onsdag 10 juli 2013

HBT-kultur. Mördaren ljuger inte ensam - Maria Lang.


Dagmar Lange (som skrev böcker under pseudunymen Maria Lang) har ju blivit aktuell på nytt i år genom filmatiseringen av hennes debutbok Mördaren ljuger inte ensam. Ola Rapace (populär bland många bögar p.g.a. sitt utseende och efter att han varit naken i diverse TV-serier) spelar där en av huvudrollerna. Men det är inte filmen jag ska recensera utan boken som på nytt getts ut 2013.

Först ska det väl förtydligas för er som är yngre att Dagmar Lange är en av de främsta inom svensk deckargenre när det gäller popularitet. Hon har jämförts med Agatha Christie och när jag läser boken förstår jag orsaken. Hon fick publicerat en deckare varje år från 1949 till 1990, alltså 42 böcker. Förutom det även fyra "ungdomsdeckare" på 1970-talet.

Den unga kvinnan Puck är huvudpersonen i boken (berättelsens "jag") som en sommar i slutet av 1940-talet åker till Bergslagen där hon ska träffa några vänner bl.a. Einar som hon är förälskad i. Målet för resan är en stuga med separat gästhus på en stor ö i en avlång sjö. Stället ägs av Rutger och hans fru Ann-Sofie. Sedan anländer den ena efter den andra av gästerna, nästan alla är ifrån Stockholm-Uppsala.  Den från början trevliga stämningen blir snart spänd. Det är som om något obehagligt ska hända. Och det gör det också. Puck hittar en av gästerna, Marianne, strypt och gömd under en stor gran på ön. Men det stannar inte där. Innan dramat är över blir det flera katastrofer.

Hur är då boken litterärt? Den enda kritik jag har är att när det blir kärlekstema blir berättelsen ibland något taffligt, men man ska komma ihåg att den är från 1949. För att vara från den epoken är den faktiskt ibland ovanligt frigjord. Teman som "den fria kärleken" och att två personer "låg med varann" utanför äktenskapet avslöjas vilket var provocerande för en del då. Och så till det där med att jag placerar in den här boken som HBT-kultur.

Det här är kanske den första svenska deckaren där en samkönad relation explicit berättas om. Jag ska inte avslöja hur exakt för då förstör jag spänningen för er som inte läst boken. När jag först såg porträttet av Dagmar Lange var min reflektion att hon kanske var lesbisk. Nu blir det ju något fördomsfullt att gå efter utseende men det fanns få heterosexuella kvinnor 1949 som hade kort hår som hon har på bilden. Hon disputerade på en avhandling om Pontus Wikner som var homosexuell. Det är tydligt att oavsett hennes egen sexuella läggning att hon fått ett engagemang för rätten att inte vara hetero. Från sid 242.
De allvarliga grå ögonen vilade på den lilla Eors-figuren och plötsligt sträckte han sig fram och tog den i handen.

- Grekernas Eros!. För dem var den form av kärlek som XXXX (jag utelämnar namnet för att inte förstöra spänningen) omfattade, den enda riktiga och värdiga. Man dömer människor alltför lätt, gör man inte?
Mördaren ljuger inte ensam är verkligen spännande. Inte ett litterärt mästerverk. Men som en symfoni som startar lugnt och där tempot ökas efterhand. Och där det till sist blir lugnt efter att konstaterats att alla har något att dölja, homo som hetero.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar