Timbro har genom sin VD Karin Svanborg Sjövall och förlagschef Andreas Johansson Heinö en intressant debattartikel idag i Svenska dagbladet om hur Alliansen bör förhålla sig till Sverigedemokraterna. Från debattartikeln
.... Det finns ingen tredje väg mellan att förhandla, och att inte förhandla. Antingen vidhåller man att SD är otänkbara som samtalspartners eller så gör man det inte. Vi vill inte se en borgerlig regering vars överlevnad hänger på SD:s dagliga godtycke. Nödvändiga reformer förutsätter politisk stabilitet vilket i sin tur förutsätter långsiktiga uppgörelser. Det är vare sig realistiskt eller hederligt att förvänta sig att SD ska backa upp borgerliga förslag på ad hoc-basis. Därför bör Allianspartierna acceptera SD som en part i sakpolitiska förhandlingar samtidigt som man tydligt klargör villkoren för dessa. Det grundläggande ingångsvärdet måste vara att den liberala demokratins kärna inte är förhandlingsbar..... Anledningen till att förhandlingar med SD behöver villkoras är således inte SD:s nationalism eller socialkonservatism. Det är att partiet genomsyras av auktoritära ideal. Demokrati reduceras till majoritetsstyre och majoriteten likställs med ”folket” som i klassisk kollektivistisk anda förhärligas på bekostnad av minoriteter och enskilda individer som inte passar in i bilden. Det är därför en sak att förhandla med SD om storlek på skatter och offentliga utgifter men en helt annan att diskutera minoritetsrättigheter eller mediers oberoende. En skarp gränsdragning kring förhandlingarnas villkor skulle ge de borgerliga partierna en trygg utgångsposition men det skulle också tvinga SD att bekänna färg. Är man ett parti som alla andra eller inte? Är de ständiga rasismskandalerna enskilda personers verk eller en del av partiets själ?.... Eftersom det är föga sannolikt att Sverigedemokraterna kommer att krympa till en lätthanterlig storlek under överskådlig tid är det bara en tidsfråga innan de första partierna faller för trycket och inleder förhandlingar, utan att ha gjort hemläxan så att man vet var de egna gränserna går....
Oklanderlig analys - teoretiskt.
Alla som argumenterar politiskt har en agenda. Det har även Timbro som vill gynna svenskt näringsliv med lägre skatter och färre regleringar och är positiva till västerländsk demokrati och rättssäkerhet. Att de propagerar för att Alliansen ska förhandla med sd om (lägre) skatter men inte om det demokratiska ramverket är alltså logiskt. Men så enkelt är det inte att avfärda Timbro. För deras analys är egentligen oklanderlig. Teoretiskt.
Om Sverige vore ett företag hade den säkert utan problem kunnat tillämpas. Inom näringslivet handlar det om att göra rationella ekonomiska analyser. Om en möjlig samarbetspartner har ett solkat varumärke kan man reglera det genom att via avtal begränsa samarbeten till där alla känner de vinner något. Men Sverige är inte ett företag. Att vara en bra politiker betyder inte automatiskt att man är en bra direktör och vice versa.
Sd kanske reformeras senare och blir stödparti till någon regering.
Inom politiken handlar mycket om trovärdighet och värderingar är ofta centrala. Det är möjligt, kanske t.o.m. troligt, att Sverigedemokraterna så småningom reformerats tillräckligt för att kunna bli ett parti som får samma roll i relation till en borgerlig regering som Vänsterparti har idag om budgetförhandlingar eller som Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade 1998-2006 som stödpartier i relation till dåvarande socialdemokratiska regeringen. Men sd har inte visat att de är beredda att få det ansvaret, de drabbas av skandaler igen och igen. Det stigma som sd drabbats av - med viss rätt - skulle givetvis även drabba borgerliga partier som helt började samarbeta med dem (förutom minoritetsrättigheter och demokratins ramverk) 2018. Något som vore en dålig start för en regering.
T.o.m kd är betydligt bättre än sd inom HBT-politiken.
Som jag visade i min förra bloggpost har Sverigedemokraterna en usel HBT-politik i relation till övriga riksdagspartier. T.o.m Kristdemokraterna är betydligt bättre. Ansvaret är alltså främst Sverigedemokraternas. Partiet bör tydligt och trovärdigt visa att de inte för en extrem politik och drabbas av skandaler igen och igen. Några år efter att de klarat det testet kan borgerliga partier börja diskutera Timbros förslag. Fram tills dess bör borgerliga partier bara samarbeta i riksdagens utskott med sd om reformer där samtliga inblandade partier är nära varann, alltså samma policy som Alliansen idag har gentemot Vänsterpartiet.
Timbros analys är därför både oklanderlig i teorin men problematisk i praktiken.
Uppdatering 1.
Åkesson som enda icke-rasisten i sd.
Det finns ett skämt.
"Hade sd rensat ut alla rasister skulle bara Jimmie Åkesson varit kvar i partiet".
Det där är givetvis en betydlig överdrift. Men jag betvivlar att Åkesson är rasist även om han har många fel politiskt. Men trots att han varit med i sd i mer än 20 år har ingen kunnat ertappa honom med någon öppen rasism. Däremot har han i decennier accepterat rasister inom sitt parti - bara de håller tyst om det offentligt. Samma sak med öppet homofientliga och sexister. Hans problem är inte att politiker i sd har sådana värderingar utan bara om de framför det utåt. Ibland håller Åkesson med de intoleranta.
Sverigedemokraterna behöver en ordförande som faktiskt tar problemet med hat och intolerans på allvar. Även om det bara råkar vara på slutna möten internt.
Alla som argumenterar politiskt har en agenda. Det har även Timbro som vill gynna svenskt näringsliv med lägre skatter och färre regleringar och är positiva till västerländsk demokrati och rättssäkerhet. Att de propagerar för att Alliansen ska förhandla med sd om (lägre) skatter men inte om det demokratiska ramverket är alltså logiskt. Men så enkelt är det inte att avfärda Timbro. För deras analys är egentligen oklanderlig. Teoretiskt.
Om Sverige vore ett företag hade den säkert utan problem kunnat tillämpas. Inom näringslivet handlar det om att göra rationella ekonomiska analyser. Om en möjlig samarbetspartner har ett solkat varumärke kan man reglera det genom att via avtal begränsa samarbeten till där alla känner de vinner något. Men Sverige är inte ett företag. Att vara en bra politiker betyder inte automatiskt att man är en bra direktör och vice versa.
Sd kanske reformeras senare och blir stödparti till någon regering.
Inom politiken handlar mycket om trovärdighet och värderingar är ofta centrala. Det är möjligt, kanske t.o.m. troligt, att Sverigedemokraterna så småningom reformerats tillräckligt för att kunna bli ett parti som får samma roll i relation till en borgerlig regering som Vänsterparti har idag om budgetförhandlingar eller som Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade 1998-2006 som stödpartier i relation till dåvarande socialdemokratiska regeringen. Men sd har inte visat att de är beredda att få det ansvaret, de drabbas av skandaler igen och igen. Det stigma som sd drabbats av - med viss rätt - skulle givetvis även drabba borgerliga partier som helt började samarbeta med dem (förutom minoritetsrättigheter och demokratins ramverk) 2018. Något som vore en dålig start för en regering.
T.o.m kd är betydligt bättre än sd inom HBT-politiken.
Som jag visade i min förra bloggpost har Sverigedemokraterna en usel HBT-politik i relation till övriga riksdagspartier. T.o.m Kristdemokraterna är betydligt bättre. Ansvaret är alltså främst Sverigedemokraternas. Partiet bör tydligt och trovärdigt visa att de inte för en extrem politik och drabbas av skandaler igen och igen. Några år efter att de klarat det testet kan borgerliga partier börja diskutera Timbros förslag. Fram tills dess bör borgerliga partier bara samarbeta i riksdagens utskott med sd om reformer där samtliga inblandade partier är nära varann, alltså samma policy som Alliansen idag har gentemot Vänsterpartiet.
Timbros analys är därför både oklanderlig i teorin men problematisk i praktiken.
Uppdatering 1.
Åkesson som enda icke-rasisten i sd.
Det finns ett skämt.
"Hade sd rensat ut alla rasister skulle bara Jimmie Åkesson varit kvar i partiet".
Det där är givetvis en betydlig överdrift. Men jag betvivlar att Åkesson är rasist även om han har många fel politiskt. Men trots att han varit med i sd i mer än 20 år har ingen kunnat ertappa honom med någon öppen rasism. Däremot har han i decennier accepterat rasister inom sitt parti - bara de håller tyst om det offentligt. Samma sak med öppet homofientliga och sexister. Hans problem är inte att politiker i sd har sådana värderingar utan bara om de framför det utåt. Ibland håller Åkesson med de intoleranta.
Sverigedemokraterna behöver en ordförande som faktiskt tar problemet med hat och intolerans på allvar. Även om det bara råkar vara på slutna möten internt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar