HBTQ-kultur. Dyke hard.

Från en presentation av filmen Dyke hard (2014) som är regisserad av Bitte Andersson.

Cyborgs, ninjor, och motorcykelgäng i ett sprudlande genrefilmspotpurri bortom alla konventioner. Med en bakgrund som serietecknare har regissören skapat en film där allt, precis som i serietecknandets värld, är möjligt. Befriad från stereotypa könsroller och nästan helt utan personliga pronomen rör hon sig kring HBTQ-frågor utan att göra något nummer av det.

Berättelsen handlar om en lesbisk rockgrupp som utgörs av Peggy (spelad av Peggy Sands), Scotty (Maria Wågensjö) och Bandito (Alle Eriksson). De har blivit dumpade av sångerskan Riff (Lina Kurtilla) som vill göra en solo-karriär. Buck Blossom (Alexi Carpentieri) är en bartender som gillar att strippa. Trots att rollkaraktären är nördig är han relativt sexig. För det här är inte "bara" en flat-film utan bögar, lesbiska, trans- och queerpersoner finns här. Ibland vet man inte säkert vilket kön en skådespelare egentligen har - och man bryr sig oftast inte. Skådisarna har olika etniskt ursprung. Men det görs aldrig en sak av den där mångfalden av individer. De tvingas inte "representera" någon grupp och det är befriande.

Skådisarna i den här filmen spelar konsekvent dåligt. Och det är förmodligen medvetet. Det här är ingen B-film. Det är en C-film. Men självironin är tydlig. Jag gillar sällan den typ av skräck-filmer de parodierar.

Men trots det tycker jag det här är roligt. Och efter att kollat halva filmen fattar jag varför. Det här är kitch. "Too much is not enough". Och en del 1980-talsreferenser. Det måste även vara en av de mest HBTQ-aktiga filmerna som gjorts i Sverige.

Är den här filmen bra? Nej. Inte i konstnärlig betydelse. Är den härligt utmanande emot heteronormen? Ja.

Är den rolig? Jag tycker det. Men fattar också att det är min subjektiva åsikt.

Trailer (Youtube) till filmen.