torsdag 14 mars 2013

HBT-kultur. Torka aldrig tårar utan handskar. 2 Sjukdomen. - Jonas Gardell.


När jag läser Jonas Gardells andra del av Torka aldrig tårar utan handskar går mina associationer paradoxalt nog till den tyska gruppen Modern Talking. Jag älskar ju eurodisco och även om den tyska duon inte är bland mina absoluta favoriter är de definitivt de som är mest kända i genren. De fick fem listettor på rad i Västtyskland på 1980-talet. En bedrift i sig. Men deras sjätte singel "peakade" på tredjeplatsen och vände sedan neråt. De höll masken utåt men jag har fått info om att de var mycket besvikna och att det bidrog till gruppens splittring (1998 återkom de dock och höll ihop några år igen). Att få en tredjeplats på Västtysklands singellista var dock något som de flesta artister i Europa bara kunde drömma om.

Och så är det givetvis med uppföljaren till Jonas Gardells första bok i serien Torka aldrig tårar utan handskar. Han har ju satt ribban högt genom den första delen. Och därför är det egentligen orättvist att bara relatera 2.Sjukdomen till den. Utan den måste jämföras med annan litteratur.

Jonas Gardell briljerar igen. Jag känner nästan att jag måste berätta att jag aldrig träffat författaren och att det här verkligen inte är någon "kompisrecension". För det är lätt att en del tror det när jag öser beröm över honom. Som jag skrev i min recension av den första delen i boktrilogin så har Gardell verkligen inte varit bland mina favoriter varken som författare eller komiker. Men serien om aids har gett honom välförtjänt beröm. Och stilistiskt håller han generellt samma klass i den andra delen. Han avslöjar obarmhärtigt men sakligt den hysteri som fanns bland en del som hade makt på 1980-talet. Men han behåller också sin förståelse för hur homofoba strukturer i samhället påverkar människor. Han visar att homofober ibland själva är offer för de strukturerna.

Den invändning jag har är att slutet av boken ibland blir för sentimental. Gardell skrev förra året att om folk grät efter första delen är det inget emot vad de kommer göra efter den andra. Och ibland blir för mycket "USA-sentimentalitet". Det är som att Gardell inte riktigt litar på att vi ska tycka synd om figurerna (som det verkligen är synd om) utan han måste upprepa en del saker. Men jag fattar nu hur välgjord filmatiseringen av hans andra bok var, hur det blev perfekt. Den stramade till storyn helt rätt.

Men det är en invändning i marginalen. Boken håller inte riktigt lika hög klass som ettan men närapå. Gardell är en mästare på att beskriva detaljer även här.

Kanske inte någon listetta bland mina favoritböcker vilket första delen faktiskt var. Men kanske en tredjeplats? :-)

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar