Trasigt.

Det här skulle kunna bli en vanlig "fredagskrönika". Ni som följt min blogg vet vad jag menar. Men det blir det inte. Jag mår för bra.

Av allt det jag skrivit på min blogg är det främst fredagskrönikorna som jag är mest stolt över. Inte alla - vissa kan jag reflektera om "hur kunde jag formulera mig så där". Men generellt. Och jag kan berätta att av de bloggposter jag skrivit är jag mer nöjd med de fredagkrönikor jag skrivit när jag druckit alkohol än andra bloggposter när jag varit nykter. Alkohol frigör något, att strunta i detaljer och se större sammanhang. Samma sak gäller säkert för narkotika även om jag aldrig testat det. Men det beror främst på att jag aldrig blivit erbjuden det. Hade jag blivit erbjuden hasch på en fest hade jag säkert velat testa det.

"Divine dog av lycka"

När artisten Divine (till vänster på bilden) dog 1988 efter en överdos av narkotika blev förklaringen från vissa av hens vänner  att orsaken var lycka. Hen hade inte upplevt det tidigare. Man kan givetvis raljera över den förklaringen men Divine, född som man biologiskt men som blev känd för sina dragshowframföranden hade ett olyckligt liv bakom kulisserna. Mycket narkotika blev det. Den om producerade alla Divines låtar var Bobby Orlando (tillhöger på bilden) . Han var från början en högerkristen människa som inom nöjesbranschen fick omvärdera sina attityder. När han i en intervju på 1990-talet blev utfrågad om sin karriär svarade han sakligt fram till det kom till Divine, han fick en värme i sina kommentarer som han inte haft tidigare.

Framgångsrika artister har mer ofta än sällan haft problem med narkotika. Eller alkohol. Eller skilsmässor. Eller konflikter. Eller diskriminering. Etc.  Och så är det för synnerligen många inom kultursektorn, ibland funderar jag på om det inte gäller för majoriteten.

Det är kanske ingen tillfällighet att homosexuella, judar och svarta är ofantligt överrepresenterade inom västvärldens kultursektor. Tre grupper som ofta blivit stigmatiserade. Och där många, men inte alla givetvis, haft en känsla "jag ska visa dem att jag kan". Den bästa kulturen görs sällan av vita heterosexuella kristna människor som bor i en förort i en fin villa.

"Att komma ut ur garderoben gör sämre musik"!

Först när jag läste artikeln med det budskapet i en brittisk gaytidning blev jag skeptisk. Att komma ut ur garderoben är ju generellt något positivt. Det frigör ju krafter inom människor. Och det är säkert sant - på ett privat plan och i ett vanligt jobb. Men så jämförde jag ett antal artister och grupper vad de presterat innan och efter det kommit ut som icke-heterosexuella. Pet shop boys, George Michael, Ricky Martin och andra. Trenden är tydlig - efter att artister kommit ut försämras kvalitén på musiken. Tolka mig rätt. Jag välkomnar alla artister som kommer ut. Det är viktigt för synliggörandet. Och för deras egen skull. Men trenden kulturellt är tydligt. Artister som är ambivalenta utåt om sin sexuella läggning gör ofta bättre musik än de som är tydliga med att de är homo eller hetero.

"Droger mer regel än undantag"

Det här kommer inte bli min bästa fredagskrönika. Många av de människor som gjort det många av oss idag älskar inom kulturen  har kraftigt använt alkohol och andra droger (det har snarare varit regel än undantag, ABBA var ett av få undantag), haft diverse problem. Det är sällan lyckliga människor som gör den bästa konsten.

Det kan jag konstatera. Jag har lämnat de allvarliga depressionerna jag hade för några år sedan. Så om du tycker den här krönikan inte är lika bra som vanligt är det för att jag mår för bra för att göra bra retorikkonst. :-)

Mycket av den bästa konsten har gjort av trasiga människor. Men handen på hjärtat, har vi inte alla både något trasigt - och helt - inom oss. Är det inte det som gör oss till människor?

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg-.