Grön ungdoms kritik emot Socialstyrelsen om blodgivningsreglerna är fel.

Det här är tredje delen av min granskning av motioner till mp-kongressen 26-28 maj. Andrea Byding från Uppsala med stöd av bl.a. Grön ungdom vill i motion 16.2 att män som har sex med män ska få bli blodgivare på samma villkor som de flesta andra.  Vid Socialdemokraternas kongress fanns det en liknande motion. Det är givetvis positivt att folk engagerar sig emot diskriminering p.g.a. sexuell läggning men en del hamnar fel i den här debatten. Jag ska förklara orsaken i den här bloggposten.

.... Det behövs ständigt fler blodgivare, men Socialstyrelsen sätter idag käppar i hjulet för sig själv för att skapa ett tillräckligt blodlager genom att ha olika regler för olika grupper. För att säkerställa att blodet som ges är säkert, och inte ytterligare skadar den behövande patienten, finns olika regler för hur länge givarna måste vänta med att ge blod efter de haft ett visst “riskbeteende”. Har man till exempel haft en förkylning måste man vänta minst 2 veckor och har man piercat sig måste man vänta minst 6 månader. Olika regler gäller också beroende på vilken sexuell läggning man har. Är du en man som har haft sexuellt umgänge med en annan man måste du vänta 12 månader innan du får ge blod. För övriga är denna period endast 3 månader. Denna regel är en kvarleva från en tid då man hade väldigt lite kunskap kring HIV. 1984 förbjöd Socialstyrelsen helt homo- och bisexuella män från att ge blod, detta då den gruppen blev allra hårdast drabbat av sjukdomen. Förbudet fanns kvar ända till år 2010 då regeln ändrades till dagens 12 månaders karenstid. Detta innebär dock i praktiken ingen skillnad då mycket få vill göra uppoffringen att leva i celibat i ett år bara för att kunna ge blod. Detta är en regel utan någon som helst vetenskaplig grund. Oavsett vilken sexuell läggning bäraren har så tar det tre månader innan man som hiv-smittad börjar skapa antikroppar och eventuell blodsmitta märks på ett test. Såväl hetero- som homo- och bisexuella kan drabbas av HIV och då allt blod testas innan det doneras vidare finns det inget rationellt skäl för att ha olika karenstider för olika grupper. Det är bara ren och skär diskriminering då det ger uttryck för en syn att homo- och bisexuella har ett “farligare” sexliv än andra. Till och med i homofobiska Ryssland får homo- och bisexuella donera blod på samma villkor som alla andra. Det är dags att även Sverige gör upp med dessa diskriminerande regler. Ingen ska placeras in i en speciell “riskgrupp” utifrån sin sexuella läggning utan en individuell bedömning ska ske från person till person....

Partistyrelsen hänvisar till intern utredning.

Motionens yrkande är följande.

.... att MP verka för att karenstiderna för blodgivning är detsamma för alla, oavsett sexuell läggning....

Partistyrelsen yrkar avslag på motionen.

.... Att vården i alla lägen bygger på evidens och att den känns trygg och säker är självklara hörnstenar inom hälso- och sjukvården. Det är Socialstyrelsens uppgift att ta fram nationella riktlinjer inom vården för att säkra detta. Processen att ta fram nationella riktlinjer är inte sällan tidsödande, men det är grundläggande att denna process ges möjlighet att ta den tid som behövs för att vården ska vara säker. Vi vet att vårdens sätt att arbeta är en spegel av samhället. Det har genom åren funnits tydliga inslag av diskriminering såväl inom vården som i samhället i stort. Partistyrelsen anser att det inte vore okomplicerat att ovillkorligen bifalla motionen, då vi ser att kunskap om vårdens säkerhet inbegrips i frågeställningen. Partistyrelsen vill samtidigt med tydlighet säga att vården på ett bättre sätt behöver HBTQ-certifieras och att statliga myndigheter och landsting har skyldigheter att skynda på detta. Det ska självklart inte finnas några omotiverade olikheter i hur medborgare bemöts inom vården. Skillnader får endast förekomma om de kan motiveras sakligt. Partistyrelsen har begärt av MPs SKL-grupp att de ska undersöka skälen till nuvarande regelverk med syftet att förbättra möjligheten för blodgivning oavsett sexuell läggning, samt återkomma till partistyrelsen i frågan un - der 2017. Partistyrelsen föreslår att denna process invänas innan något ställningstagande görs, varför motionen i nuläget bör avslås....

Jag håller med partistyrelsen.

Låt mig reda ut några saker.

1. Det är ingen mänsklig rättighet att få ge blod. Däremot är det en rättighet för människor som behöver blod att det så långt som möjligt ska säkras att personen inte får någon allvarlig sjukdom genom transfusionen, det gäller för övrigt inte bara hiv utan även andra sjukdomar. Jag, RFSL och Diskrimineringsombudsmannen (DO) accepterar att olika regler gäller för män som har sex med män i relation till de flesta andra när det gäller blodgivning. Hade vi trott det där var obefogad diskriminering hade vi givetvis aldrig accepterat olika regler, jag lovar.

2. Folkhälsomyndigheten rekommenderade 2015 att hiv-tester bör betraktas som säkra redan efter 6 veckor istället för 12 som dittills.

3. Allt blod som ges testas. Men det är en färskvara och kan bara användas inom 6 veckor efter att det lämnats. Och eftersom hiv tidigare ibland inte kunde konstateras förrän ca 3 månader efter smittotillfället har sjukvården ett system med s.k. riskgrupper. Alltså grupper där hiv är betydligt vanligare än bland befolkningen generellt.

4. Sedan vill myndigheter ha en "säkerhetsmarginal". Och visst kan folk ibland beräkna fel när de senast gjorde vissa saker. Det är därför jag tidigare har rekommenderat att karenstiden för män som har sex med män sänks från 12 till 6 månader. Men med Folkhälsomyndighetens nya rekommendation vill jag gå längre. En man som inte haft sex med någon annan man senaste 3 månaderna bör få ge blod. Samma sak bör gälla för övriga s.k. riskgrupper när det gäller sex. En kvinna som haft sex med en man som haft sex med en annan man samt sexsäljare och någon som haft sex med någon sexsäljare (även för de grupperna finns det idag en karenstid på 12 månader). Då finns det en ordentlig säkerhetsmarginal i relation till 6 veckor. Idag gäller för heterosexuella att de inte ska haft sex med någon ny partner senaste 3 månaderna.

5. En person kan bara ta ansvar för sig själv om hen är i ett parförhållande. En partner kan vara otrogen. Jag hävdar inte att otrohet skulle vara vanligare inom samkönade relationer än inom olikkönade relationer. Men enligt RFSL är andelen hiv-positiva bland män som har sex med män 80 gånger högre än bland befolkningen i sin helhet. Risken för hiv-spridning när det gäller ett bögpar är betydligt större vid otrohet än när det gäller olikkönade par. Därför bör reglerna inte likställas.

Däremot bör karenstiden kraftigt sänkas. När hiv idag i princip alltid upptäcks inom 6 veckor efter ett smitt-tillfälle är det galet att ha kvar 12 månaders karenstid för bl.a. män som har sex med män. Istället bör den bli 3 månader, ca 13 veckor. Då finns en marginal med råge till 6 veckor.

6. Till sist är kritiken från bl.a. Grön ungdom emot Socialstyrelsen obefogad. Jag följde noga debatten när de nya reglerna infördes för en del år sedan. Socialstyrelsen var engagerade för att de skulle bli så likställda som möjligt utifrån medicinska fakta. När de föreslog 6 månaders karenstid blev de - helt obefogat - attackerade av vissa vårddebattörer för att äventyra patienternas säkerhet. Eftersom Läkemedelsverket kraftigt motsatte sig reformen tvingades Socialstyrelsen till sist acceptera en kompromiss med 12 månaders karenstid för män som har sex med män. När jag följt debatten konstaterar jag att det förmodligen finns en dold homofobi bland vissa men Socialstyrelsen ska ha all heder för att de gjorde vad de kunde för att bekämpa det.