetsbedömningen inte blir annat än något bättre än medioker är det onekligen intressant att även samkönade relationer finns i genren. Något som vore omöjligt förr.

HBTQ-kultur. Stulna blickar.

Från presentationen av filmen Stulna blickar (2016) av regissören Lorenzo Vigas.

Medelåldersmannen Armandos ensamhet och längtan efter närhet driver honom till Caracas kaotiska slum. Där finns liv, och där finns unge Elder. Från motsatta världar - välbärgade Armando äger ett företag som skapar tandproteser, medan Elder knappt ens är myndig med ändå ledare för ett kriminellt gäng - möts de två i vad som växer till en ömsesidig kärlek. Men mellan de två står förutom en djup samhällsklyfta även spöken från Armandos förflutna som döljer sig i ensamheten.

Det här är inte någon feel-good-film. Ingen av karaktärerna är egentligen sympatisk. Men filmen från Venezuela är verkligen inte ointressant. När Armando (spelad av Alfredo Castro) möter Elder (Luis Silva) blir det direkt en konflikt. Relativt välbeställde Armando vill att unga fattiga killar ska klä av sig mot att de får pengar. Inte för att han vill röra dem - utan för att tillfredsställa sig själv. Elder slår Armando och tar hans pengar. Men trots det behåller de senare kontakten. Det är som att de motvilligt dras till varann.

Sedlar kan tolkas som symboliska.

Silva spelar väl den råbarkade ynglingen som successivt blir "civiliserad". Castros dystre och oftast tigande medelålders man är däremot för stereotyp om man ska betrakta det här som att handla om ett drama i verkligheten. Men svängarna i filmen är så udda att den nog inte har den ambitionen. Medelklassen i sina lägenheter i huvudstaden Caracas skulle kunna vara som hämtad från Västeuropa. Men några kvarter bort finns slumkvarteren. Fattigdomen. Och kriminaliteten. Latinamerika har de största inkomstklyftorna i världen - även i Venezuela efter många år av auktoritärt vänsterstyre men där det nu förs en politisk maktkamp. När Armando plockar fram sedlar och använder dem för att få unga killar att posera kan det tolkas som något symboliskt.

Men den här filmen är inte främst politisk. Den visar att maktrelationer kan vara komplicerade. Elder utnyttjar för egen ekonomisk vinnings skull att Armando egentligen söker en ung kille att "ta hand om". Socialt - inte sexuellt. När de så småningom har sex med varann är det Elder som vill det - Armando är negativ. Ett centralt tema är fäder och söner. I synnerhet som Armando själv har en dålig relation till sin pappa. Ett mord genomförs i filmen - något som får dramatiska följder senare.

Inget tydligt budskap.

Tekniskt är filmen synnerligen bra. Kameravinklingarna förmedlar vad som händer även om ingen kommenterar något. Att filmen ibland saknar dramatik och Armandos tystnad i vissa scener blir dock så småningom negativt. Det här är inget att rekommendera för den som söker efter att kolla något med "tydligt budskap". Stulna blickar är udda men så konstnärligt intressant att den är något bättre än medioker.

Trailer (Youtube)

HBTQ-kultur. Stand.

Från presentationen av filmen Stand (2014), regisserad av Jonathan Taïeb.

After taking a wrong turn in their car, a young gay Russian couple witnesses what they believe is a vicious gay bashing. The slow-burning film is highly topical, given the intense worldwide outrage over Russia’s mistreatment of gays and the country’s 2013 federal law prohibiting homosexual “propaganda.” Anton and Vlad make a handsome pair, sharing a loving and natural chemistry in the comfortable privacy of their Moscow apartment. For Anton, the burden of what they may have witnessed outweighs Vlad’s fear of probing too deeply into the incident. Anton talks his skeptical lover into launching their own amateur investigation into the hate crime. Their risky search for the truth has unexpected and grim consequences.

Den franske regissören Jonathan Taïeb fick inspiration till den här filmen efter att Ryssland för några år sedan införde en lag emot "homosexuell propaganda". Hatbrotten emot HBTQ-personer hade ökat dramatiskt i landet efter det. Att främst göra en film med ett politiskt syfte är vanskligt - ofta är det på den konstnärliga kvaliténs bekostnad. Även om dokumentärer givetvis är berättigade. Dessbättre är den ryska HBTQ-fientliga politiken inte i fokus i den här filmen. Istället handlar den främst om ett bögpar i Moskva och hur de tvingas hantera homofientliga stämningar. Temat var så känsligt i Östeuropa att regissören valde att filma i Ukraina utan att meddela myndigheterna där officiellt.

Ensamma i sin kamp att få fast mördarna.

Huvudpersonerna är Anton (spelad av Renat Shuteev) och Vlad (Andrey Kurganov). Skådisarna har ett fint samspel och är trovärdiga som ett par som ibland är oense men älskar varann. Efter att ha bevittnat ett hatbrott och fått reda på att personen avlidit förändras saker. Att bara kontakta polisen räcker inte - de bryr sig inte om hatbrott. Antons skuldkänslor gör att att han närmast blir fixerad vid att försöka få tag på de ansvariga. Pojkvännen Vlad dras motvilligt med.

Anton försöker via gaysiter på internet bli ett lockbete och och möta de som misshandlade en person till döds för att avslöja dem. I Ryssland försöker en del hatare få kontakt med folk via sådana siter genom att låtsas vara homo. Hade den här filmen utspelats i USA eller Västeuropa skulle storyn lätt blivit banal. Men i Ryssland är de ensamma i sin kamp för att få fast mördarna. Det här är en lågbudgetfilm. Ingen thriller i dess konventionella betydelse. Men trots det är den relativt bra. Fransk filosofi blandas med ryskt vemod.

Det handlar om stämningen som närmast är "film noir" och antyder att Anton - trots sitt mod - har gjort ett ödesdigert beslut. Som kan få fruktansvärda konsekvenser.

Trailer (Youtube)

Det här är riksdagens HBT-vänliga partier oense om.

När jag ger partier poäng för HBT-vänlighet tar jag med ett urval av principiellt viktiga reformer. I en tidigare bloggpost meddelade jag att m hunnit ikapp s och c. Jag passade på att även granska en del HBT-reformer som jag inte ger partierna poäng för samt vissa queer-reformer. Noterade plus och minus för s, m och c. Och det blev samma resultat - även om de tre partierna är oense om några reformer.

Vi kan konstatera att det idag finns fyra kategorier av partier.

1. Mycket HBT-vänliga, mp, v, l, fi och pp.
2. HBT-vänliga, s, m och c.
3. Varken HBT-vänligt eller HBT-negativt, kd
4. HBT-negativt, sd.

Låt oss då granska vad de 8 HBT-vänliga partierna är oense om när det gäller de reformer jag ger dem poäng för.

Inför könsneutrala personnummer.

S, m, c och l tvekar.

Inför möjligheten att tillhöra ett tredje juridiskt kön.

C är emot, s och m tvekar.

Förbjud i regeringsformen diskriminering p.g.a. könsidentitet.

S och m tvekar.

Att 8 av Sveriges 10 största partier bara är oense om tre principiellt viktiga nya HBT-reformer visar en positiv utveckling. Men också att s, m, c och l har en hemläxa att göra när det gäller transrättigheter.


Uppdatering 1.

Socialdemokraterna har kongress 8-12 april 2017 i Göteborg. Sista dag för att lämna motioner är 8 november. S har dock ett system där varje motion först måste behandlas lokalt i partiet. Mötet kan besluta att yrka bifall, yrka avslag men tillåta att motionen sänds till kongressen från motionärerna men det kan också inte tillåta det och då behandlas den inte på s-kongressen. Det är för sent för s-medlemmar att skicka motioner men förhoppningsvis är det HBTQ-vänliga politiker i partier som är engagerade för att s ska bli för de tre transreformerna.

C och m svänger delvis om vårdnadsbidrag och kvoterad föräldraförsäkring.

Det här är tredje och sista delen av min granskning av motionerna från allmänna motionstiden i riksdagen. Här fokuserar jag på jämställdhet, vårdnadsbidrag och föräldraförsäkringen.

Först vill jag förtydliga att som liberal är det här inte enkelt. Att vara för vårdnadsbidrag och emot öronmärkta månader - "pappamånader" - i föräldraförsäkringen är i någon betydelse den ultimata valfriheten om vi ska ha skattebetalda system till småbarnsföräldrar. Jag har ibland blivit anklagad för att inte vara riktig liberal. Det eftersom jag tagit ställning för att Sverige idag har tre öronmärkta månader i föräldraförsäkringen. Och att jag har som mål att 4 månader ska reserveras för vardera vårdnadshavaren (så länge det bara är tillåtet med två vårdnadshavare) medan övriga månader ska kunna överlåtas även till individer utanför paret.

Men vad är den "riktiga" liberalen? Kanske vissa hänvisar till den "ursprungliga" liberalismen på 1800-talet. Det som vi idag skulle kalla nyliberalism. Hade någon då föreslagit att staten först ska beskatta alla medborgare för att sedan skänka bort massor av pengar till familjer bara för att de råkat få barn hade de flesta liberaler på 1800-talet blivit förfärade. "Vill modern vara hemma med sina barn får fadern garantera försörjningen, andras inkomster ska inte tvångsbeskattas för sådant."

Staten ska rimligen inte fördela skattepengar för att främja patriarkala strukturer.

Den som är hard-core-liberal (extremt nyliberal) kan föreslå att alla bidrag till familjer (inklusive barnbidrag och bostadsbidrag) tas bort. Det är den ultimata valfriheten. På riktigt. Den som skaffar barn får själva ta konsekvenserna och inte vilja att andra ska betala det via sina skatter. Men nu är det ytterst få idag som är för en sådan modell. Både för att det skulle leda till extrem barnfattigdom ibland och skada tillväxten (barnomsorg och föräldraförsäkringen är tillväxtfrämjande i ett samhällsekonomiskt perspektiv).

När staten ska fördela resurser till familjer är det inte orimligt att regelverket är utformat så att det inte stärker patriarkala strukturer och motverkar jämställdhet. Könsfördelningen av föräldraförsäkringen gör att unga män generellt har bättre möjlighet att få jobb och göra karriär än unga kvinnor.  Kanske någon invänder att jag hård-drar det. Och det erkänner jag. Självklart måste debatten om valfrihet anpassas till att vi idag har en generell offentligt betald välfärd - vilket liberaler var emot på 1800-talet. Men min poäng är att de som hävdar att den ultimata liberalismen är att alla ska betala höga skatter (även folk som inte har barn) för att staten sedan ska ge en massa pengar till de familjer som vill behålla patriarkala strukturer också hård-drar vad liberalism är. Det är mer komplicerat än så.

M vacklande om öronmärkta månader i föräldraförsäkringen.

Sd, kd och m motsatte sig att s-mp-regeringen avskaffade vårdnadsbidraget i början av det här året. Vi kan konstatera att m nu accepterat det. Bara sd och kd lämnar motioner om att återinföra vårdnadsbidraget - även om kd nu kallar det barnomsorgspeng. Sd, kd, m och c motsatte sig att s-mp-regeringen införde en tredje öronmärkt månad i föräldraförsäkring i början av det här året. Redan när det debatterades var det tydligt att c var nära att bli för reformen och partiet har nu accepterat den. Moderaterna är mer ambivalenta. I en motion förklarar partiet att de inte tror "mer kvotering" är rätt metod att få en mer jämställd föräldraförsäkring men de har inga som helst förslag om att ta bort den tredje öronmärkta månaden i föräldraförsäkringen. Sd och kd vill ännu helt ta bort de öronmärkta månaderna i föräldraförsäkringen.

Mitt tips är att oavsett om det blir en borgerlig och röd-grön regering efter valet 2018 behålls nuvarande tre öronmärkta månader i föräldraförsäkringen. Och vårdnadsbidrag återinförs inte - inte heller i form av barnomsorgspeng.

Vi som är liberaler kan tvista om det är bra eller inte. Men en seger för jämställdheten är det definitivt.


Uppdatering 1. 

Riksdagspartierna oense om en fjärde öronmärkt månad i föräldraförsäkringen.

Jag är emot en helt kvoterad (individualiserad) föräldraförsäkring som s och v har som mål. Det blir för oflexibelt för många familjer och tar inte heller hänsyn till att även individer utanför paret kan ha en nära relation till barnet och bör få möjlighet att vara föräldralediga. Det kan handla om ett bögpar och ett lesbiskt par som skaffat barn tillsammans. Istället är jag alltså för mp:s alternativ om en tredelad föräldraförsäkring, där en fjärde månad bör öronmärkas men inte fler.

Här finns en tydlig konflikt bland riksdagspartierna. S, mp och v är alltså för en fjärde öronmärkt månad, m, sd och kd är emot. C är skeptiska medan l har attityden "möjligen".  

S-mp-regeringen har tillsatt en utredning om föräldraförsäkringen.

En utredning om föräldraförsäkringen ska delredovisa förslag senast 31 oktober i år, alltså om några veckor. Den ska lämna sin slutrapport senast 1 oktober 2017. Intressant är att samtliga partier i Alliansen tagit ställning för att delar av föräldraförsäkringen ska kunna överlåtas till andra. Senast gjorde kd det för några veckor sedan. Från en artikel på partiets hemsida.

.... Vi vill också öka de i dag mycket begränsade möjligheterna att överlåta föräldrapenningdagar till närstående. Familjers situationer ser olika ut och ibland finns det skäl att en annan närstående person än vårdnadshavaren tar det huvudsakliga ansvaret för barnet. Det skulle underlätta vardagen för olika familjekonstellationer, som exempelvis samkönade familjer eller ombildade familjer. Det ökar också möjligheten att överlåta föräldrapenningdagar till andra närstående såsom far- och morföräldrar eller vuxna syskon....

Även om riksdagspartierna i övrigt är oense om föräldraförsäkringen hoppas jag att de kan enas om den här reformen.

Robert Hannah (l) vill Sverige gör en vitbok om tidigare statlig HBT-fientlighet.

Det här är andra delen av min granskning av riksdagsmotioner från den allmänna motionstiden. Några veckor varje höst får riksdagsledamöter lämna förslag om i princip vad som helst. En av de ledamöter som oftast är engagerad i HBTQ-relaterade debatter är öppet homosexuelle Robert Hannah (bilden) från Liberalerna. Och han har lämnat en motion om en s.k. vitbok om tidigare statliga HBT-fientliga åtgärder och lagar. Från motionen.

.... Vitboken om myndigheternas övergrepp och kränkningar av romer i Sverige belyste ett sekel av förtryck.... Förtrycket av romer var regeringspolitik. Systemet med vitbok är ett ytterst bra koncept för Sverige att göra upp med historiskt förtryck av svenska minoritetsgrupper.... Det är dags för den svenska staten att göra upp med sin historia genom att ta fram en vitbok i ämnet. Det kommer skänka en bättre förståelse för det svenska samhället om hur kampen för hbt-rättigheter har sett ut i Sverige rent historiskt. Dessutom kan Sverige genom sitt agerande återigen bli en förkämpe för hbt- personer rättigheter i världen eftersom många av de statliga ingrepp som Sverige historiskt ägnat sig åt mot hbt-personer frihet fortfarande praktiseras i majoriteten av världens länder....

Det är onekligen ett intressant förslag som partierna allvarligt bör pröva. Liberalerna har inte tagit ställning för motionen men kan givetvis, precis som andra partier, göra det när den senare behandlas i riksdagen.

Absurt att Liberalerna inte kan förklara att partiet är för ett tredje juridiskt kön.

Liberalerna har lämnat den mest omfattande HBTQ-motionen. Det är givetvis positivt. Däremot förtjänar l:s riksdagsgrupp, och partiets HBTQ-politiska talesperson Barbro Westerholm, kritik för att de i motionen nonchalerar att partiet vid sitt landsmöte (kongress) november 2015 blev officiellt för att införande av ett tredje juridiskt kön. Detta trots att jag i våras mailade l-riksdagsgruppen om en tidigare sådan fadäs och en politiskt anställd erkände det var ett misstag. Det erkännandet sände jag också sedan till hela riksdagsgruppen. Trots det låtsas l som att de ännu tvekar om reformen.

Vanligen brukar partier framställa sig som bättre inom HBTQ-politiken än de egentligen är. Men Liberalerna har tydligen tvärtom problem ibland att kommunicera utåt att de blivit för reformer. "Vi får inte bli för tydliga". Absurt.

Dessbättre har Robert Hannah en egen motion om dels att införa ett tredje juridiskt kön (som l alltså är för i sak), dels att införa könsneutrala personnummer (där l:s attityd är "möjligen"). S och mp lovade i valrörelsen 2014 att om de blev regeringspartier skulle de tillsätta en utredning om ett tredje juridiskt kön, hittills har de dock svikit det löftet.

Några HBTQ-negativa motioner från sd och kd.

Det finns många HBTQ-vänliga motioner från ledamöter från s, m, v och l. Färre från mp, c och kd.  Ingen från sd. I en motion kommenterar partiet visserligen att hedersrelaterat våld även drabbar människor med "avvikande sexuella läggningar". Men begreppet avvikande är nedlåtande. Att sd-politikerna inte själva fattar det är avslöjande.  Sd har, precis som tidigare, även en motion om Sveriges Television (SVT) och argumenterar emot "sexuell representation" (sic!). Något jag granskat. Det kommenteras dock inte i sd-motionen om "Bonnier-judar" påverkar SVT för mycket.

Jag har tidigare avslöjat att Sverigedemokraterna vill avveckla Diskrimineringsombudsmannen (DO) fram till 2018. Kristdemokraterna argumenterar emot att ensamstående kvinnor får bli inseminerade vid svenska kliniker och emot att barn ska kunna få fler än två vårdnadshavare.

Vänsterpartiet har en motion om HBTQ-rättigheter internationellt där det bl.a. föreslås att s-mp-regeringens handlingsplan för en feministisk utrikespolitik ska revideras så att det inte bara blir resonemang om män och kvinnor utan även transpersoner.

M har hunnit ikapp s och c när det gäller HBTQ-vänlighet.

För första gången är nu Moderaterna ikapp Socialdemokraterna och Centerpartiet när det gäller HBT-vänlighet. Jag har gjort poängsammanställningar sedan 1998 (transrättigheter blev en del först 2002). M var från början långt efter de två andra partierna. M tar nu ställning för att åldersgränsen för juridiska könsbyten bör sänkas. Partiet motsätter sig röd-grönas drastiska nerskärningar av anslagen till hiv-prevention och är för att samma blodgivningsregler ska gälla för män som har sex med män som för heterosexuella generellt. 

Jag är skarpt kritisk till att vissa politiker i m varit slöa att kommentera vad partiet tycker om en del HBT-reformer, den kritiken vidhåller jag. Har även avslöjat att partiordföranden Anna Kinberg Batra 2015 gjorde en del HBTQ-utspel som inte ens fick stöd av partistyrelsen. Det visar en svaghet hos henne. Partiets HBTQ-politiske talesperson Olof Lavesson brydde sig inte ens om att på allvar få med sig sitt parti inför m:s stämma (kongress) 2015.

M blir för att sänka åldersgränsen för juridiska könsbyten.

Men när det är framfört konstaterar jag att Moderaterna nu skärpt till sig. För första gången lämnar m en sammanhållen motion (det är en s.k. kommittémotion vilket betyder att det är partiets officiella åsikter) om HBTQ-rättigheter. De tar ställning för att åldersgränsen för juridiska könsbyten bör sänkas.

.... Moderaterna anser att frågan är komplex, men bedömer att nuvarande lagstiftning behöver bli mer flexibel så att juridiskt könsbyte under vissa förutsättningar ska vara möjligt även för personer under 18 år.....

Därmed är det sex riksdagspartier som är principiellt för att åldersgränsen för juridiska könsbyten bör sänkas (Vänsterpartiet vill avskaffa den helt). Kristdemokraterna tvekar om reformen medan Sverigedemokraterna vill behålla nuvarande 18-årsgräns. En utredning tillsattes av förra borgerliga regeringen om nuvarande 18-årsgränsen för juridiska könsbyten ska behållas, sänkas eller avskaffas. Den lämnade förslag  januari 2015 och sista remissdag var 31 augusti. Vi kunde konstatera att ingen av remissinstanserna var emot att sänka åldersgränsen för juridiska könsbyten. Men trots att s-mp-regeringen i drygt ett år haft möjlighet att "bereda" ett lagförslag har inget hänt, den signalerar inte ens att det blir en proposition i slutet av det här året.

M har hunnit ikapp s och c.

Jag brukar ge Sveriges 10 största partier poäng efter vad de tycker om diverse HBT-reformer. M byter åsikt från "möjligen" till "ja" att åldersgränsen för juridiska könsbyten bör sänkas. Partierna får  följande poäng oktober 2016. (Maxpoäng 24)

Miljöpartiet 24p
Vänsterpartiet 24p
Feministiskt initiativ 24p
Piratpartiet 24p
Liberalerna 23p
Socialdemokraterna 21p
Moderaterna +1p till 21p
Centerpartiet 21p 

Kristdemokraterna 16p
Sverigedemokraterna 2p

M kritiserar nuvarande blodgivningsregler för män som har sex med män.

Som andra riksdagsparti, efter Centerpartiet, blir m för att reglerna för blodgivning ska vara desamma för män som har sex med män (msm) som för olikkönade par.

.... Ofta råder blodbrist i olika delar av landet. Ändå ser reglerna olika ut beroende på sexuell läggning. Detta tar sig uttryck i Socialstyrelsens regelverk för blodgivning som innebär att en heterosexuell blodgivare som har samlag med ny partner måste vänta tre månader innan han eller hon får donera blod, medan en homosexuell man måste vänta ett år. Vi menar att regler bör fokusera inte på riskbeteende, inte utan sexuell läggning....

RFSL och Diskrimineringsombudsmannen (DO) är för att mer strikta regler ska gälla för msm än heterosexuella generellt. Jag delar den analysen. Hade jag, RFSL och DO trott att olika regler för de båda grupperna vore omotiverat diskriminerande hade vi givetvis aldrig gett den policyn vårt stöd. Argumenten för att reglerna ska vara olika har jag redogjort för här. Däremot bör karenstiden kraftigt sänkas. När hiv idag i princip alltid upptäcks inom 6 veckor efter ett smitt-tillfälle är det galet att ha kvar 12 månaders karenstid för bl.a. män som har sex med män. Istället bör den bli 3 månader, ca 13 veckor. Då finns en marginal med råge till 6 veckor.

Nu fattar givetvis även m och c att blodgivningsreglerna inte ska avgöras i riksdagen för någon grupp. Det är Socialstyrelsen som har den beslutskompetensen. Även om jag inte håller med m och c i detalj är det positivt om det blir en offentlig debatt om nuvarande oflexibla blodgivningsregler. Övriga riksdagspartier är frånvarande i debatten.

M motsätter sig röd-grönas drastiska nerskärning av anslagen till hiv-prevention.

Moderaterna förklarar, precis som Liberalerna, att den HBT-strategi som förra borgerliga regeringen startade bör förlängas när den nuvarande avslutas 2017. Tyvärr har s-mp-regeringen varit otydlig där.

I en annan motion kommenterar m att de, precis som Liberalerna, är emot att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill halvera anslagen emot hiv-prevention. Något jag skarpt kritiserat.  Män som har sex med män utgör en betydande andel av de som nysmittas i Sverige även om antalet minskat något per år. Generellt är det främst människor med invandrarursprung som idag konstateras vara hiv-smittade i Sverige. Det är alltså två grupper som riskerar strukturell diskriminering i Sverige som nu drabbas av s-mp-v-politiken.

Trump är nu förmodligen chanslös i presidentvalet.

Som jag kommenterat tidigare fokuserar jag här på bloggen främst på svensk HBTQ-politik och kulturrecensioner. Det handlar om att göra det jag är bäst på. Det finns många andra siter som ägnar sig åt det viktiga jobbet att granska HBTQ-rättigheter i andra länder. Men jag har gjort vissa undantag inför USA:s presidentval i november. Eftersom valutgången där påverkar även Sverige och andra länder.

Varken Demokraternas Hillary Clinton eller Republikanernas Donald Trump är populära politiker i USA. Valet handlar främst om vem av dem som USA:s mittensympatisörer (som är betydligt längre till höger än i Sverige) ogillar mest. Att båda kandidaterna i somras hade förtroendesiffror runt bara 35 % är unikt i landet moderna historia. Sittande demokratiske presidenten Barack Obama är verkligen också kontroversiell, populär i början med närmare 70 %, var nere på ca 40 % 2014 men har i år nått över 50 %.  Det är därför Obama så tydligt ger stöd åt Clinton offentligt. Många av USA:s mittensympatisörer är tveksamma inför henne men gillar honom. En ironisk twist är att Hillary Clinton är populär bland svarta. Det är främst bland andra grupper som Obama kan få fler att vilja rösta på henne.

Republikanska politiker fördömer Trump.

26 september hölls den första politiska debatten mellan de två presidentkandidaterna. Trump presterade dåligt och Clinton som ofta haft problem medialt var kanske bättre än någonsin. Kolla debatten här. Efter det har Clintons förtroendesiffror ökat till drygt 40 %. Dåligt men nästan godkänt. Trump är kvar på drygt 30 %. Och efter nya avslöjanden om sexistiska kommentarer skakas Republikanerna av den värsta skandalen hittills. Den är så allvarlig att Trump tvingats att för första gången be om ursäkt offentligt. Att ledande republikanska politiker går ut och hårt kritiserar Trump är unikt ca en månad före ett presidentval.

Mitt tips är att Clinton som redan tidigare var favorittippad kommer att vinna presidentvalet och att Trump inte kan återhämta sig från den senaste skandalen. Det enda som kan förändra situationen enligt min bedömning är att Clinton-kampanjen gör fullständigt bort sig, en katastrofal fel-bedömning närmaste veckorna. Eller att ett islamistiskt terroristattentat inträffar i USA med hundratals döda.

Måtte det inte hända.


Uppdatering 1.

Trump klarade sig bättre än väntat i andra debatten.

Republikanerna har de senaste dagarna haft sin värsta kris hittills inför presidentvalet i november. I första presidentkandidats-debatten var Trump oförberedd och Clinton vann. I gårdagens andra debatt som finns här blev det i princip oavgjort. Trump gick på offensiven även om det ofta handlade om att han avbröt Clinton. Det viktiga för honom var att återigen mobilisera sina supportrar vilket han säkert gjorde. Däremot är mitt tips att han vann få nya sympatisörer med sin aggressiva attityd och där han ofta bytte ämne och inte höll sig till sak-debatten. Jag vidhåller mitt tips att han är chanslös att bli president men han stoppade genom gårdagens debatt ytterligare förluster. .

HBTQ-kultur. Sanning med modifikation - Sara Lövestam

Från presentationen av Sanning med modifikation (2015) av Sara Lövestam.

.... Privatdetektiv. Kontakta mig om polisen inte kan hjälpa dig. Det är obehagligt att ens nämna polisen, men Kouplan måste göra det för att få rätt kunder. Han måste ha pengar och han vägrar att diska en enda tallrik till på Azads grill. Julia är borta. Ena sekunden höll hon Pernillas hand, i nästa ögonblick var hon försvunnen. En kvinna med andra erfarenheter skulle ha gått till polisen. För Pernilla är det inte ett alternativ. Kouplans jakt på kidnapparen leder honom in i Stockholms undre värld, men samtidigt är det något med Pernillas förflutna. Vad gör man när sanningen, som den först ser ut, visar sig vara något helt annat? Sanning med modifikation är Sara Lövestams femte roman, och den första boken om Kouplans överlevnad....

Det här är första boken jag läst av Sara Lövestam. Hon kan  - med viss rätt - anklagas för att vara politiskt korrekt när man granskar hennes krönikor i HBTQ-tidningen Qx. Den där PK-aktigheten finns till viss del även i Sanning med modifikation. Som när en asylsökande från Iran främst blir misstänksam emot en kristen präst och aldrig kommenterar något negativt om muslimska mullor och imamer i sitt gamla hemland. Alltså de som förföljt hen. Å andra sidan blir det tydligt i boken att många av de som sysslar med trafficking (och även brottsoffren) i Sverige har invandrarursprung.

En del av HBTQ är med.

Men när den invändningen är framförd bör det konstateras att den här romanen är bra litterärt. Lövestam har en känsla för detaljerna i svenska språket. Ironiskt nog blir det än tydligare när huvudpersonen har invandrarursprung. Genom att få fram en "iraniers" perspektiv blir det möjligt att resonera om saker som för de flesta etniska svenskar är "självklara". Som begreppet "sanning med modifikation". 

Sara Lövestam är skicklig att tydliggöra människors utsatthet i diverse situationer. Jag är själv helt för att tillståndslösa i Sverige ska utvisas och behåller den attityden även efter att ha recenserat boken. Men det är alltid enklare när någon är anonym - och inte en karaktär som Kouplan som man fattar delvis finns på riktigt. Öppet lesbiska Lövestam har även fått med en del av HBTQ i den här romanen men hur ska jag inte avslöja. Men det handlar inte bara om gruppers diskriminering, hon har en förmåga att redogöra för individers svåra situation utan att det blir sentimentalt.

Den här boken är inte en av de främsta jag recenserat men däremot bland de 10 bästa.

C vill minska statsbidrag emot diskriminering och för jämställdhet mer än sd.

Ibland är en icke-nyhet den viktigaste. I flera år har Sverigedemokraterna frenetiskt attackerat genuspedagogik i varje alternativt budgetförslag. Från det budgetalternativ partiet lämnade för ca ett år sedan

.... Sverigedemokraterna vill dra in allt stöd till genuspedagogik som syftar till att förändra alla barn och ungdomars beteende och könsidentitet snarare än att hjälpa och öka förståelsen för de individer som vill och som behöver bryta mot traditionella könsmönster....

Men i sitt budgetalternativ för 2017 har de tagit bort det där. Det finns en del exempel på där genuspedagogik fungerat dåligt därför att förskolepersonal trott det handlar om "indoktrinering" och det ska givetvis skarpt kritiseras. Men det betyder inte genuspedagogik i sig är dålig. Det handlar inte om att förändra barns könsidentitet utan erbjuda alternativ till konservativa könsroller. Tyvärr tror jag inte sd tagit till sig det. Beslutet om att plocka bort det gissar jag handlar främst om en strategisk bedömning, det är inte så viktigt att det ska vara med i ett budgetalternativ. Det som är fascinerande är att de fattade det först nu. Oavsett vad ett parti tycker om att vissa förskolor bedriver genuspedagogik bör kommentarer om det rimligen finnas i en skolpolitisk motion.

Sd vill avveckla DO.

Däremot behåller sd kravet att Diskrimineringsombudsmannen (DO) bör avskaffas. Men äntligen har de fattat att en myndighet som DO inte bara kan tas bort direkt (det finns kostnader för lokaler etc.) utan vill halvera anslaget för 2017 och låta DO försvinna 2018. Partiet vill alltså ta bort myndigheten och därmed tvinga folk som blivit diskriminerade att på egen bekostnad rättsligt driva sina ärenden utan råd och stöd från DO. Det avslöjar synnerligen tydligt att de inte är intresserade av att bekämpa diskriminering.

Inget om HBTQ-rättigheter i Moderaternas och Kristdemokraterna budgetalternativ.

Moderaterna och Kristdemokraterna har - precis som Sverigedemokraterna - inga invändningar emot förslaget från s-mp-v att statsbidragen till hiv-prevention halveras. Förra året hade m något om HBTQ-rättigheter i sitt budgetalternativ, i år har de inget som helst. Det har kanske blivit för "pk" att göra det enligt moderata strateger. Kd kommenterar precis som förra året inget om HBTQ-rättigheter. Både m och kd förtjänar kritik för det.

Förtydligande. 

Flera borgerliga partier vill minska anslagen till DO något för 2017, men det är relativt marginellt. Har ännu inte hittat Moderaternas budgetalternativ för utgiftsområdena 9 (bl.a. hiv-prevention) och 13 (HBTQ, diskriminering etc.) i detalj. M:s besparingar inom respektive utgiftsområde är dock inte inte drastiska i jämförelse med förslaget till hela anslaget.

Summering hittills.

1. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill närmast halvera statsbidragen till hiv-prevention. Bara Liberalerna motsätter sig det och vill behålla anslagen på nuvarande nivå.

2. Sverigedemokraterna vill avveckla DO fram till 2018.

3. Centerpartiet vill 2017 minska anslaget Åtgärder emot rasism, diskriminering etc. (där statsbidragen till HBTQ-organisationer är en del) till ca 70 % av nuvarande nivå.

4. Centerpartiet vill 2017 minska (även om man inkluderar partiets satsning på 10 extra miljoner emot hedersrelaterat våld inom ett annat utgiftsområde) anslaget till Särskilda jämställdhetsåtgärder till ca 68 % av nuvarande nivå.

5. Det här är första gången sedan sd blev riksdagsparti som sd inte är det parti som vill spendera minst pengar på områdena diskriminering, HBTQ, jämställdhet och anti-rasism. Centerpartiet vill göra mer kraftiga besparingar.


Uppdatering 1.

C i sak betydligt HBTQ-vänligare än sd.

Jag är ingen HBTQ-aktivist långt ut på vänsterkanten som hävdar att partier främst ska bedömas efter hur mycket skattepengar de vill spendera direkt eller indirekt till att bekämpa HBTQ-diskriminering. Självklart är Centerpartiet betydligt HBTQ-vänligare än Sverigedemokraterna sakpolitiskt. Och varje utgiftsområde ska granskas och prövas. Jag har valt att inte kritisera att c vill minska anslaget till DO med ca 10 %. Men när ett HBTQ-vänligt parti, som c faktiskt är, vill göra nerskärningar så att ca en tredjedel av statsbidragen för bl.a. jämställdhet, HBTQ-rättigheter och anti-rasism försvinner är det en politisk nyhet av relevans. 

HBTQ-kultur. Chemsex.

 

Från presentationen av filmen Chemsex (2015) regisserad av William Fairman och Max Gogarty.

.... Chemsex: the name given to the rising phenomenon which refers to the use of drugs in a sexual context. Often referring to group sex that can last for days, the allure of chemsex has led to many young men being trapped in a vicious circle of sex, addiction and dependence. This powerful and potent film tells the stories of gay men whose lives have been affected by the crisis; from self-confessed 'slammers' to sexual health workers, from those who deny there's a problem to those who 'got out alive'. Offering unprecedented access, Chemsex is a brave and unflinching journey into the dark underworld of modern, urban gay life....

Den här brittiska dokumentären är riktigt bra. Från ett konstnärligt perspektiv gör jag associationer till Cruising (1980) med Al Pacino i huvudrollen. En film som - med viss rätt i ett homofientligt samhälle som USA var då -  hatades av många gay-aktivister i New York. De flesta homosexuella i Cruising framställdes närmast som nattens vampyrer, omänskliga, bara ute efter tillfälligt sex. Det här när det i princip aldrig gjordes filmer om andra homosexuella.

Droger vanligt bland män som har sex med män i London.

Trots det var det en intressant film vilket även Chemsex är. Men här får de London-bögar som ägnar sig åt droger och  gruppsex varje helg även berätta om sin vardag. De blir inte bara "sex-galna" (det finns som bekant även många heterosexuella cis-personer som är det) utan människor som ibland ångrar sig, får ångest men inte riktigt vet hur de ska lämna sin situation. Hiv är sammankopplat med det här. Det förklaras i filmen att varje dag diagnostiseras 5 män som har sex med män i London med den sjukdomen. Varje dag.

En del av er kommer förmodligen bli chockade av att få information om vilken stor minoritet bland Londons bögar som regelbundet kombinerar droger med sex. Majoriteten av stadens bögar som inte använder narkotika handlar den här dokumentären inte om. "Chemsex" och narkotika-användning, oavsett sexuell läggning, är betydligt vanligare i London jämfört med Sverige.

Naivt att låtsas som att det här problemet inte finns även i Sverige.

Det är inte så att det hålls massor av "chemsex-partyn" i Stockholm, Göteborg och Malmö varje helg. Trots det måste man vara naiv om man tror det inte finns även här. I synnerhet som många män som har sex med män i Sverige ibland åker till London.

Lösningen på problemet är inte att moralisera om gruppsex eller droganvändande. Att förklara "droger får dig att må dåligt". Människor i dokumentären berättar tvärtom att de mår bra - till en början. Men att det så småningom ibland får allvarliga konsekvenser - ibland dödsfall av överdoser. Många av de unga brittiska killarna som ägnar sig åt "chemsex" har vuxit upp i en homofientlig omgivning. När de erbjuds sex och droger får de en bekräftelse - om än bara för stunden.

Att motarbeta HBTQ-fientlighet och diskriminering får säkert färre unga att ägna sig åt "chemsex"

C och Emil Källström sviker HBTQ-personer i sitt budget-alternativ.

Centerpartiet har idag presenterat sitt budgetalternativ för 2017. Och det är en besvikelse. Jag ska inte anklaga partiledaren Annie Lööf för att vara ointresserad av HBTQ-rättigheter - för jag vet att hon personligen har ett genuint engagemang där. Hur homo-vänlig partiets ekonomisk-politisk talesperson Emil Källström från Örnsköldsvik av alla städer (en kommun som rankats som Sveriges minst HBTQ-vänliga) är för HBTQ-rättigheter vet jag inte. Bara att jag möttes av en viss misstänksamhet när jag mailade honom för första gången som HBTQ-aktivist för några år sedan. Men han hade kanske bara en stressig dag.

Det är ett problem att c bortprioriterat HBTQ-politiken senaste åren. Givetvis är det inte bara Källström som avgör vad Centerpartiets dokument ska innehålla. Ansvaret faller även på Lööf och c:s gruppledare Anders W Johnson. Men medan röd-gröna tävlar med l om att ha mest om HBTQ-rättigheter är det - igen - inget om det i c:s budgetalternativ. Det är nästan som att c fallit tillbaka till 1980-talet. "De där bögarna bor i storstäderna - vi i c finns på landsbygden" Precis som att HBTQ-personer inte finns i hela Sverige. Men det finns överallt Emil - även i Örnsköldsvik.

Fascinerande att c inte ens kommenterar att hedersrelaterat våld drabbat HBTQ-personer.

Centerpartiet lämnar ifrån sig ett budget-alternativ där hedersrelaterat våld kommenteras utan att hänvisa till att HBTQ-personer är en av de mest drabbade grupperna. Där c vill minska anslagen med 89 miljoner på jämställdhetsåtgärder och kamp emot hedersrelaterat våld i jämförelse med röd-gröna budgetförslaget. Med hänvisning till att c vill göra en annan satsning om 10 miljoner emot hedersrelaterat våld. -79 miljoner.  Centerpartiet ointresse för att med ekonomiska resurser bekämpa hedersrelaterat våld är fascinerande - och tragiskt.  Men det blir väl så i en nyliberal teori - varje individ kan ju själv välja och strunta i patriarkala strukturer - "bara de där blattarna får ett låglönejobb blir de integrerade".

C vill drastiskt minska anslagen av Åtgärder emot rasism, diskriminering etc.

Och c tycker tydligen att det är fin-fint att röd-gröna i princip halverar statsbidragen emot hiv-preventionen till regioner och landsting. Något som drabbar storstadsregionerna extra hårt. Men jag gissar det möjligen inte bekymrar Källström från Örnsköldsvik. "int´har jag mött någon hiv-drabbad här". Och c vill drastiskt minska budgetposten Åtgärder emot rasism och diskriminering m.m. där statsbidragen till HBTQ-organisationer är en del, från 91 till 63 miljoner om året. Vilka nerskärningar det eventuellt skulle få för HBTQ-organisationer, bl.a. RFSL,  har Lööf, Källström etc inte preciserat.

Emil Källström, partiets ekonomisk-politiske talesperson bör skaffa sig HBTQ-kompetens som gör att han och hans parti skärper till sig inför kommande c-budget-alternativ. Han får gärna välja ett vinstdrivande privat företag för att HBTQ-utbilda sig.

Det kallar jag valfrihet på riktigt. ;-)

L motsätter sig röd-grönas halvering av statsbidragen emot hiv-prevention.

I sitt alternativa budgetförslag motsätter sig Liberalerna att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet 2017 vill halvera statsbidragen emot hiv-prevention .

.... Statsbidraget för insatser mot hiv/aids bör inte sänkas som regeringen föreslagit. Vi delar förvisso regeringens uppfattning om att det vid det här laget inte bör ses som någon extraordinär verksam­het i kommuner och landsting. Men när regeringen avskaffar stödet till kommuner och landsting bortser den från att behovet är mycket ojämnt fördelat över landet. Över två tredjedelar av dem som lever med hiv/aids finns i någon av storstadsregionerna, och därutöver är det många från mindre orter som väljer att söka vård i storstäderna....

Även RFSL, RFSU och Hiv-Sverige har i en gemensam artikel hos tidningen Dagens samhälle protesterat emot de drastiska nerskärningarna och hänvisar bl.a. den hiv-strategi som regeringen planerar lämna 2017.

.... Vi uppmanar folkhälsominister Gabriel Wikström och regeringen att:.... ompröva beslutet att halvera statsanslaget för hiv och STI-prevention.... säkerställa och följa upp att hivprevention säkras inom kommuner och landsting.... avvakta den nya hiv-strategin innan eventuella anslag påverkas....

Jag kritiserade själv för några dagar sedan det drastiska besparingsförslaget här på bloggen. Förslaget riskerar att drabba lokala organisationer i Sverige som jobbar emot hiv-spridning bland bl.a. män som har sex med män och asylsökande orimligt hårt vilket givetvis ökar risken för att antalet hiv-smittade återigen ökar. Nu handlar det om att så många som möjligt skapar ett politiskt tryck emot s, mp och v för att de ska ändra sig när riksdagens socialutskott senare i höst behandlar regeringens budgetproposition.

Liberalerna har en nyckel-roll i riksdagen om HBTQ-rättigheter och jämställdhet.

Just Liberalerna har idag en avgörande roll i riksdagen när det gäller HBTQ-reformer och jämställdhet eftersom de är det borgerliga parti som är generellt är närmast s-mp-regeringen där. För att driva igenom förslag utanför budgetområdet behöver s-mp-v stöd av minst ett annat parti. Från l:s budgetmotion.

.... Länder som genomför goda reformer ska belönas för det. Länder som tvärtom går längre ifrån en demokratisering måste få mindre bistånd. Ett exempel är den palestinska myndigheten.... homosexuella förtrycks.... Vidare måste tryggheten på boenden förbättras avsevärt. Det gäller bland annat för.... hbtq-­personer.... Män­niskor som flytt krig och förföljelse ska inte förföljas och trakasseras på svenska asylboenden.... Liberalerna anser att svenskundervisning och obligatorisk samhällsinformation ska ges redan under asyltiden.... Hedersrelaterat våld och förtryck liksom hbtq­-personers rät­tigheter måste behandlas.... Vidare är vi kritiska till att bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter, vilka var en viktig ventil för utsatta grupper som kvinnor, barn, äldre och hbt­personer, nu tagits bort.... I de områden där utsattheten är som störst förekommer par­allella strukturer vid sidan av det demokratiska rättssystem... Allt fler vittnar om kvinnoförtryck, starkt fördömande attityder mot hbt­-personer, hederskultur och religiös fanatism.... Liberalerna och Alliansregeringen presenterade i början av 2014 Sveriges första hbt­-strategi. Syftet med strategin var att säkerställa lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck. I strategin anges att det under 2017 ska göras en uppföljning. Vi är därför kritiska till att regeringen inte aviserar en sådan uppföljning under 2017 vilket Liberalerna anser måste ske. Hbt-­personer möts än i dag av fördomar och dåligt bemötande i olika delar av samhället. Intol­eransen föds ofta ur okunskap. För att hbt-­personer ska känna sig trygga i mötet med det offentliga anser vi att det krävs ett kompetenslyft avseende hbt­-frågor inom skola och fritid, socialtjänst, vård och omsorg och andra välfärdstjänster som kommuner och landsting ansvarar för. Det bör ske genom integrering av hbt-­frågorna i verksamheter som kommuner och landsting ansvarar för, bl.a. genom hbt­-kompetenssatsningar på vårdcentraler, ungdomsmottagningar och boenden. RFSL:s initiativ till hbt­-certifieringar av olika verksamheter och olika utbildningar kan här vara ett exempel, men också andra former av utbildningssatsningar och kompetenshöjande åtgärder behövs..... Den ökande ryska militära förmågan.... i kombination med nedmonteringen av demokratiska strukturer inklus­ive de drastiskt försämrade möjligheterna för medier att verka fritt och repressionen mot det civila samhället och kränkningarna av hbt-personers rättigheter....

En fjärde öronmärkt månad i föräldraförsäkringen bör förberedas.

Jag håller med l om att biståndet till palestinska myndigheterna bör avskaffas i sin nuvarande form. Hade det varit högerextrema västerländska organisationer som betett sig som de gör och fått massor av svenska skattepengar hade det säkert redan genomförts. L har också en given poäng i att s-mp-regeringen tydligen inte aviserat en uppföljning av HBT-strategin 2017. Regeringen bör skärpa till sig där. Sedan är jag skeptisk till att l i sitt budget-alternativ ensidigt är för röd-grönas planer på att införa en jämställdhetsmyndighet utan att problematisera reformen, om det är en ny myndighet som behövs.

Jag har sedan några år tagit ställning för den modell som Miljöpartiet är för inom föräldraförsäkringen. Att vardera vårdnadshavare (så länge vi har max två) ska få en tredjedel medan den sista tredjedelen fritt kan överlåtas, även till en person som inte är vårdnadshavare. Liberalerna antyder i sin budgetmotion att de resonerar internt om fler reformer där men föreslår inget. Och det kanske är klokt, en utredning håller på just om granska hur föräldraförsäkringen kan moderniseras.

SvD:s Ivar Arpi gör bort sig om transpersoner.

Svenska dagblagets Ivar Arpi (bilden) har idag en ledarartikel om ny sensationell forskning som visar att trans-kvinnor egentligen är män. Allihop. Och att alla som presenterar de rönen riskerar bli trakasserade till tystnad.

Ivar Arpi är enligt all forskning född kvinna men har sedan skaffat sig skägg. Men enligt forskningen är det för att hon känner sig lagom kåt att betrakta sig själv i mans-kläder. Auto-androfili kallas det, det är hennes diagnos. Ivar Arpi har även gjort det för att hon är lesbisk. Men ibland blir hon så där sur, hon hävdar hon vill kallas man. Men vi är toleranta - låt de inbillningssjuka hållas.

Reportage-bok, ingen forskning.

Hon hänvisar till en rapport av en "forskare", J Michael Bailey, som gjort en "forsknings-rapport" om "forskning" som visar att transkvinnor allihop är antingen bögar eller betraktar det bara som en sexuell fetisch att klä ut sig och byta kroppsdelar. Men Arpi har tydligen inte ens läst de artiklar hon själv länkar till i sin ledarartikel. Från Wikipedia-artikeln.

.... According to Dreger, whether federal regulations required professors to obtain formal approval from a university Institutional Review Board (IRB) before interviewing people was uncertain at the time;[15] she points out that shortly after publication of this book, the US Department of Health and Human Services, in conjunction with the Oral History Association and American Historical Association, issued a formal statement that taking oral histories, conducting interviews, collecting anecdotes, and similar activities do not constitute IRB-qualified research, and were never intended to be covered by clinical research rules, when such work is "neither systematic nor generalizable in the scientific sense."....

Det är alltså ingen forskning. Det Bailey sysslat med är ungefär som när Dagens nyheter gjort reportage-serier om privata företag i välfärdssektorn. De höger-debattörer som, med viss rätt, kritiserade tidningens reportage om hur hemska privata företag beter sig inom vård, skola och omsorg skulle förmodligen inte kallas "forskningsfintliga" av Ivar Arpi.

Bailey anklagade kritiker för att förneka sig själva. 

Ännu intressantare blir det när Arpi hänvisar till Alice Dreger för att visa hur elaka trans-aktivisterna är. Hon borde kollat vad som finns i Wikipedia-artikeln som hon länkade till i SvD-artikeln.

.... In 2008, Northwestern University professor of clinical medical humanities and bioethics Alice Dreger commented on Bailey's response to the negative reactions: "Bailey may claim he was not insensitive, but given the number of people he offended with his prose, he is obviously, objectively wrong—being perceived as insensitive by this many people surely means you have been insensitive. (Especially if you don’t get that.)".... Physician Charles Allen Moser, though, believes that Bailey caused his own controversy by being mean spirited. "To call a transsexual who denies Autogynephilia vigorously autogynephilic or an autogynephile-in-denial is also inflammatory and inappropriate. One can convey the same point with more cautious language. In general, researchers should avoid inciting hostility from their subjects. Stating that a subject is in denial or misleading the researcher usually leads to an angry reaction. Ridiculing someone for their beliefs, religious, political, or gender identification is never a good strategy. Ignoring these common courtesies will probably lead to an ugly confrontation, such as this “controversy.” Being a researcher does not confer immunity from the consequences of incivility."....

Här börjar vi närma oss sanningen tydligen. En psykolog i USA gjorde en reportagebok om att transkvinnor egentligen var män. Han anklagade trans-kvinnor som protesterade emot att de antingen var bögar eller blev kåta av kvinno-kläder för att förneka sig själva. Och efter det är det många transkvinnor som blir arga. Vilka extremister!

Högerkvinnan Arpi har inte kollat sina egna länkar.

Men det mest fascinerande är att Arpi inte ens gjort den enklaste googling på vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman. Arpi hävdar hon tagit tillbaka sina trans-fientliga kommentarer om att kallat trans-kvinnor för män och andra absurda saker. Ekman har aldrig tagit tillbaka något trots hon fått chansen (artikel Feministiskt perspektiv) att göra det. Hon har bara hävdat att hennes kommentarer inte främst var riktade emot transpersoner (sic!). Hon har aldrig bett om ursäkt eller ångra sig.

Finns det rabiata transpersoner? Precis som inom andra grupper. Ska de granskas? Absolut. Men ska man göra en artikel om det får man nog vara noggrannare i sin research än höger-kvinnan Arpi. En bra start är att börja läsa de Wikipedia-artiklar man själv länkar till. Eller få hjälp av en kollega om man inte fattar innehållet där.

"Flytta till Nordkorea" hojtade en rasist.

Jag trodde kultur-marxist skulle vara det värsta som rasister anklagade mig för. Men ikväll började en person hojta i social media om vilka vidriga människor flyktingar är. Jag anklagade inte honom för att vara rasist, fascist eller andra saker som han förmodligen förtjänat som epitet utan bara diplomatiskt framförde"låt oss föra en värdig debatt om flyktingar oavsett vad vi tycker i sak om hur flyktingpolitiken ska vara, det bör rimligen även du klara".

Fick kommentaren "flytta till Nordkorea". Så Nordkorea är det enda anti-rasistiska landet tydligen. Är man anti-rasist är man stalinist.

Migrationsdebatten har ibland blivit helt absurd.


Uppdatering 1.

Att förneka rasism har blivit det nya "PK"" i social media.

Hela den migrationspolitiska debatten har flyttats tydligt senaste året. I allt väsentligt har det varit bra, tidigare har  attityden varit för politiskt korrekt och naiv. Sverige har blivit ett land bland andra i Västeuropa i den migrationspolitiska officiella debatten. Det som är problematiskt är att gränsen för vad som är etiskt ok att framför inom social media ibland flyttats för långt. Den som idag hävdar att det inte finns någon rasism och diskriminering i Sverige kan ofta göra det på Facebook utan att mötas av protester ens i forum där de flesta är liberaler och vänsterfolk.

Att förneka rasism har blivit det nya PK.

Att låtsas som att det inte finns rasism i Sverige har närmast blivit det nya politiskt korrekta inom social media. Det är en paradox om något. För några år sedan konstaterade jag om att levt i Danmark hade jag varit på den "anti-rasistiska" sidan i invandringsdebatten medan jag kritiserade PK-ängsligheten i Sverige. Nu har svenska debatten kraftigt närmat sig den danska - på gott och ont. Den som markerar emot rasism riskerar få rådet att flytta till Nordkorea. Oavsett om man bor i Malmö eller i Köpenhamn.

Men jag vet också att de som i Norden sprider rasism är i minoritet. De flesta danskar och svenskar är inte rasister. De som generaliserar negativt om invandrare möts av motstånd i Danmark. Och det motståndet finns även i Sverige.