HBT-kultur. Frälsningsarmén - Abdellah Taïa.

Förra sommaren recenserade jag Ett arabiskt vemod, den första boken av Abdellah Taïa som getts ut på svenska. Nu kommer uppföljaren Frälsningarmén (2013). Men att kalla boken ny vore fel, den gavs ut redan 2006 i originalversionen. Intressant är att Taïa själv refererar till den italienske författaren och regissören Pier Paolo Pasolini i den. För jag gjorde jämförelser med Abdellah och Pasolini i min recension av Ett arabiskt vemod och i Frälsningsarmén blir det ännu tydligare. Taïa är en ny typ av Pasolini när det gäller författarskap. Han lyckas ta upp ämnen som är tabubelagda utan att det blir vulgärt. Som när han betraktar sin storebrors röv. Från sid 41.

Abdelkebirs skinkor var framför mig, mindre än två meter skilde mig från dem. Jag kunde till och med (vilket jag för ett ögonblick drömde om) sträcka ut handen för att röra vid dem, känna på dem, titta närmare på dem. De var inte stora, inte alls. De vara snarare lätt ovala, fylliga utan att vara för runda. De hade framförallt karaktär, vilket underströks av de få svarta hårstrån  man kunde ana i klyftan.

På samma vis lyckade Pasolini i en bok, Amado Mio, från 1948 (utgiven först i början av 1980-talet) berätta om sex med unga tonårskillar utan att det blev vulgärt. Taïa kombinerar precis som Pasolini poesi med sex. Och det håller ihop som en seriös bok. Det betyder inte att man etiskt måste tycka allt i böckerna är klockrent. Tvärtom rör sig både Pasolini och Taïa i gränslandet mot tabun.

Härlig mix av sex, tabun och avslöjande av strukturer.

Men de förhåller sig båda till samhället generellt också. För Taïa en värld där kapitalism och kolonialism synliggörs. Nu är jag ju som liberal en vän av kapitalism men författaren avslöjar obarmhärtigt systemets baksidor (att andra system är ännu sämre är för mig tydligt) Men han synliggör pengars inflytande. Och jag vill då hänvisa till Funk K:s version av låten Dirty cash. När Abdellah kommer till Schweiz, ett av världens rikaste länder, och där tvingas bo på ett av Frälsningsarméns härbärgen (därav titeln till boken) blir låttexten tydlig.

I've no excuse, I just want you to use me-ee
Take me and abuse me I got no taboos,
I'll make a trade with you-ou-ou
Do anything you wa-ant me to

Money talks, mmm-hmm-hmm, money talks
Dirty cash I want you, dirty cash I need you, woh-oh
Money talks, money talks
Dirty cash I want you, dirty cash I need you, woh-oh

Abdellah Taïa visar också på de kolonialistiska strukturer som ännu finns. Vagt. Inte explicit som förr. Och homofientligheten i Marocko.

Sex, tabun, besvikelser, hopp och avslöjande av strukturer i en härlig mix. Det här är en riktigt bra bok.

S i Stockholm vill avskaffa juridiska kön.

Centerpartiet startar sin stämma (kongress) idag där de ska besluta om ett nytt idéprogram. Men redan om några veckor, 3-7 april, ska riksdagens största parti, Socialdemokraterna, avgöra vad som ska vara med i deras nya principprogram. Stockholms partidistrikt lämnar ett radikalt förslag i en motion (D297), att avskaffa juridiska kön.

Ett könsneutralt språkbruk har spridit sig allt mer i vårt land under de senaste åren, det är inte längesedan en talesperson var en talesman. Språket kan användas för att befästa normer, men också för att förändra rådande normer. Vårt parti bör vara framkanten av denna utveckling och stödja användningen av uttrycken hen och en. Könsneutrala pronomen bidrar till att inte befästa ”vad som är kvinnligt och vad som är manligt” vilket är viktig för att alla människor ska uppleva att de legalt och socialt behandlas lika. Det gäller inte bara kvinnor utan även transpersoner, som upplever att de helt eller delvis tillhör ett annat kön än sitt biologiska.

Även i lagar och regler befästs kön. Frågan är om juridiskt kön behövs i ett modernt samhälle där alla har lika rättigheter inför lagen eller om det är något som hör hemma i en svunnen tid då kvinnor stod under förmyndarskap av sina män. Oönskade konsekvenser när det gäller exempelvis fördelning av föräldrapenning eller försäkringsvillkor skulle kunna lösas genom att dessa i varje enskilt fall istället utgår från biologiskt kön. Om vi kommer ifrån att människor från födseln märks ut som man eller kvinna i folkbokföringen skulle det vara ett steg på vägen ur det könsnormativa samhället till en värld där kvinnor är verkligt likställda. Dessutom skulle det för transpersoner få konsekvensen att de slipper besväras och diskrimineras för att de i många formella sammanhang anses tillhöra ett kön som de varken identifierar sig med eller ger uttryck för att tillhöra.

Det konkreta yrkandet är följande.

Att besluta att Socialdemokraterna ställer sig bakom en utredning av ett avskaffande av begreppet juridiskt kön.

När jag granskar handlingarna kan jag inte hitta att partistyrelsen någonstans kommenterar det förslaget, vilket är fegt av dem. Oavsett vad man tycker om förslaget förtjänar det en kommentar som andra motionsyrkanden. Jag är själv emot att idag avskaffa juridiska kön, dels för att det inte finns något som helst folkligt stöd för det, för det andra att jag inte betraktar indelningen i kön som ett allvarligt problem i sig, vill man komma bort från tvåkönsnormen är införandet av ett tredje kön att föredra. Men jag tycker också många som jobbar för jämställdhet och är för avskaffande av kön är hycklande. Igen och igen hänvisar de till statistik om fördelningen av hur juridiska män och juridiska kvinnor beter sig, och kritiserar snedfördelning.

Sedan hävdar de att det juridiska könet inte är relevant. Och motionärerna från sossarna i Stockholm närmast slår knut på sig själva när de ska lösa problemet. För när folk ska med i statistik då ska det biologiska könet räknas, snacka om att vara biologistisk och heteronormativ, mer än hur lagarna är idag. Men det är bra det förs en debatt inom Socialdemokraterna om att juridiska kön bör problematiseras, om än inte avskaffas idag.

HBT-socialdemokrater i Göteborg har lämnat in en motion (D142) som fått stöd av partidistriktet i staden.Motionens konkreta förslag är följande.

Socialdemokraterna tar initiativ till att vi, där vi agerar som arbetsgivare, tecknar anti-diskrimineringsavtal med kollektivavtalsstatus med de fackliga organisationerna.

Partistyrelsen yrkar (sid 223) varken bifall eller avslag på motionen utan vill den ska "vara besvarad" med följande motivering.

Partistyrelsen anser att en motionärs yrkande om att Socialdemokraterna, i sin roll som arbetsgivare, ska ta initiativ att teckna kollektivavtal om anti-diskriminering är ett bra förslag men anser att det är upp till parterna på arbetsplatsen att ta ett sådant initiativ. Det är dock viktigt att man håller sig inom ramarna för EU-rätten när avtalen träffas.

I januari kommenterade jag det första utkastet till nytt principprogram för Socialdemokraterna och kritiserade att transpersoner inte ens var omnämnda där. Dessbättre har partistyrelsen ändrat i den delen och lagt till några ord om transpersoners situation i sitt förslag till nytt principprogram.

När tillhörigheten till en viss grupp medför systematiska skillnader i människors livsvillkor och chanser till ett gott liv, visar detta på förekomsten av en maktstruktur. Den enskilde individen blir inte sedd och bemött som person och får inte utvecklas i enlighet med egna förutsättningar och val. Valen underordnas istället individens tillhörighet till en viss grupp, bestämd av klass, kön eller etnicitet, av funktionsförmåga eller ålder,av sexuell läggning,könsidentitet eller könsuttryck. Många människor möter också en dubbel eller flerdubbel underordning, där olika maktstrukturer samverkar med varandra.

Det här är dock också i princip det enda i ett långt förslag till principprogram som berör HBTQ-personer. Det är magert, för att uttrycka det milt. Partistyrelsen har däremot långa stycken om jämställdhet och integration. Med rätta. Men kontrasten blir desto tydligare, HBTQ-personers situation berörs med några få ord.

Positivt att det blev "familjebråk" i riksdagen.

Det blev ett ordentligt "bråk" politiskt om familjepolitiken och lesbiska pars rättigheter när riksdagen debatterade det 14 mars. Jonas Gunnarsson (s) och Marianne Berg (v), båda öppet HBT för övrigt, argumenterade för en könsneutral föräldraskapspresumtion. Ännu intressantare är att Ola Johansson (c), alltså från ett av regeringspartierna, gjorde en tydlig markering genom att ge reformen sitt stöd. Trots att Kristdemokraterna ännu är emot reformen och Sverigedemokraterna tvekar. Övriga riksdagspartier är positiva till en könsneutral föräldraskapspresumtion.

Från Jonas Gunnarssons (s) anförande.

Först vill jag lyfta frågan om föräldrapresumtion. Som jag sade tidigare brukar vi stolt slå oss för bröstet när det kommer till frågan om vår familjerätt är i paritet med människors behov. Tyvärr gäller inte det frågan om juridisk rätt till föräldrar. Som vi alla vet antar samhället i alla lägen att olikkönade par som får barn också automatiskt betraktas som föräldrar till barnet. Detsamma gäller inte för till exempel lesbiska par som väljer att skaffa barn på annat sätt än genom den allmänna sjukvården eller för par som inte är gifta. Redan 2007 föreslogs i utredningen Föräldraskap vid assisterad befruktning att det skulle införas en könsneutral föräldrapresumtion för alla gifta par. Det är ett sunt förslag som lutar sig på barnets rätt till föräldrar, helt i enlighet med barnkonventionen. Tyvärr verkar andra saker vara viktigare för regeringen än barns rätt, eftersom förslagen från regeringen med anledning av utredningen sex år senare fortfarande lyser med sin frånvaro. I dag kan så absurda situationer uppstå som att den ena parten i ett par som under pågående äktenskap väljer att skaffa barn, men som skiljer sig innan föräldraskapet är bekräftat, undkommer sitt ansvar som förälder.

För mig blir det tydligt att regeringen inte tycker att det här är en alltför problematisk situation eftersom man väljer att inte komma med förslag som skulle kunna lösa problemet med att vuxna människor inte behöver ta ansvar för de barn de varit med om att sätta till världen. Det finns också andra saker när det gäller dagens föräldrapresumtion som av många upplevs som problematiska, bland annat den situation som uppstår när sambor som skaffar barn ska bekräfta sitt föräldraskap. I dag krävs ett besök med tillhörande intervju på kommunens socialkontor för att föräldraskapet för fadern ska fastställas. Detta kan med rätta upplevas som gammalmodigt men också kränkande. Rimligt vore att införa en enklare föräldrapresumtion i de fall där föräldrarna är eniga om att det är de som har skapat det gemensamma barnet.

Från Marianne Bergs (v) anförande.

Tidigare talare, Jonas Gunnarsson från Socialdemokraterna, var också inne på en föräldraskapspresumtion – att säkerställa barnets rätt till båda sina föräldrar oavsett kön. Utredningen lades fram 2007. Det är sex år sedan. Jag kan bara konstatera att ännu har ingenting hänt. Utredaren lägger fram ett förslag om att lagstiftningen ska vara könsneutral, det vill säga att den ska gälla lika för likkönade och för olikkönade på samma sätt som gäller vid faderskapspresumtion. Man ställer sig hela tiden frågan: Varför har inget hänt? Var sitter stoppet? Det skulle jag gärna vilja ha reda på. Är det kanske Kristdemokraterna, som brukar stoppa de här frågorna, som är klossen? Eller är ni allihop bromsklossar i frågan? Varför ska likkönade föräldrar fortfarande tvingas genomgå en krångligare juridisk process än olikkönade par? Det är diskriminerande. Återigen: Sätt lite fart under galoscherna och kom till skott! Jag tycker att ni i samma andetag kan passa på att komma fram med ett initiativ gällande fler än två vårdnadshavare. Då skulle jag bli riktigt glad.

Från Ola Johanssons (c) anförande.

Eftersom frågan har väckts av Jonas Gunnarsson och Marianne Berg vill jag även säga någonting om föräldraskapspresumtion, som har beretts förenklat. När riksdagen senast behandlade motioner på det här området hänvisades till att regeringen bereder ärendet, och såvitt jag förstår gör den fortfarande det. En klar majoritet av riksdagens ledamöter anser att en proposition borde framläggas som är baserad på utredningen Föräldraskap vid assisterad befruktning och dess mening att ”föräldraskapet vid assisterad befruktning med donerade ägg och spermier ska regleras på samma sätt för samkönade par och för olikkönade par. Den kvinna som är moderns registrerade partner ska automatiskt anses vara barnets förälder, en föräldraskapspresumtion motsvarande den nuvarande faderskapspresumtionen”.

Låt mig göra ytterligare några kommentarer. Äntligen har tvångssteriliseringar av transpersoner som bestämt sig för att skaffa barn blivit avskaffade. I praktiken betyder det att kopplingen mellan det juridiska könet hos en person och personens uppsättning av könsceller försvinner. En juridisk kvinna kan således med hjälp av egna spermier skaffa barn med en kvinna som har livmoder och äggstockar.

Trots det har dessa personer som har avlat ett gemensamt barn inte rätt till en föräldraskapspresumtion likvärdigt med ett olikkönat, heterosexuellt par som skaffat sitt gemensamma barn på samma sätt. Det låter krångligt. Men egentligen blir det inte enklare än så här, eller hur? Detta belyser väl behovet av att presentera en lagstiftning där vi ser på föräldraskapspresumtionen på ett könsneutralt sätt, där utgångspunkten är att alla barn är välkomna och önskade samt att de har rätt till båda sina föräldrar från det ögonblick då de möter världens ljus, alldeles oavsett om det är fråga om ett heterosexuellt samboförhållande, ett samkönat förhållande eller ett samkönat förhållande där den ena parten har manliga könsceller.

Kristdemokraterna hämtar inspiration från romarriket.

När det blev Kristdemokraternas Roland Utbult som skulle hålla sitt anförande blev han sedan pressad av Jonas Gunnarsson (s) om varför den borgerliga regeringen ännu inte infört en könsneutral föräldraskapspresumtion. Utbult kommenterade följande.

Sedan var det frågan om presumtion. Frågan finns i och för sig med som underlag i betänkandet. Vi kristdemokrater menar att pappan alltid ska finnas med. Det är logiskt att det finns två föräldrar, en av dem ska vara pappa rent biologiskt. Det blir för mig en kvasidiskussion. Är pappan känd är han en av föräldrarna. Är pappan inte känd är ursprunget ur ett barnperspektiv en viktig fråga....

När Jonas Gunnarsson talar om en rätt till sina föräldrar förstår jag att han menar att juridiskt, genom föräldrapresumtionen, skulle pappan inte finnas med i det sammanhanget utan att det kan vara fråga om till exempel två mammor. Det är vad jag inte får ihop. Enligt lagen handlar det om två vårdnadshavare, två föräldrar. De måste alltså välja bort pappan. Jag har svårt att se att ett barn inte har rätt till sin far. Jonas Gunnarsson säger att detta går sakta, att det har gått sju åtta år. Det här är en gammal romersk rättslig princip, som Jonas Gunnarsson säkert har hört talas om: Pater est quem nuptiae demonstrant, det vill säga att fadern är den som giftermålet utpekar. Det är en gammal romersk rättspraxis. Jag är beredd att hävda att barnet har rätt till sina föräldrar och att en av dem är en pappa.

Ska man vara elak verkar det ibland som om Kristdemokraterna snarare hämtar inspiration till sin familjepolitik från romarriket än 2013. När det gäller att barnets biologiska pappa ska få bli vårdnadshavare föreslår utredningen från 2007 att det alltid ska finnas möjlighet för en spermadonator att bli juridisk förälder om alla parter är ense om det. Från sid 17 i utredningen.

Godkänner moderns partner skriftligen en mans bekräftelse av faderskapet och har i fråga om bekräftelsen iakttagits bestämmelserna i 5 §, skall därigenom anses fastställt att moderns partner inte är barnets förälder. Bekräftelsen skall dock i detta fall alltid vara skriftligen godkänd av modern.

Mer information om en könsneutral föräldraskapspresumtion kan du hittar här och här.

Uppdatering 1.

"Pridehouse" mittemot homohatande kristen församlings hus.

Dagens Nyheter berättar om en kul protest.

Där det finns hat, ska det också finnas kärlek. Därför har aktivisten Aaron Jackson köpt huset mittemot Westboro Baptist Church, en församling känd för sina kampanjer mot homosexualitet, och målat det i prideflaggans färger.

Svenska Dagbladet har idag en intressant analys av statsminister Fredrik Reinfeldts (m) markering mot sin partikamrat, migrationsminister Tobias Billström. Billström har, trots att han själv är öppet bisexuell, haft mycket svårt att förtydliga att flyktingar som flyr p.g.a. sin sexuella läggning eller könsidentitet aldrig ska förväntas dölja vem de är om de skickas tillbaka till sitt gamla hemland. Det är först när han blivit pressad som han erkänt att det är policyn officiellt. Å andra sidan har Billström ett svårt jobb.

Generellt bra från fp-programgrupp om HBTQ men kritik mot heteronormen saknas.

Folkpartiet ska i höst anta ett nytt partiprogram. Idag lämnar programgruppen med riksdagsledamoten Christer Nylander som ordförande ett första utkast. Bland övriga ledamöter finns bl.a. f.d. EU-parlamentsledamoten Marit Paulsson.

Nu har jag ju en gång varit politiker i Folkpartiet. Men lämnade partiet 2007. Sedan dess försökte jag till en början att inte lämna för mycket kommentarer om partiet. I synnerhet inte berömmande. För en del människor trodde att jag ännu var kvar i partiet, faktum är att jag senast för några dagar sedan på Malmö stadsbibliotek mötte en man (med sympatier till vänster) som inledde med "du som är fp-politiker". "Kalla mig inte fp-politiker, jag har lämnat partiet sa jag vänligt men bestämt". Men jag vet andra som lämnat partipolitiken som har samma erfarenhet.

Bra om HBTQ-rättigheter.

När jag bedömer program från partier som HBTQ-aktivist fokuserar jag främst på de delar som handlar om HBTQ-rättigheter, jämställdhet, antirasism, yttrandefrihet etc. Sedan kan jag ha både positiva och negativa åsikter om m andra delar av politiken när det gäller programförslaget. Utan att recensera de delarna. I den del av förslaget till nytt partiprogram som handlar direkt om HBTQ-rättigheter är följande med.

Alla ska ha samma rätt att forma sitt liv och bilda familj oav­sett kön­si­den­ti­tet eller könet på den man äls­kar. Där­för ska all lag­stift­ning vara jäm­lik i för­hål­lande till sex­u­ell lägg­ning eller könsidentitet.

Libe­ra­ler ska verka för ett öppet sam­hälls­kli­mat där ingen kän­ner sig tvungen att dölja sin kär­lek eller sin kön­si­den­ti­tet, och ingen för­ut­sätts vara hete­ro­sex­u­ell så länge inget annat sägs. Det all­männa har ett sär­skilt ansvar att se till att skola, vård, äldre­omsorg och annan ser­vice ges på jäm­lika villkor.

Sve­rige ska verka i EU och inter­na­tio­nellt för hbt-personers rät­tig­he­ter som en del av de mänsk­liga rät­tig­he­terna. Dis­kri­mi­ne­rings­skyd­det på EU-nivå ska stär­kas. Rätts­ak­ter inom ramen för EU-samarbetet ska erkänna den sam­kö­nade famil­jen fullt ut.

Markering mot kulturrelativism.

Det är precis så här ett partiprogram som handlar om HBTQ-rättigheter ska se ut. Det är radikalt annorlunda än Folkpartiets gamla partiprogram från 1997 där det (trots att fp då drev homoreformer i riksdagen) inte fanns någon formulering om att samkönad kärlek är lika mycket värd som olikkönad. Bara att homosexuella inte ska bli diskriminerade. Från jämställdhetsdelen.

Brott ska ald­rig rela­ti­vi­se­ras med hän­syn till pat­ri­ar­kala tra­di­tio­ner eller heders­be­grepp. Heders­re­la­te­rat våld och för­tryck är ett all­var­ligt hot mot indi­vi­ders fri­het och en jäm­ställd­hets­fråga som berör både kvin­nor och män.

Reli­giös sär­lag­stift­ning inom famil­je­rät­ten står i mot­sats till jäm­ställd­het och kvin­nors fri­gö­relse, och ska inte tillå­tas i Sverige.

Det är bra att Folkpartiets programgrupp markerar mot kulturrelativism. Sedan ger Folkpartiet stöd åt sexköpslagen (vilken jag är kritisk emot) men aldrig med en heteronormativ retorik om att prostitution handlar om att "män köper sex av kvinnor" och där andra typer av sexförsäljning osynliggörs.

Pat­ri­ar­kala makt­struk­tu­rer begrän­sar indi­vi­dens fri­het och möj­lig­het att delta fullt ut i sam­häl­let.

Fp:s ordförande gjorde bort sig.

Det är positivt Folkpartiet fastslår att patriarkala maktstrukturer finns. Ännu bättre vore om det även kom med i förslaget att heteronormativitet är ett problem. Partiets ordförande Jan Björklund gjorde bort sig 2007 efter att dåvarande landsmötet (kongressen) uttalat att heteronormen är fel med att kalla en sådan markering för "trams". Björklund tyckte inte heteronormen var ett problem. Dessbättre har hans ministerkolleger bl.a. Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag därvidlag varit mer tydliga och har ett genuint engagemang för HBTQ-rättigheter. Men att markera mot heteronormen borde kunna komma med i ett partiprogram av ett parti som kallar sig liberalt 2013. Men det är en av få invändningar jag har mot programmet i de delar jag granskat främst. Från vårddelen finns följande med.

All vårdre­la­te­rad sta­tistik ska ana­ly­se­ras ur ett genus­per­spek­tiv. Kun­ska­pen om skill­na­der mel­lan kvin­nors och mäns sjuk­doms­bil­der måste för­bätt­ras och hbt-kompetensen inom vår­den stärkas.

Tvåsamhetsnormen finns inom fp och övriga borgerliga partier.

Tyvärr finns det en del inom heteronormen som Folkpartiet själva måste jobba med, tvåsamhetsnormen. I riksdagen är Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att starta en utredning om barn ska kunna få fler än två vårdnadshavare om en domstol bedömer det vara till barnets bästa. Men hittills har Folkpartiet och övriga borgerliga partiet kategoriskt avvisat en sådan utredning. Det är inte att vara för den moderna familjepolitik som Folkpartiet i sitt förslag till program säger sig vilja jobba för.

En del kanske nu tror att det här en en välvillig recension för att jag varit fp-politiker. Men notera jag har varit, inte är, och har inga som helst planer på att gå med i varken Folkpartiet eller något annat parti. Men jag har ännu socialliberala värderingar. Och programförslaget från fp-gruppen är oväntat bra i de delar jag granskat. Förutom att det vore positivt med en markering emot heteronormativitet. Och att fp faktiskt har en hemläxa att göra när det gäller att konstatera att det kanske kan vara till barnets bästa att ibland få fler än två vårdnadshavare.


Uppdatering 1.

En till sådan här fadäs kan leda till ministerbyte.

Migrationsminister Tobias Billström (m) ber om ursäkt för sin kommentarer om människor hårfärg och ögonfärg.. Det var det enda rätta han kunde göra. Vissa har idag antytt att han skulle menat något rasistiskt det tror jag inte en sekund på, för övrigt är Billström inte själv blond och inte de flesta etniska svenskar heller. Men hans kommentar var klumpig och orsakade, med rätta, skarp kritik. Vi kan alla göra fel och det är bra Billström ber om ursäkt. Det är mänskligt att fela. Men en minister med ansvar för migration måste också konstatera att utrymmet för fler sådana här fadäser är extremt begränsat efter en sådan här kommentar. Händer det fler gånger så bör Alliansen pröva om han är rätt person på sin post.

HBT-kultur. Torka aldrig tårar utan handskar. 2 Sjukdomen. - Jonas Gardell.

När jag läser Jonas Gardells andra del av Torka aldrig tårar utan handskar går mina associationer paradoxalt nog till den tyska gruppen Modern Talking. Jag älskar ju eurodisco och även om den tyska duon inte är bland mina absoluta favoriter är de definitivt de som är mest kända i genren. De fick fem listettor på rad i Västtyskland på 1980-talet. En bedrift i sig. Men deras sjätte singel "peakade" på tredjeplatsen och vände sedan neråt. De höll masken utåt men jag har fått info om att de var mycket besvikna och att det bidrog till gruppens splittring (1998 återkom de dock och höll ihop några år igen). Att få en tredjeplats på Västtysklands singellista var dock något som de flesta artister i Europa bara kunde drömma om.

Och så är det givetvis med uppföljaren till Jonas Gardells första bok i serien Torka aldrig tårar utan handskar. Han har ju satt ribban högt genom den första delen. Och därför är det egentligen orättvist att bara relatera 2.Sjukdomen till den. Utan den måste jämföras med annan litteratur.

Jonas Gardell briljerar igen. Jag känner nästan att jag måste berätta att jag aldrig träffat författaren och att det här verkligen inte är någon "kompisrecension". För det är lätt att en del tror det när jag öser beröm över honom. Som jag skrev i min recension av den första delen i boktrilogin så har Gardell verkligen inte varit bland mina favoriter varken som författare eller komiker. Men serien om aids har gett honom välförtjänt beröm. Och stilistiskt håller han generellt samma klass i den andra delen. Han avslöjar obarmhärtigt men sakligt den hysteri som fanns bland en del som hade makt på 1980-talet. Men han behåller också sin förståelse för hur homofoba strukturer i samhället påverkar människor. Han visar att homofober ibland själva är offer för de strukturerna.

Den invändning jag har är att slutet av boken ibland blir för sentimental. Gardell skrev förra året att om folk grät efter första delen är det inget emot vad de kommer göra efter den andra. Och ibland blir för mycket "USA-sentimentalitet". Det är som att Gardell inte riktigt litar på att vi ska tycka synd om figurerna (som det verkligen är synd om) utan han måste upprepa en del saker. Men jag fattar nu hur välgjord filmatiseringen av hans andra bok var, hur det blev perfekt. Den stramade till storyn helt rätt.

Men det är en invändning i marginalen. Boken håller inte riktigt lika hög klass som ettan men närapå. Gardell är en mästare på att beskriva detaljer även här.

Kanske inte någon listetta bland mina favoritböcker vilket första delen faktiskt var. Men kanske en tredjeplats? :-)

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

Drömmar.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.

Låt de gamla drömmarna dö (2011) av John Ajvide Lindqvist är inte någon bok som egentligen har koppling till HBT. Därför recenserar jag den inte officiellt. Men jag förhåller mig till den. En recension av mig blev det däremot av hans Låt den rätte komma in eftersom den hade ett tydligt queertema. Från min recension.

Jag vill varna er bloggbesökare för en sak. Boken "Låt den rätte komma in" är en förfärlig bok. Hemsk. Men också vacker. Empatisk. Nyanserad. Som livet självt. Köp den. Eller låna den på ditt närmaste bibliotek. Det är en av de allra bästa böckerna jag läst.

Och mitt omdöme om boken håller än. Låt  de gamla drömmarna dö är mer medioker generellt, den är en samling av noveller. Visst har John Ajvide Lindqvist en begåvning att skriva om "skräck" men boken lyfter först i den novell som gett den dess titel. En uppföljare av Låt den rätte komma in. Där vi får veta var huvudpersonen Oskar och hans transiga kompis (som är vampyr) finns "idag" flera decennier efter händelserna som utspelade sig i en Stockholmsförort i början av 1980-talet.

Blandar konsum med kaos.

Men det intressantaste är när det blir en förklaring varför novellen fått sin titel. Från sid 281, Stefan har just fått veta att han har en dödlig cancer och bara har ett år kvar att leva.

När han fimpat sa han: "Vet du vad det värsta är?. Det är inte att man ska dö. Det är alla drömmar man har haft. Som måste dö. Som aldrig kommer bli av". Å andra sidan, Stefan såg på Karins hand som vilade på bordet "Å andra sidan är det så många som gått i uppfyllelse. Så det kanske inte spelar så stor roll"

Jag vet exakt var jag var när jag läste det här. Det var på Triangeln i Malmö. Låt mig berätta vad det är för ställe för er som inte känner till det. Det är ett köpcentrum från 1980-talet. Jag satt på en av plastmöblerna utanför toaletterna för att ta en paus och läsa något en stund. Någon har hävdat att John Ajvide Lindqvist "förenar det vardagliga med det skräckfyllda, konsum är granne med kaos". Och platsen var verkligen typ "konsum" där jag var.

Min Facebook-vän Steve Sjöquist (idag diakon i Svenska kyrkan) var med i ett radioprogram häromåret. Jag kan ännu höra hans röst från det. Han berättar hur han fått hiv på 1980-talet. Han var så sjuk att han till sist var medvetslös. Samtidigt hade det kommit en ny "medicin" som vissa trodde skulle kunna göra att hiv-positiva fick leva. Men det hade gjorts många sådana försök tidigare. Som inte fungerat. Det hade varit lätt för ansvariga läkare att hävda att Steve var så dålig att han inte borde få medicinen. Men de gav honom medicinen (som idag kallas bromsmediciner) och som ett mirakel började Steve återigen vakna till liv.

Blivit medlem i EKHO.

En discogrupp, Van, gjorde i slutet av 1990-talet discoversioner av gamla låtar men också nyskrivna. En av dem senare var Count Dracula. Förutom sången är det en man som ofta säger följande i låten.

From life to death. And death to life.

Man kan bortförklara det med att det bara är kommersiellt. Om vampyrer (vilket är intressant i sig eftersom det blir en koppling till John Ajvide Lindqvist).  Och det är givetvis det till viss del. Men jag förstår ju också att det handlar om min fascination för Jesus. Att liv blir död är tydligt. Men hur blir död till liv som i uppståndelsen för Jesus?

Igår betalade jag medlemsavgiften till EKHO-Skåne. En förening för kristna HBTQ-personer. Det var verkligen med tvekan, t.o.m när jag skulle klicka på knappen på mitt Nordeakonto tvekade jag. Egentligen är jag ju bara Christian light som jag halvt på skämt, halvt på allvar brukar skriva. Jag har  aldrig utträtt ur Svenska kyrkan. Men att bli medlem i EKHO är ett aktivt ställningstagande.

När jag satt där bland plastmöblerna på Triangeln blev det tydligt att just ett budskap om död är att drömmarna måste dö. Men det blev också tydligt att det är drömmarna och hoppet som håller oss människor levande och gör att vi orkar ännu en dag.

Från sid 284 (sista sidan i novellen Låt de gamla drömmarna dö) i boken.

Låt de gamla drömmarna dö. Vi drömmer nya.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.