I Frankrike har Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2015) av Édouard Louis blivit en oväntad framgång. Från bokförlagets presentation.
En hyllad debut av Frankrikes nya litterära stjärna. Detta är 21-årige Édouard Louis uppgörelse med sin barndom och sitt liv som Eddy Bellegueule, den alltför feminine lille pojken i den hårda bruksorten i norra Frankrike. Han viftar för mycket med armarna, pratar för gällt, går konstigt. I den lilla byn där allting sedan generationer tillbaka kretsar kring fabriken där männen sliter och förstör sina ryggar, TV:ns konstanta brus och alkohol blir Eddy den som står ut och han mobbas skoningslöst i skolan. Pappan super och familjen lever på fattigdomsgränsen. Louis gör allt för att passa in, bli en man, men han är i slutänden det alla anklagar honom för: homosexuell. Louis valde inte sin klassresa, samhället valde först att stöta bort honom, och teatergymnasiet i regionhuvudstaden blir en väg ut och början på studier som leder ända till École normale supérieure. En skakande skildring av ett Frankrike så långt bort från Paris man kan tänka sig, och en skoningslös inblick i sociala mönsters styrka. En bok som är ett försök att förstå.
Det här är författarens uppgörelse med sin barndom i norra Frankrike. Mörkret i boken är närmast kompakt. Ibland blir jag tveksam till om berättelsen verkligen är sann när det gäller fattigdomen. Det låter som 1930-talet men ska tydligen hänt på 2000-talet. Édouard Louis har också en tendens att utmåla sig som nästan enbart "god" i relation till den oftast "onda" omgivningen. Men sedan är min kritik emot boken slut.
Försöker hitta förklaringar - inte ursäkter.
För den är riktigt bra. Dels litterärt. Inget kapitel är tråkigt. Louis vet hur man kan använda språket. Men hans analysförmåga är också imponerande. I synnerhet som han bara var 19-20 år när han skrev boken. Trots att han skoningslöst kritiserar "arbetarkulturen" i delar av norra Frankrike så konstateras att även de är utsatta. Männen på fabrikerna och kvinnorna i kassorna i matbutikerna får delar av sina kroppar förstörda eftersom arbetsmiljöarbetet inte fungerar. De sexistiska, homofientliga och rasistiska strukturerna finns där och det krävs mod för att lämna dem. Éduoard Louis är tydlig med att han inte betraktar det som ursäkter. Han bara försöker hitta förklaringar.
Och det är kanske där det också finns ett hopp i boken - trots mörkret. Därför att strukturer kan förändras, även om det ofta är en långsam process.
Försöker hitta förklaringar - inte ursäkter.
För den är riktigt bra. Dels litterärt. Inget kapitel är tråkigt. Louis vet hur man kan använda språket. Men hans analysförmåga är också imponerande. I synnerhet som han bara var 19-20 år när han skrev boken. Trots att han skoningslöst kritiserar "arbetarkulturen" i delar av norra Frankrike så konstateras att även de är utsatta. Männen på fabrikerna och kvinnorna i kassorna i matbutikerna får delar av sina kroppar förstörda eftersom arbetsmiljöarbetet inte fungerar. De sexistiska, homofientliga och rasistiska strukturerna finns där och det krävs mod för att lämna dem. Éduoard Louis är tydlig med att han inte betraktar det som ursäkter. Han bara försöker hitta förklaringar.
Och det är kanske där det också finns ett hopp i boken - trots mörkret. Därför att strukturer kan förändras, även om det ofta är en långsam process.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar