Boken Punkpapporna kom 2010. Av författaren Liz Wennberg. Och nu är det dags för uppföljaren Punkpapporna i London (2013). Båda vänder sig väl främst till barn i 10-årsåldern. Eller "barn i lågstadiet och mellanstadiet" som man skulle sagt när jag var ung. Jag resonerade redan när jag kollade första boken om jag skulle recensera den men kom fram till att jag inte skulle göra det. Tyckte inte den riktigt höll måttet. Och det gör kanske inte den här heller. Om man betraktar det rent litterärt. Från en vana att kolla vuxenböcker. Men det här är faktiskt en bok vars främsta målgrupp är barn. Och som det duger den bra.
En spännande bok.
Det är vardagligt. Och ibland blir det bara för klämkäckt med sitt mångfaldsvurmande. Men boken är faktiskt spännande. Även jag som vuxen ville veta hur den skulle sluta. Men dess främsta förtjänst är dess lågmälda humor. Som man kan le åt. Som det här (från sid 16-17).
Det är vardagligt. Och ibland blir det bara för klämkäckt med sitt mångfaldsvurmande. Men boken är faktiskt spännande. Även jag som vuxen ville veta hur den skulle sluta. Men dess främsta förtjänst är dess lågmälda humor. Som man kan le åt. Som det här (från sid 16-17).
Det hade kommit ännu mer snö under natten. Martin hoppade i skorna och tog på sig jackan och rusade ut och la sig på marken för att göra snöänglar. Kort efter låg granntanten bredvid honom och flaxade med armarna och benen. Martin reste sig upp och beundrade vinterns första snöängel.
"Res dig upp så jag får se på din ängel" sa Marin och satte händerna i midjan.
"Jag kan inte. Jag har ramlat" sa tanten och försökte rulla över på magen.
"Ramlat?"
Martin skottade snabbt ihop en liten snökulle, sedan drog han tanten i armarna, Det gled jättebra för hon hade en glansig och hal kappa på sig"
På samma lätt skämtsamma sätt avhandlas många andra ämnen. Att flickan Cornelia bor ihop med ett bögpar, varav en vit och den andre svart, problematiseras inte. När det ska fokuseras på att de är annorlunda är det för att de "har konstiga frisyrer som punkare".
Det här är verkligen inte den bästa barnboken med HBTQ-tema som jag läst. Ibland blir det bara för "PK". Men det finns en befrielse i att sexuell läggning, kön och etnicitet inte problematiseras. Och den lågmälda humorn är dess främst tillgång.
Det här är verkligen inte den bästa barnboken med HBTQ-tema som jag läst. Ibland blir det bara för "PK". Men det finns en befrielse i att sexuell läggning, kön och etnicitet inte problematiseras. Och den lågmälda humorn är dess främst tillgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar