Mail till socialdepartementet om några HBTQ-reformer.

Jag har mailat socialdepartementet inom regeringskansliet och en del andra om några HBTQ-reformer. Informationsplikten för hiv-positiva, utredning om äldre HBTQ-personers situation, möjlighet att vara blodgivare för män som har sex med män samt regler för inseminationsförsök i landsting-regioner.

I det här mailet

Vill jag fråga om s-mp-regeringen 2015 planerar att starta en utredning om att avskaffa informationsplikten för hiv-positiva.

Redovisar jag fakta om några andra HBTQ-reformer inom Socialdepartementets ansvarsområde. Utredningsförslaget om sänkning av åldersgränsen för juridiska könsbyten berör jag dock inte utan det återkommer jag till i ett mail till regeringskansliet senare i vår.

Informationsplikt för hiv-positiva.

Den lag som tvingar hiv-positiva att berätta om sin sjukdom före sexuella kontakter, även om de tillämpar säkrare sex, bör avskaffas. För mig har det här varit en svår fråga. Jag har lyssnat på debatten från båda håll och har i flera år argumenterat för att en utredning så snabbt som möjligt ska startas om informationsplikten ska vara kvar eller inte. I Västeuropa är det bara Sverige och Norge som har den här typen av lagar. Det betyder givetvis inte att det måste vara fel men att det är inte givet att ett demokratiskt land ska ha informationsplikt för hiv-positiva. Till sist handlar det här om när staten ska reglera människors privata relationer. Det finns många saker som jag som tycker är oetiska utan att de för den skull bör vara juridiskt straffbara. Vi har alla ett ansvar att bekämpa spridningen av hiv. Även vi som är hiv-negativa.

Dessbättre finns det det nu en majoritet i riksdagen för att avskaffa informationsplikten för hiv-positiva. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har sedan flera år varit för det och 2014 meddelade Folkpartiet att de "i princip" också är positiva till det men att en utredning bör göras först. Moderaternas attityd är idag "möjligen" till reformen medan Sverigedemokraterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna vill behålla informationsplikten för hiv-positiva.

Planerar regeringen att 2015 starta en utredning om att avskaffa informationsplikten för hiv-positiva?

Äldre HBTQ-personer.

Hittills har de flesta av äldre HBTQ-personer levt dolt om vilka de är inför andra, uppvuxna i ett extremt homofobt och transfobt samhälle. Men antalet äldre som är öppna med sin sexuella läggning och/eller könsidentitet lär öka ordentligt närmaste 15-20 åren.  Socialstyrelsen publicerade 2013 en rapport, Äldre HBT-personer och kommunernas vård och omsorg om äldre - en kartläggning. Den visar att ambitionerna varierar ordentligt när det gäller att alla inom äldreomsorgen ska få ett bra bemötande oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Av kommunerna är det 16 % som rapporterar att de senaste tre åren tagit upp situationen för äldre HBT-personers vård och omsorg i nämnd eller förvaltningsledning. Siffran för kommuner med fler än 50 000 invånare är 45 % medan den i övriga kommuner är 6 %. Bara 9 % av kommunerna har senaste året bedrivit utbildning av personer inom vård och omsorg som behandlat äldre HBT-personers situation. Endast i en av de kommuner som är med i enkäten har i princip all vårdpersonal fått del av sådan utbildning.

Det som krävs nu är att socialdemokratisk-miljöpartistiska regeringen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) börjar engagera sig på allvar för äldre HBT-personers situation. En bra start är att ta initiativ till en ordentlig kunskapsinventering (Socialstyrelsens rapport ger indikationer på problemet men är inte tillräcklig). När den är lämnad bör s-mp-regeringen återkomma med konkreta förslag för att bekämpa diskriminering av HBT-äldre och heteronormativa attityder inom äldreomsorgen.

Möjlighet att vara blodgivare för män som har sex med män.

Först är det viktigt att förtydliga att det inte är någon mänsklig rättighet att vara blodgivare. Det finns regler för många olika grupper förutom män som har sex med män (msm). Ibland måste reglerna bli något fyrkantiga, det är inte möjligt att göra individuella bedömningar utan att det krävs integritetskränkande frågor om hur folk haft sex, om de tror en eventuellt partner varit otrogen etc.  Men givetvis ska blodgivningsreglerna vara så lite diskriminerande och godtyckliga som möjligt.

Från 1985 till 2009 var det i Sverige totalförbud att ge blod för män som haft sex med män. Det betydde att en bisexuell man som bara haft sex en gång med en annan man, 1987, resten av livet inte skulle få ge blod. Även en kvinna som haft sex med honom skulle också bli avstängd resten av sitt liv från att ge blod. Reglerna genomfördes när det närmast rådde "aids-panik" i mitten av 1980-talet, men det blev så småningom tydligt att de var absurda. I synnerhet när det rådde, och ännu råder, blodbrist inom verksamheten.  2010 införde Socialstyrelsen nya regler som när det gäller MSM innebar att en man som inte haft sex med en annan man senaste 12 månaderna skulle få bli blodgivare. Socialstyrelsens ursprungliga förslag var sex månaders karenstid men de fick kompromissa med Läkemedelsverket för att få igenom någon förändring. Landstingen-regionerna fick möjlighet att söka dispens och behålla de gamla reglerna fram till 1 januari 2012.

Nu har det nya regelverket varit på plats i flera år. Det är dags att Socialstyrelsen gör en ny utvärdering om det är möjligt utifrån en medicinsk värdering att minska karenstiden från 12 till 6 månader. Givetvis ska det här inte beslutas av politiker i regering och riksdag. Men politiker har ett ansvar att ha en saklig dialog med Socialstyrelsen om det här och även sprida information i samhällsdebatten.

Regler för inseminationsförsök i landsting-regioner.

Efter att Östergötlands läns landsting 2013 beslutade att likställa avgifterna för lesbiska och olikkönade par när det gäller inseminationer vid kliniker är nu kostnaden för verksamheten jämställd i alla regioner/landsting. Det är givetvis positivt. Dock finns det ännu en diskriminering och det gäller om lesbiska kvinnor ska kunna dela på antalet subventionerade försök. RFSL gjorde en rapport 2011 om regler och avgifter för lesbiska kvinnor som blir inseminerade vid kliniker.

 "I 14 av 21 län erbjuds den ena kvinnan i samkönade relationer ingen behandling över huvud taget – här tillåts inte kvinnorna i paren dela på försöken.... I Uppsala, Jönköping, Västra Götaland, Värmland, Örebro och Dalarna får kvinnorna i ett samkönat par dela på det totala antalet försök som erbjuds."

Att två kvinnor i en relation ska kunna dela på de subventionerade inseminationsförsöken borde vara en självklarhet. För att ta ett exempel. Anders är ihop med Anna. Hon får tre subventionerade inseminationsförsök. Marie, som är ihop med Nathalie, får detsamma. Men efter första försöket,som misslyckas, vill Marie att hennes partner ska få testa istället. 2012 var det möjligt bara i sju landsting. Att ha regler som inte tillåter överlåtande av försök är ett tecken på heteronormativitet. Logiken är att eftersom det är inte möjligt att dela på försöken i en olikkönad relation ska det inte heller vara tillåtet i en kvinnlig samkönad relation trots att det är möjligt. Ansvaret för att få bort den här diskrimineringen finns främst hos landsting och regioner men regeringen och riksdagens partier bör skicka tydliga politiska signaler till sina partikamrater på regional nivå att den här diskrimineringen måste bort. Dessutom bör regelverket samordnas i nationella riktlinjer, här har regeringen ett ansvar för att starta en sådan dialog. Eventuellt bör det bli en lag om harmonisering av reglerna inom landsting och regioner. Sveriges kommuner och landsting (SKL) publicerade 2014 rapporten Assisterad befruktning uppföljningsrapport med definitioner, rekommendationer och utvecklingsområden.  Där behandlas dock inte just den här delen.


Uppdatering 1.

Socialutskottet ska 24 mars lämna betänkandet (rapporten) Hälso- och sjukvårdsfrågor. Riksdagen i sin helhet ska debattera rapporten 9 april.