Liberaler för jämställdhet behövs. Även 2015.

Om man summerar medel av opinionsmätningar för februari får Folkpartiet igen en lägre nivå - 4,7 %. Det har startats en debatt om partiet kommer vara kvar i riksdagen efter valet 2018 (vilket jag dock tror de kommer att vara men situationen för partiet är onekligen allvarlig).

Den här bloggen är partipolitisk obunden och jag tar inte ställning för eller emot partier. Men jag vill ge ett historiskt perspektiv. Om man skulle sammanfatta Folkpartiet (och dess föregångares) betydelse historiskt hade säkert kampen för allmän och lika rösträtt hamnat på första plats. Så är det bara. Liberaler var tillsammans med sossar helt avgörande för att Sverige blev en demokrati. Skolan som fp idag främst associeras med skulle hamna först på en tredjeplats. Vilket område hade hamnat på andraplatsen?

Vilket parti som är mest engagerat för jämställdhet.

Om någon idag skulle gå fram till dig och fråga vilket svenskt parti som främst är engagerat för jämställdhet hade du nog svarat Feministiskt initiativ eller möjligen Vänsterpartiet (oavsett vad du tycker om partiernas politik i sak).

Hade någon gått fram till människor i början av 1960-talet hade det blivit annorlunda kommentarer. Många hade säkert svarat "vet ej" eller "har inte hört något om det från partierna". Men typiska kommentarer hade varit sådana som de här.

Ung liberal kvinna "Folkpartiet, det var därför jag röstade på dem i förra valet, även vi kvinnor klarar faktiskt av att jobba även om en del vill vi bara ska vara hemma"

Äldre konservativ man "Det är väl den där Ohlin (Bertil Ohlin, dåvarande ordförande i fp) och hans parti, Folkpartiet, men jag tycker det är galet om jag ska vara ärlig. Vi är skapta olika. Jag tycker om en del hos Folkpartiet men inte det där"

Fp pressade dåvarande s-regeringen.

Inför valet 1960 hade Folkpartiet som främsta valparoll "Rättvisa åt kvinnorna" (kolla bilden till den här bloggposten, den är dock inför kommunalvalet 1962). Det var förmodligen första gången ett politiskt parti i Västeuropa, och säkert första gången ett borgerligt parti gjorde det, hade jämställdhet som främsta tema i en valkampanj. Folkpartiet hade då ca 17-18 % i stöd. På 1960-talet skulle fp pressa Socialdemokraterna som generellt var konservativa då när det gäller jämställdhet. Det har säkert bidragit till att Sverige blev ett av de första länderna i världen där jämställdhet så småningom blev officiell norm. Visst fick s-regeringen kritik också från Sveriges kommunistiska parti (idag v, ett parti som då nära samarbetade med kommunistdiktaturer) som redan på 1950-talet var tydligt engagerade för jämställdhet. Men att den kom även ifrån ett etablerat borgerligt parti ökade pressen betydligt på Socialdemokraterna.

Patriarkala strukturer finns ännu.

I Sverige 2015 finns det ännu patriarkala strukturer. Inte lika tydliga som 1960 tack och lov. Mycket har hänt till det bättre sedan dess. Men ännu är 5 av 7 bland ordföranden i riksdagspartier män (förutom mp som har en man och en kvinna som språkrör). Bland folk som är VD i svenska börsnoterade bolag är ca 95 % män. Kvinnor tjänar ännu mindre som grupp än män även när man tar hänsyn till faktorer som ansvarsnivå. Näthatet finns emot både män och kvinnor. Men när det drabbar kvinnor blir det betydligt oftare sexualiserat. "Jävla fitta" blir inte sällan kommentaren, få skriver "jävla kuk" till män.

Sverige kan nog klara sig även om Folkpartiet (mot förmodan) försvinner från riksdagen 2018. Men ska kampen emot patriarkala strukturer nå verkliga resultat behövs liberaler (majoriteten av svenska liberaler sympatiserar idag med andra partier än fp är viktigt att förtydliga) som prioriterar jämställdhet. Det visar historien.


Uppdatering 1.

Införande av en tredje "pappamånad"

2013 kommenterade jag i en bloggpost att jag tagit ställning för en "tredje pappamånad".

.... - Jag har alltid varit principiell motståndare emot kvotering och är det ännu. Men debatten om föräldraförsäkring kan inte avfärdas bara som en kvoteringsdebatt. Vad det handlar om är ifall statliga ersättningar ska bidra till att upprätthålla patriarkala strukturer. Mot det står det berättigade intresset för familjer att själva ha valfriheten att fördela föräldraledigheten. Den sneda fördelningen av föräldraledigheten bidrar dock till att unga kvinnor får svårare att få jobb än unga män i samma situation p.g.a. arbetsgivarnas förväntningar. Vi kan konstatera att jämställdhetsbonus och andra åtgärder jag gett stöd haft relativt marginell effekt. Det som verkligen påverkat är när det blivit fler s.k. pappamånader i föräldraförsäkringen.....

- Jag beklagar att jag måste ta det här ställningstagandet. Varje ny öronmärkt månad i föräldraförsäkringen inskränker valfriheten som jag värnar, låt oss vara ärliga om det.. Men jag gillar också jämställdhet och att unga killar och tjejer ska få samma chanser....

S-mp-regeringen har aviserat de planerar 2015 att lämna ett förslag om en tredje öronmärkt månad i föräldraförsäkringen. Folkpartiet har meddelat att de kommer att stödja det.


Uppdatering 2.

Årliga lönekartläggningar.

Arbetsmarknadsutskottet i riksdagen har 19 februari lämnat sitt betänkande (rapport) Jämställdhet och åtgärder emot diskriminering. Från det dokumentet

Utskottet uppmärksammar vidare att regeringen i re­­­g­eringsförklaringen har framhållit att löneskillnaderna mellan kvinnor och män ska minska och att lönekartläggningar därför ska genomföras varje år.

Förra mandatperioden beslutade en majoritet bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna (!) och Vänsterpartiet att regeringen borde återkomma med förslag om att arbetsgivare med fler än 10 anställda ska vara skyldiga att ta fram lönekartläggningar om jämställdhet varje år. Så hade det varit tidigare men den dåvarande borgerliga regeringen beslutade att från och med 2009 skulle skyldigheten bara gälla för företag med fler än 25 anställda och vart tredje år. Jag vill förklara att jag stödde Alliansregeringens förslag då i syfte förenkla för mindre företag.

Men där har jag svängt. Utvecklingen när det gäller skillnad i medel mellan mäns och kvinnors löner har precis som tidigare gått så långsamt framåt att den tidigare lagen enligt mig bör återinföras. Och när man granskar betänkandet från arbetsmarknadsutskottet kan man konstatera att Folkpartiet stödjer det, Centerpartiet är negativt medan Moderaterna och Kristdemokraterna inte explicit tar ställning.

Mail till regeringskansliet om tredje juridiskt kön etc.

Idag har jag skickat följande mail till en del politiskt anställda inom regeringskansliet samt vissa riksdagsledamöter.

I det här mailet

Frågar jag om den svenska regeringen 2015 planerar starta utredningar om införande av ett tredje juridiskt kön samt att införa möjligheten för barn att få fler än två vårdnadshavare om en domstol bedömer det vara till barnets bästa.

Fakta om några HBTQ-reformer.

Konstitutionsutskottet.

Konstitutionsutskottet i riksdagen har beslutat att inte behandla motionsförslag inom området Fri- och rättigheter i vår. Riksdagens utskott har en skyldighet att behandla motioner inom mandatperioden (nu 2014-2018) men inte ett visst riksdagsår (sommaren ett år till sommaren nästa år). Det betyder att motionsförslag om att införa ett tredje juridiskt kön och att införa ett förbud i regeringsformen emot diskriminering p.g.a. könsidentitet (en annan viktig HBTQ-reform) nästa gång kommer att hanteras i konstitutionsutskottet (och senare i riksdagen i sin helhet) förmodligen tidigast våren 2016. Men regeringen bör i vår starta en utredning om införande av ett tredje juridiskt kön.

Civilutskottet.

S-mp-regeringen bör även starta en utredning om barn ska kunna få fler än två vårdnadshavare. Den senare reformen är en del av civilutskottets betänkande (rapport) Familjerätt som debatteras i riksdagen 4 mars. Vänsterpartiet har i utskottet reserverat sig för reformen.

Justitieutskottet.

Riksdagen kommer 18 mars behandla justitieutskottets betänkande Straffrättsliga frågor, där ingår om transpersoner ska omfattas av lagen om hets emot folkgrupp samt att hatbrott p.g.a. könsidentitet explicit ska omnämnas i straffskärpningsparagrafen i brottsbalken. Dessbättre startade förra borgerliga regeringen en utredning om de två reformerna. Utredningen ska lämna sin rapport senast 7 december 2015. I sak finns det en bred politisk enighet. Samtliga riksdagspartier är för de båda reformerna - förutom sd som ännu tvekar.

1. Att tillåta individer att tillhöra ett tredje juridiskt kön.

En del transpersoner identifierar sig varken som män eller kvinnor och vill inte heller göra det juridiskt. Indien, Nepal och Bangladesh tillåter människor att tillhöra ett tredje juridiskt kön. Australien, Nya Zeeland och Pakistan har delvis infört möjligheten (bl.a. när det gäller pass) men inte i hela samhället. Sydafrika har i sin konstitution ett principiellt erkännande av ett tredje juridiskt kön, Tyskland tillåter föräldrar att ange att deras barn varken är pojke eller flicka, oftast handlar det om att barnet är intersexuellt.

RFSL arrangerade inför riksdagsvalet en partiledardebatt 1 augusti 2014. Aftonbladets sändning av den finns ännu kvar. Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven förklarade i partidebatten att han vill utreda införande av möjligheten att tillhöra ett tredje juridiskt kön. Socialdemokraterna HBT-politiske talesperson Jonas Gunnarsson bekräftade någon dag senare att det är Socialdemokraterna officiella åsikt, en sådan utredning är också Folkpartiet positivt till. 

Bland riksdagspartierna har sedan tidigare Miljöpartiet och Vänsterpartiet tagit ställning för reformen. Införande av ett tredje juridiskt kön kan tyckas vara en utopi idag men det var också en könsneutral äktenskapslag för 20 år sedan. Det kan möjligen finnas administrativa problem men partierna bör också rannsaka sina värderingar om vad det är som är så hotande om en liten grupp av människor skulle få möjlighet att få tillhöra ett tredje juridiskt kön. En parlamentarisk utredning bör tillsättas snarast möjligt om reformen.

Planerar s-mp-regeringen att 2015 tillsätta en sådan utredning?

2. Införande av möjlighet för fler än två vårdnadshavare för barn.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tagit ställning för den här reformen. Och Stefan Löfven meddelade i RFSL:s partiledardebatt att en utredning av reformen bör startas. Tyvärr är det inget borgerligt parti som ännu är positivt till reformen men erfarenheter visar att när väl rapporter från utredningar är på plats är det vanligt att partier blir mer positiva.

Familjer är olika. Det håller de flesta med om - i teorin. Även om den här reformen inte bara skulle påverka samkönade familjer skulle det nog få störst effekt inom den gruppen. Det kan handla om ett lesbiskt par där en av kvinnorna blivit inseminerad med sperma från en man som vill vara engagerad som pappa åt barnet. Idag får en sådan familj problem om de vill att alla tre ska ha juridiska rättigheter. Det här är en kontroversiell reform och en av orsakerna till det är nog oro för att det skulle vara "månggifte light". Men det är ju inte det som är poängen, utan att få det att fungera mer praktiskt för vissa familjer. 

Irlands regering (bestående av ett borgerligt och ett socialdemokratiskt parti) har 2014 lämnat ett förslag om att barn ska kunna få upp till 4 vårdnadshavare om det bedöms vara till barnets bästa. Viktigt att förtydliga att det ska vara en domstol som beslutar om ett barn ska kunna få fler än två vårdnadshavare och utgångspunkten ska givetvis vara det som domstolen bedömer vara barnets bästa. 

Planerar s-mp-regeringen att 2015 tillsätta en sådan utredning?

M tar ställning för sambo-adoptioner.

Sveriges näst största parti, Moderaterna, tar ställning för att även par som inte ingått äktenskap eller partnerskap men lever i stabila samborelationer bör få bli prövade som adoptivföräldrar. Det meddelar Olof Lavesson, partiets HBTQ-politiske person.

Vi är för att även sambopar ska kunna prövas för adoption.

2013 meddelade Socialdemokraternas HBTQ-politiske talesperson, Jonas Gunnarsson följande i ett mail.

När det kommer till frågan om adoptionsutredningens förslag så är vi positivt inställda. Det är tråkigt att regeringen är så saktfärdig med att lägga förslag på det familjerättsliga området trots att det finns uppenbara behov. Eventuella propositioner från regering som går i riktning mot utredningens förslag kommer att ges en juste och konstruktiv prövning av socialdemokraterna.

Jag delar Socialdemokraternas kritik att den tidigare borgerliga regeringen ibland inte tog det ansvar man kan förvänta sig av en regering som vill kalla sig progressiv inom HBTQ-politiken (även om dåvarande regeringen gjorde flera bra saker också). Men samma kritik kan man faktiskt framföra emot nuvarande s-mp-regering. Det intressanta är att nu har tre av de fyra tidigare regeringspartierna avslöjat att de i sak är för att sambopar ska få bli prövade som adoptivföräldrar.

Det blir tydligt att det var det fjärde partiet i Alliansregeringen, Kristdemokraterna, som blockerade förslagets genomförande. Men då vore det väl synnerligen positivt om s-mp-regeringen det här året lämnar en proposition (regeringsförslag) om reformen. Det finns en utredning, dess förslag har remissbehandlats så vad väntar regeringen på? Sex riksdagspartier (alla förutom kd och sd) har principiellt tagit ställning för reformen.


Embryodonationer (att både sperma och äggceller doneras) bör tillåtas.

I riksdagen beslutade m, fp och c för några år sedan, tillsammans med dåvarande oppositionspartierna s, mp och v. att tillsätta en utredning om bl.a. embryodonationer ska bli tillåtna. Statens etisk-medicinska råd har - enhälligt - tillstyrkt den reformen.

Olof Lavesson kommenterar.

Här har vi tillsatt en utredning och avvaktar naturligtvis utredningens resultat innan vi tar ställning till dess slutsatser.

Moderaterna har utvecklats senaste 10 åren både inom reformer som är strikt HBT men också när det gäller sådant som kan betraktas som queer. Om någon journalist frågat mig för 10 år sedan vilket av de två största svenska partierna som har den bästa HBTQ-politiken hade jag kommenterat "alltså jag är inte vänster, jag är liberal, men givetvis har s en bättre politik inom det området än m, det är tydligt". Idag skulle jag kommenterat "det där är svårt, verkligen, s är kanske något före men de två partierna är så nära varann idag att de nästan är identiska inom HBTQ-området"

Motionstips till folkpartister om HBTQ-reformer.

Inledning.

Jag granskar om riksdagspartierna är för alla HBT-reformer av betydelse. Även om partierna är positiva till, eller i alla fall är för att utreda, 8 reformer jag kallar queer.

Fakta.

Folkpartiet har sitt landsmöte (kongress) 20-22 november i Stockholm. Sista dag för partiets medlemmar att lämna motionsförslag är 15 maj. Är du inte medlem i fp men känner någon som är det kan du givetvis tipsa hen om det här.

Generell kommentar om Folkpartiet.

Folkpartiet var tillsammans med Centerpartiet mest pådrivande för HBTQ-rättigheter i den borgerliga regeringen 2006-2014. Fp är det borgerliga parti som tydligast profilerar sig utåt om HBTQ-rättigheter. I den tidigare borgerliga regeringen blev partiet tvunget att ibland kompromissa bort HBTQ-reformer i förhandlingar med i synnerhet Kristdemokraterna.

Motionstips.

Fp är (ännu) inte för följande HBT-reform.

1. Införande av ett tredje juridiskt kön.

Folkpartiets attityd är "möjligen" till reformen. En motion till landsmötet och medföljande debatt internt i fp skulle kunna leda till att en majoritet ställde sig bakom reformen i höst. Införande av ett tredje juridiskt kön kan tyckas vara en utopi idag men det var också en könsneutral äktenskapslag för 20 år sedan. Det kan möjligen finnas administrativa problem men partierna bör också rannsaka sina värderingar om vad det är som är så hotande om en liten grupp av människor skulle få möjlighet att få tillhöra ett tredje juridiskt kön. En parlamentarisk utredning bör tillsättas snarast möjligt om reformen.

Bland riksdagspartierna är Miljöpartiet och Vänsterpartiet för reformen, Socialdemokraterna och Folkpartiet vill utreda den.

Fp är inte ens för att utreda de här queer-reformerna.

2. Införande av möjlighet för fler än två vårdnadshavare för barn.

Familjer är olika. Det håller de flesta med om - i teorin. Även om den här reformen inte bara skulle påverka samkönade familjer skulle det nog få störst effekt inom den gruppen. Det kan handla om ett lesbiskt par där en av kvinnorna blivit inseminerad med sperma från en man som vill vara engagerad som pappa åt barnet. Idag får en sådan familj problem om de vill att alla tre ska ha juridiska rättigheter. Det här är en kontroversiell reform och en av orsakerna till det är nog oro för att det skulle vara "månggifte light". Men det är ju inte det som är poängen, utan att få det att fungera mer praktiskt för vissa familjer. S, mp och v har tagit ställning för reformen, som progressivt liberalt parti inom familjepolitiken borde även fp kunna göra det. Irlands regering (bestående av ett borgerligt och ett socialdemokratiskt parti) har 2014 lämnat ett förslag om att barn ska kunna få upp till 4 vårdnadshavare om det bedöms vara till barnets bästa.

3. Att ogifta pappor enklare ska kunna bli erkända som förälder till ett barn, om mamman till barnet nekar till att mannen är pappan startar ofta en lång och byråkratisk process.

Martin Andreasson från fp har mailat följande.

Om barnets mamma är ogift är socialnämnden enligt 2 kap. 1 § föräldrabalken skyldig att försöka utreda vem som är far till barnet och se till att faderskapet fastställs. Av 2 kap. 6 § föräldrabalken framgår också att socialnämnden verka för att det görs en blodundersökning av modern, barnet och den som kan vara fader till barnet, om denne begär det eller det finns anledning att anta att modern haft samlag med mer än en man under den tid då barnet kan vara avlat. Detta innebär att socialnämnden bör verka för att en rättsgenetisk utredning görs om mannen begär det. Detta gäller även om utredningen inte tyder på att mer än en man är aktuell. Såvitt vi kan se är alltså regelverket redan i dag sådant att en man som tror sig vara far till ett barn kan vända sig till socialnämnden och begära att en rättsgenetisk utredning ska göras, samt att socialnämnden i sådana fall ska verka för att en utredning kommer till stånd. Om det visar sig att lagstiftningen inte tillämpas på det sätt som riksdagen avsett är vi öppna för att diskutera frågan, men lagen ska i dag erbjuda denna möjlighet

För det första kommenterar Martin Andreasson (för fp.s del) hur det är för ogifta mammor. Men politiker i Folkpartiet borde rimligen fatta att även för en gift mamma kan någon annan man än hennes make vara barnets pappa. Men också om mamman är ogift startar en lång och krånglig process om mamman motsätter sig en utredning. Om en kvinna vill begära att en viss man ska kontrolleras som möjlig pappa är myndigheter skyldiga att göra det. Om en pappa vill få det kontrollerat om han är pappa till barnet (att han vill bli juridiskt erkänd som pappa) är det socialnämndens godtycke som avgör vad det blir. Varför finns det ingen skyldighet för socialnämnden (inte att de bör utan att de ska, och även om mamman är gift) att agera då?

Här är en artikel om problemet

Och här är en juridisk avhandling om det. Publicerad i Svensk juristtidning. Artikeln är tydligen från 1992 men vad jag vet har inte lagarna om just det här ändrats sedan dess.

Socialnämnd har vidare i samma syfte i vissa fall ålagts skyldighet att tillse att faderskap fastställs. Att faderskap fastställs för varje barn och att det rättsligt fastställda faderskapet överensstämmer med det biologiska faderskapet har således av lagstiftaren ansetts vara av yttersta vikt. Det är därför något anmärkningsvärt att en man som anser sig vara far till ett barn idag inte har någon möjlighet att på eget initiativ få sitt faderskap rättsligt prövat. Inte ens om han kan förete resultat av blodundersökning som utpekar honom som mycket sannolik far till ett visst barn, har han möjlighet att själv väcka talan för att få sin sak prövad. I praktiken innebär detta att mannens utsikter att få sitt faderskap rättsligt fastställt till stor del är beroende av moderns eller annan barnets ställföreträdares inställning till hans faderskap.

Det här är en reform som främst handlar om situationen för heterosexuella män. Kan det var queer? Tror någon att det inte kan vara queer att genomföra en reform som främst gynnar heteromän har hen inte fattat något om vad patriarkala strukturer är för något. De strukturerna handlar om att mäns roll är främst utanför hemmet medan kvinnors roll handlar om ansvar för barnen. Jämställdhet går åt båda hållen. Att män blir diskriminerade p.g.a. sitt kön är lika fel som när kvinnor blir det.

Övriga kommentarer om motionstips.

4. Att även sambopar (samkönade eller olikkönade) ska kunna bli prövade som adoptivföräldrar.

Folkpartiet är för reformen men har inte drivit det i riksdagen. Det är möjligt med ett kongressbeslut om att göra det. 2009 presenterade adoptionsutredningen sin rapport till dåvarande borgerliga regeringen. Ett av förslagen är att även sambopar ska få adoptera. Idag är det bara par som ingått äktenskap eller partnerskap som har rätt att adoptera tillsammans. 2008  skaffade Europarådet en ny barnkonvention när det gäller adoptioner. I den fanns med att även heterosexuella sambopar och samkönade par bör få adoptera om ett land bedömer att det är till barnets bästa.

Att tillåta (olikkönade och samkönade) sambopar att adoptera är en logisk utveckling av att Sverige 2002 tillät samkönade par som ingått partnerskap att bli kunna få adoptera Det kan ju inte vara ett äktenskap (eller partnerskap) i sig som garanterar stabilitet och trygghet för ett barn. Många sambopar (hetero eller homo) har mer stabila relationer än folk som gift sig.

Snart kommer ensamstående kvinnor få bli inseminerade vid kliniker. Ett argument har varit att det är inkonsekvent att tillåta ensamstående att bli prövade som adoptivföräldrar men att sedan förbjuda ensamstående (kvinnor) att få möjlighet att bli inseminerade vid kliniker. Men samma inkonsekvens finns när det gäller ogifta par. En kvinna kan idag bli inseminerad vid en klinik om hen har en samborelation med en man eller annan kvinna. Däremot  är det förbjudet för ett sambopar att bli prövade som adoptivföräldrar.

Därför bör ansvariga myndigheter istället göra en individuell bedömning av om ett par har en tillräckligt stabil relation för att vara lämpliga som adoptivföräldrar.  Precis som när det gäller samkönade gifta par är det till sist det land ett barn adopteras från (om det är en internationell adoption) som avgör vilka som ska få adoptera barn från landet. Vad det handlar om är att Sverige inte ska ställa krav på att ett par måste ha ingått äktenskap (eller partnerskap) för att få bli prövade som adoptivföräldrar.

Och om Sverige inför nya regler är det inget "experiment". Nederländerna och Belgien tillåter sambopar (samkönade eller olikkönade) att adoptera barn om paret bott ihop i minst 3 år. Storbritannien tillåter sambopar att adoptera utan någon sådan begränsning, samboparet ska dock inte vara nära släktingar.

HBT-kultur. Tom at the farm.

Tom at the farm (2013) är regisserad av öppet homosexuelle Xavier Dolan från Kanada. För något år sedan recenserade jag hans Hjärtslag. Medan den filmen var "smal" och "filosofisk" (och fick ett mediokert men godkänt betyg av mig) är Tom at the farm radikalt annorlunda. Och betydligt bättre. Mer USA-stil (om än med franska som språk) och en thriller som skulle kunna komma direkt från Hollywood.

Filmen har jämförts med Alfred Hitchcocks Psycho från 1960. En klassiker. Och jag förstår hänvisningen även om Tom at the farm konstnärligt inte riktigt når upp till samma nivå men det är det få filmer som gör. Storyn är baserad på en teaterpjäs av Michel Marc Bouchard. Från svenska filmdistributörens presentation.

Tom reser till landsbygden för att gå på sin pojkväns begravning. Han jobbar på reklambyrå, har blonderat hår i arty frisyr och kränger självsäkert ut sin svarta väska och ett snyggt kostymfodral ur bilen när han kommer fram. På plats märker han snabbt att inget är som han trott. Pojkvännens familj har många hemligheter med djupt inarbetade roller och ett psykologiskt gastkramande spel sätts igång. Sorgen och vistelsen färgas av lögner, våld och sexuella lekar och långsamt omvandlas Toms reaktioner från undran och avsky till förvirrat Stockholmssyndrom. 

Lysande porträtt av psykopat.

Huvudpersonen Tom spelas av regissören själv, Xavier Dolan. Pierre-Yves Cardinal gör som skådespelare ett lysande porträtt av Francis - som är bror till Toms avlidne pojkvän. Francis skulle kunna vara en psykopat hämtad just från Hitchcock-filmer. Han kan dominera en scen bara genom några blickar. Verkar först vara en klassisk homofob. Men hur heterosexuell är han egentligen?

Ett drama startas om våld, dominans och underkastelse, förträngd och dold sexualitet etc. Och där även den grymmaste förövare kan vara ett offer i någon situation. Och om "Stockholms-syndromet", ett begrepp som kom till efter att några kidnappade personer på en bank i Stockholm 1973 efter några dagar började försvara de som höll dem som gisslan. Till sist får Tom sin tjej-kompis Sara (Evelyne Brochu) att komma till farmen. Förljugenheten måste vara kvar, hon ska låtsas ha varit flickvän till den kille han var pojkvän med. Men i en scen antyds det att mamman Agathe (Lise Roy) innerst inne fattat hur det är.

Konstnärligt är det här riktigt bra. Bild, ljud, koreografi etc. Det finns inte någon tråkig minut.

I Hitchcocks klassiker Fåglarna från 1963 åker en kvinna i slut-scenen tillbaka från en stad anfallen av fåglar och fattar inte vad som hänt. I sista scenen i den här filmen är det också någon som gör det. Hen fattar bara att det handlar om att lämna något mörkt.

Trailer (Youtube) till filmen.

Israel.

Israel väljer nytt parlament 17 mars 2015.

Jag står upp för Israel och det har jag alltid gjort sedan jag blev politiskt medveten som 12-åring 1978.

Israel är verkligen inte perfekt, inte något annat land heller. Ingen av oss människor är perfekt heller. Den nuvarande högerregeringen där är en olycka och borde enligt mig ersättas av en liberal-vänster-regering. Palestinier blir kränkta på Västbanken och för det förtjänar Israels regering skarp kritik. Det är synnerligen negativt att landet ännu inte infört möjlighet till borgerliga äktenskap eftersom ortodox-judiska partier i diverse regeringar stoppat det. Både samkönade och olikkönade par som vill ingå icke-religiösa äktenskap och få dem juridiskt accepterade måste åka utomlands. Men Israel är ofantligt bättre än någon av övriga länderna i Mellanöstern.

I en region med diktaturer så är Israel det enda land som har gay-parader, jämställdhet, en frän media som granskar statsministern och där högsta domstolen ibland ger utslag som går emot regeringen. Det är faktiskt unikt i den regionen. Israel, med sina många fel och brister, är det enda landet som står upp för västerländska frihetliga värderingar.

Och ska jag hylla landet blir det med den här låten. David D´ors I believe (Youtube) från Eurovision song contest 2004. Det hade varit enklare att ta fram Halleluja från 1979 men det vore alltför konventionellt och också för konservativt.

Lyssna på det. Det här är Israel. En välklädd man (vilken snygg kostym) som sjunger i falsett-sång (jag föredrar maskulina män men nu handlar det om musik) medan det finns kör-flickor i kort-korta kjolar. I inget annat land i Mellanöstern hade ett sådant nummer varit möjligt. Och delar av sången är på hebréiska.

Israel. Jag både älskar och hatar dig. Mest älskar jag dig.

S-mp-regeringen bör avbryta militärsamarbetet med homofientliga diktaturen Saudiarabien.

Eric Sundström, politiskt sakkunnig och socialdemokrat, som jobbar inom utrikesdepartementet har lämnat följande mail efter att jag i en bloggpost kritiserade att transpersoners rättigheter inte var med i s-mp-regeringens utrikesdeklaration som lämnades för någon vecka sedan.

Hej Bengt! Jag har uppmärksammats på din bloggpost om utrikesdeklarationen och avsaknaden av en formulering om trans-rättigheter. Du har en viktig poäng när du i din bloggpost framhåller att ”situationen ofta är ännu värre för transpersoner än för bögar och lesbiska i många länder”. Just därför borde vi ha använt en bättre och mer heltäckande formulering. I arbetet med en utrikesdeklaration är det mycket som ska med på begränsat utrymme och många texter som ska redigeras. Jag är glad över att du uppmärksammade den viktiga frågan om trans-rättigheter vilket vi tar oss med i vårt arbete med framtida texter. Ring gärna om du har frågor. Vänligen Eric Sundström Politisk sakkunnig hos utrikesminister Margot Wallström

Jag har idag mailat följande till folk från regeringskansliet men också många ledamöter i riksdagen om HBTQ-perspektiv inom utrikespolitiken


Till Eric, politisk sakkunnig inom utrikesdepartementet.

Tack för mailet.

Det är bra att regeringen nu tydligen gör "en halv pudel" för att transpersoners rättigheter inte fanns med i dess utrikesdeklaration för någon vecka sedan. Jag hoppas HBTQ- rättigheter (det är faktiskt bara ett ord med 15 bokstäver i ett ganska långt dokument) explicit kommer finnas med i regeringens utrikesdeklarationer närmaste åren.

En del av er som får det här mailet är ledamöter i utrikesutskottet i riksdagen. Jag vet att ni kommer att behandla motioner med temat Mänskliga rättigheter inom utrikespolitiken i maj. Jag kommer inte då att maila er utan gör det redan nu med förhoppningen att ni senare välvilligt behandlar HBTQ-vänliga motioner.

Det här är ett långt mail men jag hoppas ni läser det för det här handlar om det som är centralt i en demokrati, allas lika rätt och värde.

Sveriges vapenexport till Saudiarabien och andra diktaturer.

Jag vill först lyfta fram det jag bedömer som det absolut viktigaste för s-mp-regeringen om den ska behålla trovärdigheten som en regering för HBTQ-rättigheter och jämställdhet inom utrikespolitiken. Att det militära samarbetet med den extremt homofientliga diktaturen Saudiarabien helt avbryts i år (om avtalet inte avbryts av någon av parterna i vår kommer det automatiskt att gälla fram till 2020).  Inte "omförhandlas" utan avslutas. Avtalet borde inte ingåtts från början, det är skamligt att dåvarande s-regeringen gjorde det, det är tragiskt att dåvarande borgerliga regeringen förlängde det 2010. Socialdemokraterna hade på 1980-talet säkert inte ingått ett militärt avtal med det dåvarande rasistiska Sydafrika. Inte ens om "övervakningsutrustning". Och hade avtal ingåtts (vilket aldrig hände)  hade en s-regering, med rätta, säkert helt avbrutit det sedan. Men vad exakt är skillnaden mellan hudfärgs-apartheid i Sydafrika på 1980-talet och köns-apartheid i Saudiarabien idag?

Men det handlar också om Sveriges vapenexport till andra diktaturer. Jag är ingen pacifist. Är för att Sverige ska ha ett militärt starkt försvar och kunna exportera vapen. Men aldrig till regimer som förtrycker sin egen befolkning.  Jag vet det finns en kommitté som ska lämna sin rapport i april. Jag förstå att det kan bli avvägnings-problem när Sverige tillsammans med andra demokratier ibland har militära samarbeten där även en diktatur är inblandad. Det är sådana tekniska detaljer som en kommitté har som uppdrag att ge förslag på hur vi ska kunna lösa det. Men utgångspunkten måste vara att Sveriges riksdag beslutar att vårt land aldrig ensamt ska exportera någon typ av militär utrustning till länder som är diktaturer.

Det finns åtta länder i världen som har dödsstraff för manliga samkönade relationer. Två av länderna har genomfört dödsstraff för sådana relationer senaste 10 åren, Iran och Saudiarabien. Pakistan är ett av de länder som Sverige exporterar mest vapen till. Diktaturregimen där förföljer brutalt oppositionella men även HBTQ-personer och människor som är engagerade för jämställdhet. Enligt en opinionsmätning från Ipsos är 84 % av svenska befolkningen emot vapenexport till länder där det är allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.

Anti-diskrimineringsdirektiv i EU.

Den förra borgerliga regeringen var bland de mest pådrivande i EU för att unionen ska anta ett nytt direktiv emot diskriminering där alla länder blir skyldiga att ha lagar emot diskriminering när det gäller sexuell läggning, funktionshinder, ålder och religion inom i princip alla samhällsområden. Idag gäller det kravet bara för kön och etnicitet, när det gäller övriga fyra diskrimineringsgrunderna ställer EU bara som krav att lagar emot diskriminering ska finnas inom arbetsmarknaden. EU-kommissionen har lämnat ett förslag som fått brett stöd i EU-parlamentet (även betydande delar av högern) och av de flesta regeringar i unionen. I Tyskland är dock kristdemokratiska CDU-CSU emot direktivet (även om landet redan genomfört det inrikes) med motiveringen att det leder till "ökad byråkrati". Kristdemokraterna är idag i regering tillsammans med socialdemokratiska SPD (som är för EU-direktivet) i Tyskland och de två partierna har inte kunnat enas om att bli positiva till skärpta lagar emot diskriminering på EU-nivå. Men lagar om diskriminering handlar inte om byråkrati utan om mänskliga rättigheter. Notera också att förslaget till direktiv ger länderna betydande möjligheter att anpassa nya lagar till nationella förhållanden. 

Grupperna för socialdemokrater, liberaler, gröna och vänstersocialister driver också på EU-nivå att könsidentitet ska med i unionens direktiv när det gäller skyldighet för länder att förbjuda diskriminering inom alla samhällsområden. Där har det dock inte nåtts majoritet hittills eftersom den största högergruppen EPP (där m och kd är med) är skeptisk. I Sverige är dock 7 av riksdagens åtta partier för att alla länder i EU ska bli skyldiga att förbjuda diskriminering p.g.a. sexuell läggning och könsidentitet. Bara Sverigedemokraterna är emot och de motiverar det med att de inte tycker unionen (som de för övrigt tycker Sverige ska lämna) ska fatta sådana beslut utan att det är nationella beslut. Poängen med unionen är dock att säkerställa mänskliga rättigheter inom hela EU.

Mitt tips är att Socialdemokraterna i Sverige använder sina kontakter med tyska SPD för att pressa dem att tydligare driva på inom regeringen att Tyskland ska bli för förslaget till direktiv samt att det senare också ska omfatta könsidentitet. Paradoxen är att det faktiskt finns en majoritet i Tysklands parlament för EU-direktivet emot diskriminering men eftersom det är regeringar som representerar länder i ministerrådet har kristdemokratiska CDU-CSU (enda partiet i Tysklands parlament som är emot) kunnat blockera att EU genomför förslaget till direktiv.

HBT-konvention i FN.

I riksdagen är 7 av 8 partier för att Sverige ska jobba för en HBT-konvention i FN. Bara Sverigedemokraterna tvekar. Ska det bli framgång för det arbetet är min bedömning att EU först måste ställa sig bakom det. Tyvärr är motståndet så starkt från så många länder att Sverige inte ensamt kan driva igenom att ens starta en utredning om en sådan konvention. Den tidigare borgerliga regeringen har vad jag kan bedöma inte på allvar drivit det här kravet på EU-nivå även om de borgerliga partierna principiellt är för det. Här hoppas jag s-mp-regeringen blir tydligare. Givetvis kommer FN inte att införa en HBT-konvention närmaste 10 åren, jag är realist. Men någonstans måste Sverige börja lobby-arbetet inom först EU och senare FN för att en sådan konvention blir verklighet senare.

Fri rörlighet för samkönade par i EU.

Idag har EU en policy från 2004 som är en kompromiss där länder som redan erkänner äktenskap eller partnerskap mellan samkönade par inom egna landet även bör erkänna sådana ingångna i annat land i unionen, dock har länder som  saknar varje juridiskt erkännande av samkönade par rätt att vägra godkänna ett samkönat äktenskap eller partnerskap om ett homopar flyttar dit och är gifta. En kompromiss vilket gör att bara vissa länder juridiskt erkänner äktenskap  ingångna av samkönade par (i bl.a. Sverige) som flyttar dit vilket hindrar den fria rörligheten för dem.

Den tidigare borgerliga regeringen kunde tyvärr inte enas om att jobba för att äktenskap ingångna i Sverige bör erkännas i varje annat land i EU om homoparet flyttar dit. M, c och fp var för reformen men kd var i många år emot, 2014 meddelade de dock att deras attityd är "möjligen". S och mp är dock positiva precis som v. Sd är emot med motivet att det är fel att EU avgör sådant, det är nationella beslut. Det handlar dock om en av de mest centrala delarna i EU, den fria rörligheten. Nuvarande regler ger inte samkönade par samma fria rörlighet inom unionen som olikkönade par. Det handlar inte om att tvinga något land att införa en könsneutral äktenskapslag, däremot att erkänna äktenskap ingångna i andra länder i unionen.

HBT-kultur. Nånting måste gå sönder.

När jag lånade boken Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats (2010) av Eli Levén var den så dålig att jag lämnade den efter några sidor och avstod från att recensera den. Nu har det gjorts en film baserad på boken. Och den är bättre.

Nånting måste gå sönder (2014) av Ester Martin Bergsmark handlar om transpersonen Sebastian som håller på att bli Ellie. Hen möter Andreas och de blir förälskade i varann. Men Andreas får noja så småningom - "jag är inte bög" förklarar han. "Det är inte jag heller" kontrar Sebastian-Ellie.

Filmen har flera viktiga teman. Vad är kön egentligen? Biologi eller identitet? Både och? Eller kanske en del inte måste identifiera sig i en grupp? Är en cis-man bög om han är ihop med en trans-kvinna som har en manskropp? Det är alltså en angelägen film med ett viktigt ärende.

Explicita sex-scener.

Tyvärr håller den konstnärliga kvalitén inte i varje del. Saga Becker förmedlar skickligt ambivalensen men också beslutsamheten hos Sebastian-Ellie. Och visst är en del scener berörande. Filmen är verkligen inte tråkig men ibland blir det för mycket stereotyper och för mediokert.

Det är en del explicita sex-scener (har nog sällan funnits så mycket naket i en svensk mainstream-film sedan 1970-talet då det nästan var "obligatoriskt"). Men även när det gäller erotiken blir den sådär.

Ett intressant tema men konstnärligt blir det bara strax över det mediokra.

Trailer (Youtube) till filmen.

HBT-kultur. En natt i Havanna.

Den här filmen måste vara en mardröm för en del i Vänsterpartiet (och folk ännu längre ut på vänsterkanten). För den visar precis hur solkigt och fattigt de flesta i Kuba har det bortom regimens propaganda. Det finns alltid en marknad i varje land. När en kommunistdiktatur beslutar att "avskaffa kapitalismen" blir det en svart marknad istället. Precis allt kan köpas (som i andra länder). Men ofta till ocker-priser och dolt. Och En natt i Havanna (2012) regisserad av Lucy Mulloy visar det.

Innan jag själv recenserar en bok eller film brukar jag googla runt om vad några andra tyckt om den. Det kanske är något intressant perspektiv som jag också skulle tycka vore relevant. Svensk-kubanska föreningen (en organisation som vidrigt nog hyllar kommunistdiktaturen) dissar, som väntat, den här filmen. Och deras recension blir närmast komisk. Till sist hojtar recensenten "men Kuba har en bra sjukvård". Nu har kommunistregimen tidigare tvångsplacerat hiv-positiva (varav många bögar) på sjukhus (landet har haft den absolut mest repressiva politiken emot hiv-positiva internationellt).

Kuba är som ett sjukhus där folk är inspärrade men får bra vård.

Men även om landets invånare inte har fri tillgång till internet, inte har rätt att starta oberoende fackföreningar (man skulle ju tro att folk långt ut på vänsterkanten skulle tycka det var viktigt), inte har möjlighet att byta ut regeringen utan tvärtom riskerar hamna i fängelse om de protesterar emot den, att levnadsstandarden är så låg att folk som betraktas som fattiga i USA skulle vara rika på Kuba (om nu situationen för fattiga på Kuba är så bra i relation till USA varför flyr inte miljontals människor från USA till Kuba? Varför är det tvärtom?) så har Kuba en hyfsad sjukvård.

Att leva på Kuba är alltså som att vara inspärrad på ett sjukhus utan möjlighet att lämna byggnaden. Du får bra vård där och gratis mediciner men kan inte lämna stället. Och en del på yttersta vänsterkanten resonerar "visst har de problem, jag försvarar inte regeringen men....". Ungefär som "jag är inte rasist men...."

Amatörskådisar i huvudrollerna.

Konstnärligt är den här filmen synnerligen intressant. Det här är verkligen inte någon filosofisk film i fransk stil. Tvärtom är det "action" som om det vore från USA men kombinerat med "latino-kulturen". Den verkar vara genuin och att regissören tog in amatörskådespelare (två av de tre i huvudrollerna hoppade av och sökte uppehållstillstånd i USA när de besökte landet strax efter att filmen först visats på en filmfestival i Kubas huvudstad Havanna men sedan totalförbjöds) är ett tecken på det. Skådespelarnas insatser är excellenta (de fick faktiskt tillstånd att filma i Havanna).

Elio (spelad av Javier Núñez Florián) är i hemlighet kär i sin kompis och arbetskamrat Raúl (Dariel Arrechaga) och att Elio därför inte umgås lika mycket med sin syster Lila (Anailín de la Rúa de la Torre) gillar hon inte. Raúl är för sin del intresserad av Lila.

När man följer deras planerade båt-resa till Miami blir det oundvikligt att göra en jämförelse med de som åker på skrangliga båtar från Afrika till Europa. De tre ungdomarna är inte politiska flyktingar i egentlig mening, de vill bara fly från ofrihet. Som många som söker asyl i Europa gör idag.

Vi vill helst att alla sagor ska sluta lyckligt. Men så är det inte i verkligheten. Utan att avslöja hur det går för de tre personerna konstaterar jag just det.

Trailer (Youtube) till filmen.

Sverige bör gå med i NATO. Jag gillar tysk marsch-disco.

Jag är som HBTQ-aktivist för ett starkt svenskt militärt försvar. Och att Sverige bör bli medlem i NATO. Och det mest fascistiska med mig är att jag gillar tysk marsch-disco. Där är några avslöjanden den här lördagen. :-)

Jag är inte pacifist - våld är berättigat ibland. Att vara pacifist kan tyckas vara moraliskt riktigt. Våld föder våld. Visst - så är det ofta. Ingen människa föds entydigt ond. Att vara pacifist är att ha "rena händer". Titta här - "inget blod på mina händer".

Men vi lever i en trasig värld. I en värld där vissa människor med för mycket makt och för lite empati bara förstår våld som motargument. Adolf Hitler är det mest kända historiska exemplet. Idag är IS ett annat. Därför står jag upp för att Sverige ska ha ett starkt militärt försvar. För att vi ska gå med i NATO, en allians av demokratier. Det betyder inte att USA eller något annat land i NATO är perfekt. Inte Sverige heller. Precis som ingen av oss människor är perfekta. Men ibland måste människor med någon typ av etisk kompass gå ihop emot de som sprider död och barbari. Det är också en viktig debatt även om våra händer ibland blir blodiga.

De flesta av de HBTQ-vänligaste länderna är med i NATO.

Har då det här koppling till HBTQ-rättigheter? Delvis. För om vi granskar de 20 länder som har den HBTQ-vänligaste politiken i världen är nästan allihop med i NATO. Sverige är ett av få undantag. Vi har Ryssland som just nu identifierar sig emot väst och dess "dekadens" där enligt den ryska regimen HBTQ-positiva attityder är en del. Islamister i Mellanöstern hatar att väst idag håller på att bli HBTQ-vänligt.

Det är västliga demokratier som går i fronten för HBTQ-rättigheter, jämställdhet och yttrandefrihet. Alla länder är verkligen inte perfekta, Turkiet är ett bedrövligt exempel. Och visst finns det länder utanför NATO som också har en progressiv politik. Men någonstans måste man betrakta situationen i ett större perspektiv.

Sedan till fascism.

Det mest fascistiska med mig är att jag gillar tysk marsch-disco.

Jag har varit anti-fascist sedan jag blev politiskt medveten som 12-åring. Redan då fattade jag det centrala i fascismen, att inte ifrågasätta, att aldrig kritisera utan lyda ledaren. Att individen ska vika sig för nationens och "folkets" rättigheter.

Men jag gillar tysk marsch-disco. Disco från USA och Storbritannien har ofta ett "gung" och "sväng" som skulle göra det svårt att marschera till låtarna. Men tysk disco är mer "stiff". Och jag gillar det.

Här är Agent of liberty (Youtube) från Mike Mareen från Västtyskland 1986. Och låten är faktiskt en hyllning till USA som, med sina fel och brister, lett fighten emot fascism, kommunism och islamism. Det är det mest fascistiska med mig, att jag gillar disco som svettiga muskulösa håriga män kan marschera till.

Men idealet är att svettiga män (och kvinnor och transpersoner) inte måste marschera i något annat land. Demokratier startar i princip aldrig krig med varann.

Vi är lika goda HBTQ-aktivister oavsett om vi är för eller emot att Sverige bör bli medlem i NATO. Eller inte bryr oss. Men nu har jag meddelat min attityd.