måndag 26 oktober 2015

HBTQ-kultur. När han kysste mig förlorade jag allt - Kristofer Folkhammar.



Det här är min första recension av en poesi-bok. Och det är givetvis något ovant när jag brukar kommentera prosa-böcker. Men någon gång ska vara den första.

När han kysste mig förlorade jag allt (2012) av Kristofer Folkhammar är verkligen inte något mästerverk. Det kan jag konstatera direkt. Hans poesi är undflyende till sitt innehåll. Visst "ska" dikter ofta vara något otydliga. Finnas där för en egen individuell tolkning. Annars blir de ju bara enkla referat. Men jag letar efter "den röda tråden" och hittar ingen.

Att ett tema är homoerotik är det dock omöjligt att missa. Det är både en hyllning och (själv-) kritik från Folkhammar i relation till Mannen som ikon. För här är alla män, inga kvinnor. Här finns inga transpersoner, inget androgynt. Bara skörheten skymtar ibland. För manligheten är också till viss del en fasad (precis som kvinnligheten för övrigt).

Språket bättre än innehållet.

Sexualiteten måste inte vara politiskt korrekt, i fantasin är det möjligt att fantisera om han som förkroppsligar Mannen. Men risken är att man istället möter en Människa. Kristofer Folkhammar har tydliga problem att tydliggöra sitt budskap. Det blir (för) flummigt. Men ofta blir språket vackert trots bristande precision i dess innehåll. Från sid 88.
Den vanligaste bristen hos människor är ett utagerande drag i den egna osäkerheten. Jag skulle kunna göra vad som helst för att slippa detta. Jag gick till källaren. Jag kände K:s erektion mot utsidan av låret. Jag tänkte att sex gjorde mig mindre irriterad.

"Det är möjligt", viskade K.

Och när han pratar sådär kan jag verkligen se en lägenhet framför mig. Med en viss förskjutning. Rutor och ljusreflexer. Med en viss förskjutning innan han går ner för spiraltrappan.
När Folkhammar skriver sådana saker blir han angelägen inom svensk poesi. Trots en i sin helhet medioker bok.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar