Jag älskar Malmö - trots dess problem.

Många av er har säkert noterat Expressens-Kvällspostens granskningar senaste dagarna om sociala problem i Malmö, kriminalitet, utanförskap etc.

Jag är anti-islamist (politisk islam). Och just islamismen och kopplingar till jihadism är ett allvarligt problem här (den styrande röd-gröna majoriteten försöker dock bagatellisera det). De sociala problemen är enorma. Det är synnerligen positivt att Expressen-Kvällsposten gör sina reportage.

Det som är besynnerligt är hur nöjda det röd-gröna styret i Malmö verkar vara. "Visst har vi problem men invandringen har tjänat vår stad väl och vi klarar utmaningarna". 1980 var Malmös skattekraft 117 % i förhållande till riket i sin helhet. En Malmöbo tjänade alltså i medel 17 % mer än medel-svensken i hela landet. Senaste 40 åren har skattekraften kontinuerligt dalat, oavsett om det varit höger- eller vänsterstyre, till ca 85 % av skattekraften i riket i sin helhet. Minus 32 procentenheter på 36 år, eller ungefär en minskning med 1 % om året. Hur kan det röd-gröna styret vara så nöjda?

Integrationsproblemen har bara ökat senaste decennierna.

Och ledande oppositionspartiet, Moderaterna, kritiserar visserligen de styrande men även m hävdar "stadens mångkulturella unga befolkning är en enorm tillgång bara integrationen fungerar." Precis. Om bara allt fungerade perfekt vore allt bra. Men Alliansen ökade integrationsklyftorna när de hade regeringsmakten i Sverige i 8 år senast. Precis som de ökat när röd-gröna styrt. Och sedan har vi Sverigedemokraterna som har enkla lösningar på komplicerade problem. Helt klart är att det kommit för många invandrare till Malmö inom en så kort period. Mitt tips är att majoriteten av Malmöborna (även folk med invandrarursprung) håller med om det. Därför är det välkommet att regeringen tagit initiativ till en skärpning av flyktingpolitiken (och fått igenom det i riksdagen) hur mycket vi än kan kritisera vissa detaljer i paketet för att drabba människor för hårt..

Jag känner mig 100 % trygg när jag promenerar i mitt bostadsområde i Malmö city. Här bor folk av många nationaliteter, en del är araber och muslimer. Ingen har någonsin varit otrevlig emot mig i mina kvarter oavsett ursprung de 22 år jag bott här. Malmö är ingen krigszon som det hävdas i den högerextrema propagandan. Men däremot finns det andra områden som har allvarliga problem.  Områden där det är problem att vara öppet HBTQ, jude eller självständig kvinna. Malmö är alltså dubbelt.

Män i slips samsas med vänsteraktivister.

Och det gäller även ekonomiskt. Några områden i den västra välbeställda delen av staden är i täten för tillväxt i Sverige. Här finns en kraft och optimism, en blomstrande kultur vid sidan om utanförskapet, kriminaliteten och de sociala problemen. I city samsas borgerliga män i slips och kvinnor i dräkt med alternativa människor med en sliten t-shirt och vänsteraktivister. Det är delvis det som är charmen med Malmö. Trots stadens allvarliga problem.

Den svarte sångaren Ray Charles kommenterade för många decennier sedan (då USA var betydligt mer rasistiskt än idag).

.... Jag vet att det finns rasism här men jag älskar Amerika....

Han syftade på "the american dream" (som är snarare ett ideal än ett konstaterande av hur situationen är). Och kanske jag där förstår varför jag gillar Malmö. För det handlar inte om vad Malmö är utan vad det kan bli. Trots problem. Trots ledande kommunalpolitiker som försöker bagatellisera islamism, kriminalitet och utanförskap.

Malmö är som vi människor är. Problem och möjligheter. Negativa och positiva sidor. Men precis som vi människor kan skärpa till oss kan en stad göra det.

Därför älskar jag Malmö - trots dess problem.