M och EU:s antidiskrimineringsdirektiv.

Jag kommer inte göra någon rapport om partiernas EU-politik i år. Det gjorde jag 2009 och 2014. Nu ska jag avslöja några detaljer inför min första EU-rapport. Du kanske frågar varför jag inte gjort det tidigare, det är 10 år sedan. Men har man en förtroendefull dialog kan ingen av parterna sprida det till andra hur som helst. Nu är det 2019, det är historia.

1. Sverigedemokraterna.

Johnny Skalin var partiets EU-politiske talesman. Att få tag i hans mobil-telefonnummer var ungefär lika lätt som för en heteroman att hångla med en lesbisk nunna. Delvis fattade jag det, sd-riksdagsledamöter var hotade av vänsterextremister. Men det var udda. Bara att få tag i partiets HBTQ-politiske talesperson, Per Ramhorn, var en bedrift. Vi bor båda i Malmö och talade till en början "socialt" och opolitiskt. Vi har olika politiska värderingar men gillar båda Malmö. Men jag fick två gånger lova att inte dela ut Skalins nummer. Precis som om jag någonsin skulle få för mig det.

2. Moderaterna och Kristdemokraterna.

Det handlade bl.a. om EU skulle ge samma skydd för sexuell läggning och könsidentitet som för kön och etnicitet när det gäller direktiv emot diskriminering.

Röd-gröna, Centerpartiet och Liberalerna svarade tydligt ja. Sd nej. Värre var det med m och kd. Kristdemokraternas Stefan Attefall, då central politiker i kd, var synnerligen ambivalent. Efter vi resonerat några minuter frågade han.

"Vad har de andra borgerliga partierna svarat?".

Kd hamnade till sist på ja precis som de tre andra borgerliga partierna.

Moderaterna var också till en början ambivalenta.

Till sist fick partikansliet tag i EU-parlamentsledamoten Christoffer Fjellner, som närmast kan kallas för HBTQ-vänlig nyliberal. M sa ja med tillägget "direktiven ska inte vara för detaljerade". Det var något ironiskt eftersom det är vad jag som HBTQ-aktivist, liberal och EU-federalist själv tycker. Direktiven handlar om att främja den fria rörligheten för alla. Att alla ska känna sig trygga att flytta till ett annat land och få lagskydd emot diskriminering. Sedan får varje land reglera det i detalj.


Uppdatering 1.

Federalism.

Jag är EU-federalist. Hade en debatt för några veckor sedan med en skånsk c-kandidat till EU-parlamentet. "Jag är emot centralisering och federalism". Jag påpekade diskret att c faktiskt officiellt är ett federalistiskt parti.

Sverige och Frankrike är ovanligt centralstyrda länder i unionen.

Tyskland och Storbritannien är annorlunda. Skottland avgör nästan all sin politik regionalt förutom utrikes- och försvarspolitiken. Det är förvisso ett extremt exempel men visar vad federalism handlar om. Bara om det finns någon nytta med att flytta upp beslut ska det göras enligt federalismens principer. EU ska givetvis inte reglera svensk vargjakt eller förbjuda veganska korvar att få kallas korvar. Unionen ska fokusera på verkliga gränsöverskridande problem. EU ska inte vara någon diversebutik men där man måste göra något ska man vara starka. Det är federalism på riktigt.