Hiv är inget för mig. Så är det många som resonerat. Och sedan blivit smittade.
Imorgon 1 december är det som vanligt World aids day. HBT-föreningen RFSL arrangerar på många orter möten, Göteborg, Uppsala, Linköping, Västerås och andra städer. Alla arrangemang från RFSL-avdelningarna är med på föreningens hemsida. Sedan är det givetvis även föreningar för hiv-positiva som engagerar sig 1 december.
Hiv och aids är egentligen inte någon HBT-politisk fråga. Viruset kan ju smitta vem som helst. Men män som har sex med män var en av de första grupperna där hiv spreds. Man gissar att sjukdomen började spridas i Sverige ca 1982.
1985 konstaterade man att av de som fått hiv var ca 80 % män som har sex med män. Sjukdomen var också de första åren mycket fokuserad till Stockholmsområdet, ca 80 % av alla smittade bodde där. Idag så är majoriteten av folk i Sverige med hiv smittade heterosexuellt. De bor i alla delar av landet.
För många blev sjukdomen en katastrof på 1980-talet, dels för dem som smittades givetvis men även för de som förlorade många vänner. I vissa vänskapsgrupper så dog typ hälften inom några år. Trots att folk i gruppen var unga, 20-30 år. Själv har jag vad jag vet ingen vän som blivit smittad, men jag har träffat några hiv-smittade på gayställen.
I media kan man läsa om ”hivmän” som blir åtalade för att de haft oskyddad sex. Givetvis är det rätt att åtala dem eftersom de gjort allvarliga brott och varit hänsynslösa mot andra. Men ordet ”hivman” i tidningsrubrikerna är faktiskt stigmatiserande mot den stora majoritet av hivpositiva som aldrig skulle få för sig att ha oskyddad sex med någon som är hivnegativ. Media skulle nog inte kalla någon med cancer för ”cancermannen” eller ”cancerkvinnan”.
Dessutom så antyder ofta svensk media, och ibland även politiker, att det bara är hivpositiva som ska stoppa spridningen av sjukdomen. Visst har hivpositiva det främsta ansvaret om de vet om att de fått sjukdomen, många är tyvärr ovetande. Men även vi som inte har hiv har givetvis ett ansvar.
Imorgon 1 december är det som vanligt World aids day. HBT-föreningen RFSL arrangerar på många orter möten, Göteborg, Uppsala, Linköping, Västerås och andra städer. Alla arrangemang från RFSL-avdelningarna är med på föreningens hemsida. Sedan är det givetvis även föreningar för hiv-positiva som engagerar sig 1 december.
Hiv och aids är egentligen inte någon HBT-politisk fråga. Viruset kan ju smitta vem som helst. Men män som har sex med män var en av de första grupperna där hiv spreds. Man gissar att sjukdomen började spridas i Sverige ca 1982.
1985 konstaterade man att av de som fått hiv var ca 80 % män som har sex med män. Sjukdomen var också de första åren mycket fokuserad till Stockholmsområdet, ca 80 % av alla smittade bodde där. Idag så är majoriteten av folk i Sverige med hiv smittade heterosexuellt. De bor i alla delar av landet.
För många blev sjukdomen en katastrof på 1980-talet, dels för dem som smittades givetvis men även för de som förlorade många vänner. I vissa vänskapsgrupper så dog typ hälften inom några år. Trots att folk i gruppen var unga, 20-30 år. Själv har jag vad jag vet ingen vän som blivit smittad, men jag har träffat några hiv-smittade på gayställen.
I media kan man läsa om ”hivmän” som blir åtalade för att de haft oskyddad sex. Givetvis är det rätt att åtala dem eftersom de gjort allvarliga brott och varit hänsynslösa mot andra. Men ordet ”hivman” i tidningsrubrikerna är faktiskt stigmatiserande mot den stora majoritet av hivpositiva som aldrig skulle få för sig att ha oskyddad sex med någon som är hivnegativ. Media skulle nog inte kalla någon med cancer för ”cancermannen” eller ”cancerkvinnan”.
Dessutom så antyder ofta svensk media, och ibland även politiker, att det bara är hivpositiva som ska stoppa spridningen av sjukdomen. Visst har hivpositiva det främsta ansvaret om de vet om att de fått sjukdomen, många är tyvärr ovetande. Men även vi som inte har hiv har givetvis ett ansvar.
Sverige är ett av de länder som haft den mest repressiva politiken mot hiv där fokus oftare varit på tvång än på frivillighet. Tidigare var det många människor som hölls inlåsta i flera år därför att en läkare gissade att de kanske skulle smitta andra. Inte för att de hade ägnat sig åt något brottsligt utan att de kanske skulle göra det. Europadomstolen för mänskliga rättigheter kritiserade Sveriges policy efter att en man anmält det till domstolen.
Socialdemokraterna och Moderaterna är de partier som tydligast argumenterat för den repressiva hiv-politiken. Övriga partier har ibland varit för en del liberaliseringar men det har varit politisk enighet om principerna. Det är först de senaste åren det har blivit mer debatt om att fokusera på frivillighet.
Antalet nysmittade har ökat de senaste åren. Både landsting-regioner och kommuner måste nu än mer prioritera resurser åt bekämpandet av sjukdomen. Många ungdomar har dåliga kunskaper om hur hiv sprids. Här måste skolan bli bättre men vi har alla ett ansvar att jobba för mer kunskap.
Jag vill till sist publicera några citat från boken Fångad i flykten av Lars-O Westerholm. För övrigt rekommenderar jag den boken, den ger en bra känsla för hur situationen var på 1980-talet när ett meddelande om att du fått hiv betydde en dödsdom, många blev chockade de första åren men en del började sedan engagera sig för sin egen grupps situation.
Från sista kapitlet i boken Fångad i flykten, skriven av Lars-O Westerholm 1989, något år innan han dog av aids.
Ofta föll jag men har allt lättare att ta mig upp igen och åter kunna försöka. Jag är på rätt väg och även korta steg tar dig framåt.
Livet tar inte slut den dagen man får ett positivt provsvar, sjukdomen. Om inte förr så är det dags nu att börja livet. Jag har redan sex år bakom mig, dagar med livskvalitet och denna dagen är bara början. När man har informerat sina föräldrar, syskon, vännerna och har kommit över den värsta chocken, kan vi sedan med alla sinnenas krafter ta vara på tiden som återstår och vara glada för förtroendet och öppenheten som vunnits.
Läkarkåren och medicinvetenskapen har inte så mycket att komma med ännu, men vi medmänniskor har alla möjligheter att göra varje liv värt att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar